Och om man var lite trött på tillvaron eller privatlivet var det bara att hoppa på ett tåg till Paris, och ringa lite tidningar för att få något som tydligen kallades för ”förskott”. Enligt vad undertecknad kan förstå så fungerade detta på följande sätt: den som skulle ha reportaget hjälpte till med att betala de tänkta utläggen redan innan texten var levererad, godkänd och inritad på sidan!
How bizarre…
Denna märkliga vana, idag försvunnen till samma sälla jaktmarker som de trekantiga hattarna och duellerna, verkar ha finansierat ett betydligt mer rörligt liv än vad de flesta frilansare har möjlighet att leva idag. Dessutom verkar det inte ha behövts några vinklar till reportagen. Att kolla läget lite grann räckte för ett helt okej honorar.
Så under läsningen är det inte bara karaktärerna man uppskattar och saknar, utan även det ekonomiska läget.
P.S. Pär Rådström är den gemensamma faktorn i alla böckerna. Han hann aldrig med att skriva en regelrätt självbiografi, men Ärans portar är en skildring av Mediestockholm som står sig bra än idag. Pär Rådström tittar även förbi i Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök. Han skrev fina kärleksbrev.
