Det kan vara fel, men jag tror att det var Graham Greene som någonstans nämnde ”författarens kalla klirr”. Han menade den där känslan av uppsluppenhet och inspiration vissa skrivande människor känner inför exempelvis krig och stora katastrofer.
Att det första man ser inte är det mänskliga lidandet utan istället ett fantastiskt arbetsmaterial.
Häromdagen pratade jag med en kollega som besökte New York i samband med 11 september. Han berättade om sin fruktlösa kamp för att komma närmare själva katastrofområdet, och att det tog ett bra tag innan han insåg vilken tragisk historia det hela var.
Själv minns jag min glädje över att vara på plats i London när självmordsbombarna slog till i tunnelbanan. Äntligen fick jag vara i världshändelsernas centrum. Under den dagen var jag knuten till Expressen som musikrecensent så det föll sig naturligt att assistera Robert Börjesson som då var tidningens korre i stan.
Efter någon intervju med ett svenskt vittne blev jag stående utanför en pub mittemot sjukhuset i Whitechapel dit de flesta skadade hade förts.
En väldigt blasé kollega från The Sun stod och drack öl bredvid.
”Not much happening here, is it?”, sa han och tömde en pint i ett enda svep.
En annan gång var jag nära att dö av höjdsjuka. Det var visserligen nog så traumatiskt, men hela tiden tänkte jag att det var bra att nedteckna alla detaljer.
Oliver Stones Salvador fångar det där inre skeendet hos journalister oerhört väl.
Filmen börjar nästan som en komedi. James Woods får höra att det brakar loss i El Salvador, tvingar med sig en polare och drar dit på en grabbresa. Och för att, lite i förbifarten, frilansa lite.
Först efter halva filmen börjar tragedins omfattning att drabba honom. Människorna blir levande, förtrycket mer påtagligt och krigsfesten förvandlas till sin motsats.
Salvador är en väldigt bra film, men det är den här inre resan som jag tycker imponerar mest – för den visar så väl hur empati och insikt kommer som en baksmälla först i efterhand, när storyn redan är i hamn.
