Sidbloggen

Den är lika omöjlig att hoppa över som Alla presidentens män.

Toby Youngs Hopplös och hatad av alla har för evigt skrivit in sig i magasinslitteraturens kanon, som en av de roligaste skildringarna av livet på en tidning.

Den då relativt unge brittens öden och äventyr på Vanity Fair är emellertid inte enbart underhållande. Den är också en sorgeskildring över ett förflutet som tillät galenskap och gav livsrum åt knäppgökar och excentriker.

I boken hänvisar Toby Young regelbundet till Ben Hechts självbiografiska A child of the century med sina skildringar av Chicagos journalistkretsar i början av seklet. Toby Young är sorgsen över att den nuvarande medievärlden inte riktigt levererar riktigt lika underhållande kollegor.

Det skulle jag nog säga att medievärlden faktiskt gör, men samtidigt är det svårt att inte sympatisera med journalistromantiken. Alla har väl någon gång drömt om att ha ett presskort i hatten, i stället för i plånboken.

Fast då och då upptäcker  man att vissa av de där fantasierna faktiskt ägt rum, även under den egna karriären. Tyvärr är det svårt att romantisera den arbetsplats man sitter på just när man är där. För som en lysande fransk författare skrev någon gång ungefär så här: Ingen blir förvånad över att leva i en saga, det är först i efterhand man reagerar över hur speciellt det faktiskt var.

Jag antar att Toby Young slogs av just den tanken när han skrev boken om sina besvikelser.