Sidbloggen

Minns ni Gordon Gekko? Just som trailern börjat visas kom beskedet att Wall Street 2 skjuts upp till i höst. Jag hade nästan börjat se fram mot filmen efter att ha läst aprilnumret av Vanity Fair på tema pengar. Där redogör regissören Oliver Stone för upprinnelsen till sin finansvalpsfavorit från 1987. Han ville berätta en historia som ifrågasatte kapitalismen och materialismen. Men den glamorösa livsstilen, de eleganta kostymerna och Michael Douglas karismatiska yuppie fick istället publiken att hoppa av collagestudierna för att bli hedgefondmäklare.

Drygt två decennier senare är förutsättningarna förstås radikalt annorlunda. Och förklaringen stavas inte bara global finanskris. “I was shocked, truly chocked, when I returned to Wall Street. A millon dollars had become a billion dollars. They had replaced people of substance with people who made money. The Volckers had become Greenspans”, konstaterar Stone i Vanity Fairs intervju. Ja, inte ens själva sinnebilden av Wall Street fanns kvar på Wall Street längre, varför den nu försenade uppföljaren fick spelas in i New Jersey.

Lite anmärkningsvärt i övrigt är att numrets samtliga stora jobb är porträtt på män: från nämnde Michael Douglas, via Michael Burry och Larry Fink från verklighetens Wall Street, till Alexander McQueen och David Cameron. Ironiskt nog har den enda längre artikel där kvinnor figurerar blivit mest omtalad. Under rubriken Lehman’s Desparate Housewives visas foton på fruarna till Lehman Brother’s chefer. Ackompanjerad av en text ur Vicky Wards bok The Devil’s Casino, om det höga pris de fick betala i form av isolering, blind lojalitet eller ständiga krav på falska fasader.

Under läsningen tänker jag hela tiden på det nyfrälst spekulationsglada och naivt högmodiga åttiotal som Klas Östergren målade upp i sin senaste roman Den sista cigaretten. Det är kort sagt ingen särskilt smickrande bild av finansbranschen som ges. Kanske inte av Vanity Fair heller.