Sidbloggen

Carrie Bradshaw ger mig alltid känslan av att vara misslyckad.

Där kan vi snacka om en kvinna som får ihop ”livspusslet”.

95 procent av hennes liv ägnas åt fester, att bli bjuden på middagar och att bli ihop och göra slut med olika killar. När hon inte shoppar skor.

Krönikorna, de som uppenbarligen ger pengar nog till ett par Manolo Blahniks i veckan, slänger hon oftast ihop sittandes i sängen, strax innan läggdags. Det verkar hur mysigt som helst. Jag kan inte ens påminna mig om att hon någonsin formulerat om en mening (men jag kan ha fel på den punkten).

När vi tänker på journalistromantik tänker vi alltför ofta på arbetsnarkomanerna Woodward och Bernstein. De grävande journalisterna som knappt ens hinner äta i Alla presidentens män.

Det är ungefär lika naivt som att drömma om krig. Kanske mysigt i tevesoffan, men att sitta där och ringa telefonsamtal och ha läskiga möten i parkeringsgarage – är det verkligen så man vill leva?

Nej, säger jag.

I tidningen Café brukar intervjun på sista sidan alltid innehålla frågan om vems liv man skulle vilja leva: Nelson Mandelas eller Hugh Hefner.

Det är en bra fråga. Genom att 95 procent svarar Mandela på den frågan så visar de uppriktigt upp vilka hycklande och förljugna små människor de är. Jag menar, ärligt talat, skulle du helst vilja sitta i fängelse och bli misshandlad eller leva ditt liv i morgonrock, ha en fantastisk pool och en roterande säng?

Om tidningen Journalisten hade en liknande fråga skulle de kunna byta ut den till den här: Skulle du helst vilja vara Bob Woodward eller Carrie Bradshaw?

Jag tror på att vara ärlig och svarar Carrie. Med de korta stunder hon ägnar åt sina texter i den bekväma – och välanvända – sängen behöver hon inte lägga ut någon förmögenhet på en ergonomisk stol som avlastar ryggen.

Prestationsångest verkar hon också slippa.