Sidbloggen

Det finns medievärlden. Och så finns det medievärlden. Den förstnämnda sysslar som namnet antyder med medier, bland annat sådana som vi skriver om här på bloggen, tidningar. Den senare sysslar också med medier, men här i den mer spiritistiska bemärkelsen: Människor som har kontakt med andevärlden, den de själva gärna kallar ”Andra sidan”.

Män och kvinnor som talar med andar, änglar – en och annan avliden släkting – helt enkelt.

Båda medievärldarna har sina powerpar. I den ena heter de saker som Thorbjörn Larsson och Amelia Adamo, i den andra Benny Rosenqvist och Erika Andersson.

Benny och Erika är alltså två medier, såvitt jag vet inte romantiskt involverade. Däremot har de genom frågespalter i veckotidningar och spådomschattar på deras hemsidor gemensamt blivit kändisar ute i stugorna. Detta slår nu Hemmets Journal och Egmont tidskrifter mynt av genom att lansera en ny tidskrift.

Nära, som den heter, är i princip en tidning av, om och med Benny Rosenqvist och Erika Andersson. De är på omslaget, de har skrivit under ledaren och de porträtteras i varsin stort uppslagen artikel där de berättar om sina mediala gåvor och hur de först kom i kontakt med andevärlden. På andra ställen i Nära medverkar de två medierna som relationsexperter eller håller seans med chefredaktören Madeleine Walles.

I ledaren förklarar Benny Rosenqvist och Erika Andersson att Nära är ”en andlig kompott av medialitet, kärlek, djur och själslig näring.” Vidare meddelas hur glad redaktionen är över att äntligen ha fått chansen att ”jobba med dem på Andra sidan”. Och Andra sidan är uppenbarligen sugen på att kommunicera. Majoriteten av artiklarna i Nära berör hur man på olika sätt får kontakt med andevärlden – genom telepati, seanser, spådom, böner, astrologi eller, om man är så lagd, astralresor. Människor som varit på Andra sidan intervjuas och förklarar att väl där kanske det inte är riktigt så enkelt att hänga med andarna som man kan tro (”De kommer ju inte direkt fram och presenterar sig och säger: ‘Hej, jag är Jesus Kristus’). Astrologen Heikki Vesa berättar om alla gånger han hjälpt människor vinna på Lotto, och bjuder även på turnummer inför kommande månad beroende på vilket stjärntecken man tillhör. Inbakat i allt finns allmänna, vagt formulerade budskap om kärlek och trygghet, blandat med annonser för healing, onlineastrologi och buddhistiska bönemattor.

Däremot finns inte en rad i Nära som ifrågasätter andevärldens faktiska existens, eller nämner de rent psykologiska mekanismer som också kan förklara varför vissa ibland upplever saker som andra människors sinnen inte registrerar. Lägg till detta en formgivning som även enligt veckotidningsbranschens hyfsat förlåtande standard är katastrofal, lite misstänkt textreklam – gränsen mellan eventuellt läsarintresse för Benny Rosenqvist och hans egna kommersiella intressen passeras redan runt sidan åtta – samt en bara i största allmänhet irriterande detalj som att Malin Berghagen, ”Järvsötraktens andliga storhet”, dyker upp på flera ställen i tidningen.

Ungefär här är det väl dags att stanna upp och konstatera att om Nära vore något Killinggänget slängt ur sig mellan repetitionerna på sin Dramatenpjäs skulle den snart räknas som en modern humorklassiker. Nu känns den istället ganska ohotad som årets hittills största svenska publicistiska haveri.

Samtidigt tänker jag att allt det jag nu skrivit är att missa poängen med Nära.

Såhär: För någon månad sedan gjorde P3-reportern Måns Mosesson ett inslag i programmet Verkligheten, det handlade om en mamma vars tvillingar dött någon timme efter förlossningen. När Mosesson träffade mamman hade det gått nästan ett år och hon var, visade det sig, just i färd med att planera tvillingarnas ettårsdag. Hon talade om sina ”änglabarn” och hur de hade en ”flickornas dag” när hon namngav dem trots att de var döda, och sedan begravde dem. Hon visade tvillingarnas inredda barnkammare, bloggen med sagor hon skriver om barnen och leksakerna hon köpt till dem.

För mamman var de två döda tvillingarna i högsta grad levande.

Mosesson frågar:

”Men du är ju inte förälder?”

”Jo, jag var ju beredd att offra mitt liv för dem. Det hade jag inte gjort om jag varit en främling på gatan. Det är någonting som aldrig försvinner, även om man inte fick uppfostra dem eller göra det ena eller det andra. Jag skulle kunna fullständigt strunta i vad vi varit med om. (…) Men i mina ögon är inte det vad en mamma gör.”

”Är inte du lite fåfäng här och sätter dig över naturen? Att du låtsas att du är mamma lite?”

”Det finns ju många som tycker det, att det här är naturens urval: ’Det här är ingenting att bry sig om, gå vidare’. Och jag går vidare. Men jag tar också med mig mina barn i det. Nu blev det såhär. De dog efter förlossningen, då får jag förhålla mig till det. Och det är det jag gör.”

”Men du, ska du inte bara komma över detta?

”Vad ska man säga? Man går ju vidare. Men jag går vidare med mina barn. (…) Jag skulle inte kunna tänka mig att bara lägga locket på och lämna dem där borta.

”Du går vidare tillsammans med dina barn?”

”Ja. (…) Även om de inte är här fysiskt med mig. Men det hade de ju inte varit hela tiden ändå. De hade kunnat vara på dagis nu.”

Det är förstås ett rörande samtal, och det uppenbarar något egentligen självklart: När det handlar om överlevnad är det lite upp till var och en att avgöra vad som är det mest rationella. En del väljer en väg som många andra tycker är, tja, overklig. Det kan man raljera om, men man kan också försöka förstå.

Därför känns en tidning som diskuterar andlighet högst relevant. Men då måste den – om ni ursäktar en oavsiktlig ordvits/dubbeltydighet – å andra sidan också ha någon form av verklighetsförankring.

Nummer två av Nära finns ute nu. Köp den på Pressbyrån.