Sidbloggen

Hej Ulrika Kuoppa, vilka tidningar skriver du för?
”Just nu tar jag det lugnt och varvar mammaledigheten med att skriva för Allt om Resor. Tidigare har jag gjort resereportage för SVT och en mängd dagstidningar.”

Hur kommer det sig att resor blev en av dina inriktningar?
”För att jag inte kan låta bli att sticka iväg hemifrån så fort jag får tillfälle. Jag älskar att resa, uppleva nya kulturer, stifta bekantskap med nya fascinerande människor och se nya saker. Jag drabbades av resfeber efter ett år av luffande i Australien och började jobba utomlands i Holland, Italien och England. Nu bor jag i London sedan fyra år tillbaka så det är smidigt att skriva om saker från Storbritannien när jag redan är på plats.”

Hur förbereder du ett resereportage?
”Genom att jag bott och lärt känna folk på många ställen i världen så finns det alltid någon på plats att fråga om råd. Och det är absolut ovärderligt! Sedan händer det ofta att jag råkar hitta någon konstig affär, obskyr trädgård eller liknande när jag tappar tråden under infosurfandet – en plats som sedan visar sig vara en pärla.”

Vilka guideböcker använder du i din research?
”Jag litar till Rough Guide-böckerna, enligt min erfarenhet är de mer tillförlitliga och har ofta mer prisvärda tips än coolare Lonely Planet. Men mer än 50 procent av reportaget händer ändå på plats, jag hittar alltid bra människor att prata med på det lokala ölhaket, McDonalds eller vandrarhemmet. En av mina få talanger är att slänga käft med helt obekanta människor.”

Vad fungerar bäst – att ha en tydlig bild av det färdiga reportaget eller anpassa idén efter hur resan artar sig?
”Att på redan på förhand ha en uppfattning om hur reportaget kommer att bli är ödesdigert för ens upplevelser och ännu mer för den journalistiska opartiskheten. Om man tror att det i Holland bara finns ostar, tulpaner och massor av cyklar så missar man den roliga farbrorn på husbåten och all snygg modern konst. Man måste vara öppen och redo att totalt omvärdera alla sina uppfattningar och att vara ärlig. Jag avskyr gullegull-reportage där klichéerna staplas på varandra.”

Hur ser arbetsgången ut? Börjar du skriva under resans gång?
”Jag springer runt som en galning för att hinna med så mycket som möjligt under resan, utrustad med min Nikonkamera, anteckningsblock och min suveräna digitala diktafon. Jag hinner inte skriva på plats, men jag är noga med att plita ner anteckningar och jag pladdrar oupphörligen i diktafonen.”

Vilka no-no’s gäller för ett resereportage?
”Det allra största no-no’t är att hänga fast vid en idé man har om platsen fast man inser att den inte håller eller stämmer. Och att hänge sig åt långa beskrivningar av hur man tar sig från plats till plats är ett säkert sätt att ta död på läslusten för den potentielle läsaren. Folk vet hur man reser och hur kvavt det blir i bussen eller hur otroligt tråkigt det är att köa i timmar för att se dinosaurier på ett naturhistoriskt museum. Helt ointresssant! Om man har bra bilder är det också onödigt att skriva miljöbeskrivningar sida upp och sida ner.”

Och vad “måste” reportaget innehålla?
”Äventyrslusta och ett mustigt språk. Hela vitsen är ju antingen att locka dit läsaren eller att berätta om en sådan häftig grej man upplevt att man bara måste dela med sig. Innehållet måste också ge massor av ny information och fakta om platsen man beskriver; att rada upp kända sevärdheter är lika irriterande som när producenten för CSI visar upp mordvapnet fem gånger redan i inledningen – det är tråkigt att utgå från att folk saknar eget tänkande och kunskap.”

Vilka ord försöker du undvika eller hitta nya synonymer till?
”Resa, vacker, unik, fantastisk, billig och turistattraktion.”

Vilket ser du som ditt paradjobb?
”Jag är omåttligt stolt över att ha fått författa storstadsguider, det är något jag själv alltid river ur tidningar och sparar. Annars är jag rätt nöjd över mitt och min kameraman Barbro Sellins tv-jobb från Gardasjön. Hon filmade så jäkla bra, Italien har aldrig varit ljuvligare och så tussade hon ihop mig med den snygge seglande engelsmannen jag intervjuade så framgångsrikt att vi numera lever och har barn ihop.”

Hur ser ditt drömreportage ut?
”Jag skulle vilja göra en dokumentär om livet som turist ombord på kryssningsfartyg. Hur är det att faktiskt delta i en Karibienkryssning? Visst hör jag också vågskvalp och ser paradisiska stränder och palmer framför mig. Och så namnen: Matinique, Barbados, Grenada, Antigua – jag får Beach Boys i skallen med en gång. Men hur är det egentligen? Är den ambulerande havsutsikten så fantastisk? Är alla passagerare blåhåriga och talar amerikanska? Är man bara sjösjuk hela tiden? Jag vill veta! Annars skulle jag bra gärna vilja följa med David Attenborough och lära av mästaren själv.”

Vad är det värsta som hänt under ett jobb – och hur löste du situationen?
”Jag har alltid haft tur, men det var jobbigt att filma i Venedig. Förutom att det var så varmt att vi fick solsting och att ett glas vatten kostade 100 spänn, innebar den pittoreska frånvaron av gator och bilar att vi fick bära den urtunga kamerautrustningen själva över alla kanaler och tusentals trappsteg. De italienska poliserna kom och hotade med arrest eller dryga böter så snart vi ställde kameran på ett stativ. Till slut gick stativet sönder av att dunka i Canal Grandes broar, men då slapp vi åtminstone poliserna. Om man bara är flexibel, lite ödmjuk, kan bedyra att man har goda intentioner och håller sig till landets seder så går allt att fixa.”

Foto: Ulrika Kuoppa på en bergstopp i Lake District i England.