Sidbloggen

Visst, Robert Drapers bok Rolling Stone Magazine – the uncensored history är inget mästerverk. Men den skulle utan tvekan kunna utnämnas till magasinsbranschens motsvarighet till The Dirt.

Om livet på Esquire åtminstone var välklätt, seriöst och en aning sofistikerat kan man inte säga samma sak om Rolling Stone.

Det här är berättelsen om ett ändlöst kaos.

Min favoritdel av boken handlar om de tidiga redaktionsmötena. Hunter S Thompson tog med sig mystiska påsar och Joe Esterhazs – mannen som skrev det journalistika mästerverket Charlie Simpson’s Apocalypse – fick sin vilja igenom när han stötte en stor kniv i bordet.

När Byt namn! – och andra sätt att lyckas som journalist släpptes minns jag att Philip Teir klagade i Expressen på den likriktning som boken predikade. Han lyfte fram ett par amerikanska exempel som lyckats trots excentriska klädvanor.

På sätt och vis håller jag med. Men har tidningarna idag verkligen ekonomiska möjligheter att släppa den sortens karaktärer lösa?

Under läsningen av Rolling Stone Magazine – the uncensored history framgår det med plågsam tydlighet vilket fruktansvärt redaktörsarbete det krävs för att kunna hålla sig med en Hunter S Thompson.

Saken med excentriker är att vi älskar dem först i efterhand. Om de lever resulterar det bara i en massa jobb, konflikter och problem. De super ner sig, tar droger, försvinner spårlöst, hamnar i klistret och lämnar inte texter i tid.

Så vill redaktörer och kollegor för fan inte ha det.

Nej, i stort sett anses de enda bra excentrikerna vara döda excentriker. Då kan en Johan Hakelius skriva böcker om dem, och så lär vi oss älska dem mer som litterära gestalter än under den tid när de faktiskt rörde sig mitt ibland oss.

Robert Drapers bok påminner oss därmed om en lite roligare värld. En värld som kanske 70 procent yrkesverksamma journalister drömmer om och romantiserar, men egentligen aldrig skulle vilja uppleva.