Sidbloggen

Hur vitt – ja, hudfärgen – är Hollywood? Nu för tiden inte särskilt, att döma av det senaste årtiondets Oscarvinnare och filmsuccéer. Ungefär som på Audrey Hepburns tid, om man å andra sidan lyssnar med senaste Vanity Fair.

Omslaget till Vanity Fairs marsnummer, plåtat av Annie Leibovitz och i svenska tidningshyllor sedan ett par dagar tillbaka, är som att ta en tidsmaskin tillbaka till 50-talets sista skälvande år och slutet på Hollywoods guldålder. När Vanity Fair-redaktionen presenterar “2010 års nya ansikten” är de alla vita, väna och viktminskande, som vore Abbie Cornish, Kristen Stewart, Amanda Seyfried, Rebecca Hall et al på väg till en evig kopp frukost-te på Tiffany’s. Och som om Halle Berry, J-Lo, Li Gong, Jennifer Hudson, Eva Mendes, Li Gong eller Gabourey Sidibe aldrig burit en film på egen hand.

På andra sidan Atlanten är folk förbannade. USA Today rapporterar om en bloggbävning mot Vanity Fairs konservatism, på andra håll dras, inte helt oväntat, rasistiska paralleller. Jezebel siktar in sig på kärnfrågan: Är det Vanity Fair som är problemet, eller själva Hollywood?

Utan att ha suttit med på VF:s redaktionmöten, törs jag påstå: Båda. Få, kanske ingen, av världens tidningsredaktioner är så väl försänkta i Hollywoodsmaskineriet som Vanity Fair. Graydon Carter har själv producerat åtskilliga filmer, flera av tidningens redaktörer har regisserat dokumentärer eller skrivit manus till spelfilmer. Framför allt är Carter och kompani som bekant vänner med halva Hollywoodeliten. När andra redaktioner åtminstone utåt försökte upprätthålla en aura av oberoende, blev Vanity Fairs efterfest till Oscarsgalan redan för mer än ett decennium symbolen för den utsuddade gränsen mellan högprofilerad nöjesjournalistik och högprofilerad nöjesindustri.

Med andra ord: De nio vita Audrey Hepburn-klonerna skulle inte hamna på Vanity Fairs omslag om inte tidningens redaktörer uppfattade att det här är vad som rör sig i Hollywoodchefernas huvuden. Därifrån är det naturligt att resonera om internaliserat rastänkande, om att Halle Berry och Jennifer Hudsons Oscars eller de sex nomineringarna till Precious bara är en sorts kompensation, ett sätt att hålla minoriteterna nöjda medan Hollywoodtåget tuffar på som alltid. Men ingen är väl förvånad? Det är knappast en nyhet att det är en vit, vacker och bantande kvinna i 25-årsåldern Harvey Weinstein ser framför sig när han tänker “filmstjärna”.

Om man lyfter blicken en aning kan man istället fundera på orsakerna till att just Vanity Fairs marsnummer ser ut som det gör – just nu. Själv uppfattar jag den här typen av Audrey Hepburn-vurm inte så mycket som ett utslag av rasism, som av den kanske mest Hollywodska av känslor: Nostalgi.

Det är som bekant kris i filmindustrin. Precis som tidningsbranschen står den inför en strukturell omvandlig som på sikt kan rubba hela det hollywodska studiosystemets fundament. Ur det perspektivet blir Vanity Fair-omslaget i grunden inte en fråga om rastänkande, utan snarare en panikslagen branschs försök att hitta fast mark under fötterna. Det är nostalgiskt, självmytologiserande, tillbakablickande – en bild av något som snart inte längre finns, och som man därför längtar efter så mycket mer.