Sidbloggen

Det finns insändare, och så finns det insändare. I det senaste numret av New Yorker (en tidning jag givetvis bara läser för artiklarna), publiceras det en som borde bli klassisk.

En industridesigner vid namn Eva Stricker Zeisel (se bilden) har reagerat över en recension av Arthur Koestler-biografi.

Enligt henne hade hon inte alls fått Koestler att bli kommunist i Berlin 1931:

”This is silly. I was never a communist, and never encouraged Koestler (or any one else) to become one, or to ’lurch to the left’. I worked in Russia, and in many other countries, but I was apolitcal. My arrest in Russia, in 1936, for ’conspiring to kill Stalin’ was a trumped-up charge.”

Eva Stricker Zeisel dejtade Koestler och fyller 104 år 2010.

Hon lär, åtminstone enligt vad jag förstått, fortfarande vara fullt upptagen med att arbeta.

Jag älskar verkligen tanken på en så gammal människa som inte bara lyckas hetsa upp sig över en recension (hur välmotiverat det än är) utan också lyckas sammanfatta en liten del av ett uppenbarligen vanvettigt spännande liv i fyra snabba meningar.

New Yorkers journalister måste ha fått svår prestationsångest efter det där. Med den sortens läsare går det inte att slarva med fakta.

P.S. Det finns förmodligen en anledning till att Eva håller koll på tidningen. För drygt tre år sedan tillägnades hon själv en liten artikel.