Sidbloggen

Det råder högkonjunktur för landets konspirationsteoretiker. Dan Brown härjar i boklådorna med Den förlorade symbolen. Fettdoktorn Annika Dahlqvist hävdar på sin blogg att läkemedelsindustrin laboratorieframställt svininfluensaviruset för att sälja mer vaccin. Riksdagsmannen Egon Frid (v) har skrivit under ett upprop som hävdar att Bushadministrationen kände till terrorattackerna mot World Trade Center i förväg, men lät bli att stoppa dem. Och på Newsmill rycker gymnasiepersonal ut till försvar för ”Sanningsrörelsen” – ett löst sammanfogat, globalt nätverk av rättshaverister och patologiska medieskeptiker, en sorts konspirationsteorins Al-Qaida.

Sanningsrörelsens inofficiella branschtidning heter Nexus. Den har givits ut från Australien och England sedan slutet av åttiotalet med ambition att bevaka ”hälsogenombrott, framtidsforskning och teknologi, tystade nyheter, fri energi, religionsrevisionism, konspirationer, miljö, historia och uråldriga mysterier, medvetandet, UFO:n, det paranormala och oförklarliga”.

Senaste numret på svensk mark, augusti-september 2009, ståtar med sfinxen på omslaget. Omslagsjobbet går ut på att Egyptens chefsarkeolog är en skurk som inte tillåter utgrävningar under sfinxen och pyramiderna i Giza, där ska nämligen finnas spår från en okänd civilisation som arkeologen av någon anledning inte vill avslöja. Övriga artiklar handlar om hur G20-länderna i finanskrisen kölvatten vill förvandla Internationella valutafonden till en global centralbank, undersöker legenden om ungdomens källa i Himalaya eller spårar svininfluensans ursprung till ett köttindustrilaboratorium i Mexiko.

Leonardo Da Vinci, eller rättare sagt Da Vinci-koden, är också en återkommande referens i Nexus. Senaste numret går igenom ett antal Leonardo-profetior som inte avhandlas i Dan Browns bästsäljare. På flera ställen i tidningen annonserar dessutom Saunière Society, ett sällskap som driver vidare de konspirationsteorier kring den franske 1800-talsprästen Berenger Saunière samt det hemliga brödraskapet Sions priorat som gav upphov till boken Holy Blood, Holy Grail ­– teorier Dan Brown sedermera återanvände i Da Vinci-koden. Saunièresällskapets främsta syfte är enligt dem själva att ”söka sanningen, Sanningen eller ’sanningen’”. Det är sympatiskt att de öppnar för flera sanningstolkningar. Kanske borde även Sanningsrörelsen i stort komma med en liknande brasklapp, deras allmänna skepsis mot saker och ting borde ju rent logiskt även resultera i en del självkritik? Jag tror att de skulle vinna massor av anhängare genom att kalla sig ”Sanningsrörelsen – eller ’Sannings’-rörelsen”.

Hur som helst, Nexus. Artiklarna i tidningen bygger oftast på ett hopkok av citat ur facklitteratur och andra medier – allt från Financial Times och och New York Times till obskyra organisationshemsidor – men det blir sällan bananas på det där sättet som gör att man avfärdar allt som dumheter. Största problemet med tidningen är istället att den är så ofantligt tråkig. Jag vet inte om ni spelat konfliktspel någon gång, men de obrutna textsjoken och den allmänt träiga tonen i Nexus får mig att tänka på regelhäftet till andra världskrigs-klassiskern Advanced Third Reich.

Det är hyfsat torrt.

Tidningens största – jag skulle faktiskt säga enda – behållning är serierutorna. De är ritade av australiensaren Phil Somerville och känns, när de är som bäst, som en geekigare variant av New Yorkers skämtteckningar. Den här, till exempel:

En anställd på Press Stop i Gallerian berättade att en typisk Nexusläsare – en man, det är tydligen mest män som intresserar sig för sånt här – brukar kliva in i butiken, strosa runt lite bland hyllorna och sedan, liksom i förbibarten, tyst fråga om nästa nummer kommer snart. Sedan försvinner de lika snabbt som de dök upp.

När folk väl handlar Nexus förutsätter jag att de betalar kontant. Någon – eller ”någon” då – lär ju spåra deras kreditkortstransaktioner.