Att vara redaktör är samma sak som att vara mellanchef. Du är personen som befinner sig mittemellan chefredaktören och frilansaren. Med jämna mellanrum innebär det ett visst tryck som förvandlar dig till en David Brent. Chefen har sina åsikter, frilansaren segar – och den som tvingas försöka lösa situationen är du. En redaktör måste kunna entusiasmera, hota och med visst tålamod svara på telefonsamtal och mejl från personer som försöker sälja in en antydan till idéer och blir vansinniga om de inte får svar på frestande erbjudanden om ”någonting från Mallis”.
Den konflikten fångas övertygande i Almost Famous, där en alltmer stressad Ben Fong-Torres (redaktör på Rolling Stone) tvingas tjata, pressa och alltmer förtvivlat jaga på den unga talangen William Miller.
Om någon undrar över varför magasinsredaktörer verkar så stressade, vilket jag lite naivt gjorde en gång i tiden, så ger filmen svaret på den frågan.
Almost Famous är en gullig historia, men när jag tänker på Ben Fong-Torres väcker det smärtsamma minnen och mina allra djupaste sympatier.
