Sidbloggen

Interview är en tidning som med jämna mellanrum kallas ”världens bästa magasin” – men då också nästan alltid med tillägget “under Andy Warhols tid”.

Det senaste halvåret har den mest liknat en dokusåpa där några av de mer tongivande namnen inom den amerikanska magasinsvärlden tävlat om vem som lyckas göra den minst värdiga sortin.

Sammanfattningsvis:

Våren 2008 rekryterade Interviews ägare och utgivare Peter Brant en ny redaktionsledning i form av duon Fabien Baron, legendarisk art director och tidningsformgivare, och Glenn O’Brien, dito redaktör och popkulturkåsör. De värvade i sin tur inflytelserike stylisten Karl Templer som creative director och engagerade ett antal av mode- och konstvärldens främsta namn som medarbetare. Sedan dess har Baron fått sparken för att han gått över budget och inte kunde samarbeta med O’Brien, Templer sagt upp sig eftersom han bara vill jobba med Baron, franska formgivarduon M&M Paris kommit in som nya creative directors, Glenn O’Brien fått sparken och dessutom stämts av Brants förlag för kontraktsbrott – och Baron och Templer meddelat att de då återvänder till tidningen, vilket ledde till att M&M omgående sa upp sig.

Interview har dessutom hunnit byta chefredaktör två gånger under samma period. Jag har skrivit en del om den här soppan – som från behörigt avstånd betraktad förstås är extremt underhållande – tidigare på Rodeo. Ni kan även läsa en detaljerad redogörelse av hela förloppet hos Fashionologie.

Lustig detalj: Bara dagar innan Glenn O’Brien sjasades ut från Interview i somras hade SID. kommit överens om att fotografera honom och Interview-redaktionen för jobbet The Office som återfinns i senaste SID.-numret. När den utsände fotografen frågade efter O’Brien i receptionen fick han svaret: ”Vilka är ni, flyttgubbarna?” – följt av en menande nick mot ett par lådor med grejerna från O’Briens hastigt utrensade kontor.

Hur som helst, till saken, alltså Interviews augustinummer – det nummer som färdigställdes samtidigt som O’Brien och Brant Publications bytte verbala käftsmällar i amerikanska medier och tidningen befann sig mellan M&M Paris och Baron/Templers kreativa ledning.

Rimligen borde det vara oläsligt. Det är det inte. Med samma logik som säger att en stjärnstinn laguppställning med alltför mycket individuell briljans sällan låter sig omsättas i en harmonisk helhet, tycks de inte fullt så legendariska delar av Interviewredaktionen som faktiskt fortfarande hade ett jobb att gå till i mitten av juni ha slutit leden och gjort en tidning på ren vilja.

Den är inte lika kliniskt formgiven som med Baron eller M&M vid rodret, och den saknar den subtila smartness som präglade O’Briens ledartexter och notismix. Men Chloe Sevigny gör en fin Dave Gahan-intervju och frågar hur hans klassiska snurrande med mikrofonstativet föddes – ”It captivates all of us ladies”. Och man publicerar en Glenn O’Brien-intervju – uppenbarligen från innan han fick sparken – där han gör vad han gör allra bäst, nämligen att prata om New York-konstnärer han känner med New York-konstnärer han känner (i det här fallet Warhol-protegén Joe Dallesandro).

Här finns också ett ganska meningslöst samtal mellan Jack Nicholson och January Jones, som har en av huvudrollerna i årets kanske mest hyllade tv-drama Mad Men. Men man får i alla fall veta att January Jones faktiskt föddes som just January Jones, det är inget taget namn. ”Jag kunde blivit skådespelerska, superhjältinna eller strippa”, konstaterar hon.

Själv konstaterar jag framför allt en sak när jag läser senaste numret av Interview. Utan den klassicistiska knivskärpa som formmässigt präglat magasinet under framför allt Fabien Barons tid, känns den mer lättsam, roligare att bläddra i. Varmare på något sätt. Hoppas det kan fortsätta så även med Baron tillbaka på redaktionen.

Samtidigt leder detta förstås till en fråga: Kan en tidning bli bättre av att rent objektivt bli fulare?

I Interviews fall är svaret tills vidare ja.