Sidbloggen

Den förde in en helt ny ton i den svenska magasinvärlden – och började tidsenligt nog på Internet. 1996 kändes bara detta ganska revolutionerande, det var fortfarande flera år kvar till den stora IT-boomen. Darling var, på flera sätt, en banbrytande tidning.

”Vi var ett gäng unga, ambitiösa och roliga tjejer som inte hade hittat någon tidning som passade oss i Sverige. Vi tyckte också att det var svårt att få in nya typer av artiklar i den redan etablerade pressen, så då tänkte vi: Fuck it, vi får väl skapa vår egen tidning, med en egen röst, för dem som är som oss”, säger Marie Birde som idag driver modetidningen Livraison och jobbar med P1 Stil.

”Sedan hade vi massa möten på olika kontor och spånade kring hur tidningen skulle se ut och vad den skulle innehålla, innan vi till slut kom fram till att det enklaste, snabbaste och billigaste var att helt enkelt lägga ut allting på Internet.”

Bland medarbetarna fanns bland andra Therese Svensson, Marit Bergman, Svante Tidholm och Tommie Jönsson. Den senare halkade i stort sett in på ett bananskal. Han berättar:

”Jag arbetade som pixelgrafiker på webbyrån Spray i mitten av nittiotalet och fick en massa nya, roliga arbetskamrater. Däribland Brita Zilg, som var en av Darling-grundarna, sedermera AD för tidningen. Och jag satt vid samma bord som Emi Gunér, som var något slags pionjär för kreativa webbprojekt. Hon hade en sajt som hette The Parker Quintuplets, som när jag tänker på den idag kändes tio år före sin tid, och var också med i Darling-gänget från dag noll. Vi ska heller inte glömma Mikael Wehner, som i likhet med Brita hade östtyska rötter och stod för idéer till både sajten och tidningen, såsom Microserfs-lånet Platta saker, en sida med allt möjligt man kunde lägga i en scanner. Lite i hemlighet satt de här människorna och några till och fipplade på kvällarna med det som skulle bli Darling.”

Gänget hade visserligen sneglat på några redan existerande tidningar, men var mer inspirerade av hur de lyckats hitta och utveckla en egen ton till målgruppen.

”Jag minns faktiskt inte att vi hade några speciella förlagor. Men vi gillade tidningar som Smash Hits, NME, Bust, Grand Royal och lite punkigare fanzines”, säger Marie Birde.

Snart började nya medarbetare höra av sig – och vad som startat som ett litet nätverk utvecklades till något betydligt större.

”Som sagt så ingick en rad människor som ville in i mediebranschen i startgruppen, så att säga, men eftersom Darling var en så pass fri, nyskapande, rolig, ambitiös och skön tidning så är det klart att den drog till sig fler människor av den typen. Plötsligt stod de där och knackade på dörren och sökte praktikplats och skickade in artikelförslag. Vi försökte att inte vara så bekväma och lita på gamla namn, utan bjöd in folk som verkade kul.

När Darling så småningom gick över till pappersform blev Marie Birde chefredaktör. I början var rollerna något mer flytande. Det var i vevan när Spray bestämde sig för att även bli förlag som tidningen började tryckas. Det föll sig naturligt att ge ut Darling eftersom tidningen redan, till stor del, kretsade kring deras anställda.

”Redan i Internetstadiet stöttade de oss med serverutrymme och annat. När Spray sedan frågade om vi ville göra en ’riktig’ tidning tillsammans eller för dem kändes det självklart”, konstaterar Marie Birde.

Tommie Jönsson såg processen lite från andra sidan.

”Det här var när halloumin var ny i landet och webbslagordet för dagen var ‘Content is King!’ Spray höll på att knyta en massa innehållssajter till sig i den här vevan. Under 1997 kickade deras förlagsverksamhet Cirkus Media igång en webbmailtjänst, kultursajten Kritik, Bobo Karlsson-projektet Rival som var någon slags På Stan/Nöjesguiden-grej i webbformat. Och, inte minst, så bestämdes det alltså att Darling skulle ges ut på papper. Första numret kom ut i september eller oktober 1997 tror jag. Hela den tiden betydde väldigt mycket för mig, eftersom Darling fick mig att börja skriva och jobba med medier. Utan Darling hade jag nog gjort något helt annat än att vara den otryggt försörjde frilansande medie-positiv-halar-apan som jag är idag.”

MARIE BIRDE OM DARLING

Vad var det bästa ni gjorde?
”Vad var det bästa vi gjorde? Frågespalterna kanske? Eller nej, faktiskt hela idén till tidningen som gick ut på att människor vill läsa om intressanta saker och lära sig om nya grejer, och inte bara mala på om kroppshets och normbyggande klyschor.”

Vad utmärkte ett typiskt Darling-jobb?
”Ärlighet, stort intresse, engagemang och edge. Inte alltid helt välskrivet, haha.”

Får du fortfarande mycket respons för tidningen?
”Ja, faktiskt. Det är många som säger att de har sparat alla nummer och att Darling räddade deras tonår. Det är rätt mäktigt!”

TOMMIE JÖNSSON OM DARLING

Vilket var Darlings absolut roligaste jobb?
”Jag är svag för hela ASCII-numret på webbsajten, och jag garvar alltid när jag tänker på en liten notis av Therese Svensson som hade rubriken: Arne Hegerfors – straffknullad för en hamburgare. Annars är ju analsexartikeln Våga Vägra Bakvägen i första pappersnumret något av en modern klassiker.”

Vilket var ditt roligaste jobb för tidningen?
”Åh, det måste nog ha varit den där artikeln där jag letade upp amerikanska kvinnliga piloter som var med i slags inofficiellt och helkvinnligt astronaututtagningsprojekt i början på sextiotalet, ett alternativ till Mercury-gubbarna. De flesta gick ganska lätt att få tag på och jag satt i en vecka och ringde nattetid till diverse härdade flygartanter och pratade om centrifugtester och nedsänkningar i mörka vattentankar med kroppstempererat vatten och andra experiment som man på den tiden skulle göra innan man skickade ut någon i rymden. Dock var det här projektet aldrig NASA-sanktionerat och det blev inga amerikanska brudar i rymden förrän på åttiotalet.

Vilka reaktioner får du på Darling idag?
”Det är också alltid lika kul att nuförtiden få kommentaren: Va, skrev du i Darling? Jag älskade den tidningen och prenumererade på den och hade alltid min Darling-tisha! Ibland tänker jag att om alla de här människorna som säger att de älskade Darling och köpte eller prenumererade på den faktiskt också gjorde det så borde tidningen gått med brakvinst och fortfarande finnas … Apropå det har jag faktiskt två Darling-t-shirts kvar i min garderob. Jag borde ha på mig dem oftare än vid tvättdagar, men de har tyvärr tappat passformen lite. Jag minns att Svante Tidholm såg jävla cool ut i en tajt olivgrön Darling-tisha på nittiotalet.”