Sidbloggen

När jag började plugga till journalist hemma i Göteborg på nittiotalet spenderades de flesta kvällarna på krogen. Men de andra kvällarna, då jag inte var ute, ägnade jag så gott som alltid åt samma sak: reportagesamlingen ”The best of Rolling Stone”.

I den hade tidningen samlat ett urval av sina bästa texter. Joe Eszterhas följde våghalsen Evel Knievel, Mike Sager skrev om John Holmes och morden på Wonderland Avenue, David Black gjorde ett av de första reportagen om AIDS och Bill Zehme räknade Warren Beattys tystnad i sekunder och minuter. Warren kunde tydligen konsten att hålla klaffen.

Det var inte bara inspirerande läsning, det var en fantastisk skola. Reportagen och intervjuerna visade upp helt andra möjligheter och grepp än vad vi fick lära oss i skolans lokaler på Sprängkullsgatan där featurejournalistiken inte direkt stod i fokus. I alla fall inte på den tiden.

Men även tidningar genomgår konjunkturcykler. Närmast sönderälskade Vanity Fair kan vissa perioder kännas helt essentiell, för att andra kännas som en totalt onödig investering av den art man eventuellt kommer att ångra på sin dödsbädd.

Rolling Stone är närmast bipolär. Ibland världens tröttaste magasin, men ibland – rentav numret efter – kan den fortfarande vara helt briljant. Vilket brukar uppmärksammas i USA, men inte alltid här hemma. I april vann till exempel tidningen redaktörsstyrda ASMEs 2009 National Magazine Awards för bästa ”profile”, en både gripande och ömsint respektfull artikel om författaren David Foster Wallaces sista tid i livet. För en månad sedan blev deras Barack Obama-omslag från 10 juli 2008 framröstat som det årets allra bästa. Sedan dess har de bytt format och fått samma storlek som de allra flesta magasinen i tidningshyllan.

Jag tycker att Rolling Stone har förlorat lite på det. Inte bara i centimeter och millimeter räknat, utan formmässigt. Tidningens material ser inte längre lika inbjudande ut, även när artiklarna är briljanta kan de se lika aptitliga ut som en samhällskunskapsbok från 1990. Men sedan Will Dana tog över som högste redaktör för tidningen 2005 har Rolling Stone helt lämnat den grabbiga period den gick in i under början av nollnolltalet. Tidningen har blivit lite mer av vad den var under sjuttiotalet då den blandade rockmusik och samhällsjournalistik på ett fortfarande helt unikt sätt.

Det var Dana som en gång rekryterade Eric Schlosser till tidningen och fick honom att skriva de artiklar som kom att lägga grunden för bästsäljaren ”Fast food nation”. Dana låg även bakom Evan Wrights ”Generation Kill”-texter – artiklar som sedan blev en hyllad teveserie av männen bakom The Wire. Det märks. Rolling Stones kan publicera några av de mest allmänbildande texterna om spelet bakom finanskrisen och försöken att stoppa Obamas sjukvårdsreform.

Samtidigt står den huvudsakliga ämnesbevakningen helt still. I ett av de senaste numren följer man U2 på turné. I ett annat intervjuar man Megan Fox och Merle Haggard, utan att egentligen komma med något nytt. När magasinet tar upp litteratur handlar det, så klart, om James Ellroy som visserligen är öppenhjärtig, men egentligen bara drar samma gamla stories om och om igen. Det ger en märklig effekt: Rolling Stone är en populärkulturell tidning som man läser för allt annat än musik- och filmbevakning.

Den är i dagsläget allra bäst på det som inte används i marknadsföringen. Och hoppet om en ny reportageserie i samma klass som ”Generation Kill” lever förstås fortfarande kvar.

P.S. Band-t-shirts kanske inte är det hetaste som finns på marknaden, i alla fall inte när man fyllt trettio. Men hur är det med tidningstitlar? För sanna magasinsnördar är det här förstås ett givet inköp, även om man kanske bara vågar ha den på sig under söndagarnas storstädning.