Sidbloggen

Svenska journalister och kritiker är för snälla. I höstas försökte Jan Gradvall dra igång ett gräl med kvällspressens utsända i samband med Fleetwood Macs konsert i Globen. Han anklagade dem, på Expressens kultursida (läs här), bland annat för att ha tittat på en fotbollsmatch istället för att koncentrera sig på konserten.

Resultatet: den ende som gick i svaromål var Dagens Nyheters Po Tidholm (läs här). De egentligen utpekade syndarna var tysta och ett potentiellt storgräl rann ut i sanden.

Tyvärr, får man säga. Jag har förgäves väntat på svar eller tjuvnyp utan att läsa ens några antydningar till motangrepp i deras krönikor eller recensioner. Ett sådant bråk hade inte bara blivit underhållande läsning, det hade förmodligen även varit nyttigt för musikjournalistiken som tappat enormt mycket mark efter nittiotalets glansdagar. Ett litet inbördeskrig hade kunnat fungera som en elchock som väckt lite liv i genren. Minns ni när Bibel och Pop-gänget fick på nöten av Mattias Göransson i Dagens Nyheter och rättshaveristiskt kallade honom för ”Stjärten” i nästan varje nummer under resten av tidningarnas existens. Hur kunde man inte gilla det?

Journalistiska angrepp kan ibland även resultera i stor journalistik. Tom Wolfe satte en gång New York Magazine i kulturvärldens fokus genom att förlöjliga konkurrenten New Yorker i ”Tiny Mummies! The True Story of the Ruler of 43rd Street’s Land of the Walking Dead!”. Till följd fick han bland annat ett argt brev av J.D Salinger.

Den artikeln skulle kunna fungera som en utmärkt förlaga. Ett förslag skulle vara att Sonic gjorde något liknande om Novell, eller tvärtom.

Jag bjuder på den idén.

P.S. Kära läsare! Mitt huvud står helt still (som vanligt). Vilka är egentligen de bästa mediebråken genom tiderna? Fan vet om inte det kan bli en lista framöver.

Foto: Tom Wolfe plåtad för New York Magazine 2004.