Sidbloggen har tidigare rapporterat om kommande, tredje numret av Love Magazine, där Mert Alas och Marcus Piggot plåtat åtta omslag med åtta olika modeller – alla nakna. Förhoppningsvis innebär detta den slutgiltiga spiken i kistan för en av 00-talets största och mest tröttsamma modetrender: Att inte ha några kläder på sig.
Modevärlden har förstås alltid varit fascinerad av bar hud. Det är trots allt kroppen, inte vad som sitter på den, som är modeskaparnas eviga utgångspunkt. Bröstvårtor och blottade rumpor har också varit en självklarhet i modemagasin sedan Helmut Newtons dagar. Men de senaste tre-fyra åren har den här fascinationen övergått i en allt mer irriterande besatthet.
Terry Richardson och magasin som franska Vogue och Purple har länge lotsat vägen – inte ett nummer av sistnämnda tidning utan fitta, det gäller både för modejobben och de återkommande utdragen ur redaktören Oliver Zahms “privata” fotoalbum. I kölvattnet har de flesta biannualmagasin med trendledande ambitioner numera följt.
Om vi lägger de uppenbara nakenprovokationerna för nakenprovokationens skull åt sidan, började det säkert med något manifestartat om att ge den erotiska bilden ett värde utanför porren. Jag har för mig att Oliver Zahm skrivit välformulerat kring det i Purple en gång, och det är förstås en fin tanke. Problemet är att när sådana idéer får bärkraft på moderedaktionerna blir de nästan omedelbart reducerade till en meningslös trend, en massproducerad upprepning av något en gång vackert.
Det handlar inte så mycket om att nakenhet tappar sin erotiska laddning när den normaliseras, som att den bara blir rakt upp och ner tråkig. Sövande tråkig, faktiskt. Forna dagars nakenchocker har de senaste åren övergått i en långt utdragen nakennarkos. Holländska modellen Lara Stone – känd för att hon är smal men ändå har stora, NATURLIGA, bröst, halleluja! – är mer än någon annan symbolen för den här utvecklingen. Självklart är även hon en av modellerna på Love Magazines omslag. Hur många nakenjobb har hon egentligen gjort nu – femtio, hundra, trehundra, kanske tusen?
De fotografer som överraskar idag är de som plåtar Lara Stone utan att be henne visa pattarna.
Jag tänker inte reducera Lara Stone till objektifierat offer för modevärldens cynism, hon är en vuxen kvinna som säkert har sin feministiska tredjevågs-analys klar. Men det finns förstås en viktig genusdiskussion här, och som av en händelse skrev Malena Rydell ett långt inlägg hos Plattform Fotografi tidigare i veckan som knyter an till just nakennormaliseringen ur det perspektivet. I artikeln funderar Malena Rydell kring vilka följder det fått att uttryck som tidigare sågs som pornografiska under det senaste decenniet blivit vardagsmat genom att ständigt upprepas i medie- och reklamsammanhang. Hon konstaterar, med utgångspunkt i Anja Hirdmans bok Den ensamma fallosen – mediala bilder, pornografi och kön, att det blivit viktigare än någonsin för mannen att utöva ett av sina mest långlivade privilegier, nämligen att få vara osynlig, bakom kameran eller som betraktare.
Nakentrenden inom modevärlden är en enda lång manifestation av just det manliga osynlighetsprivilegie som Malena Rydell är inne på. Med undantag för de gånger Terry Richardson eller Juergen Teller fläker fram dasen på bild är det ju uteslutande kvinnor som gestaltat nakentrenden, det är så självklart att man knappt orkar påpeka det.
Men tyvärr måste det påpekas. Det mest radikala man kan göra idag, genusmedveten eller ej, är att köpa en modetidning där modellerna behåller kläderna på.
