Sidbloggen

Precis som alla andra svenska kulturjournalister läser jag Vanity Fair. Jag prenumererar. Slentriananger den som en favorittidning och nämner den när jag blir ombedd att lista tidningar som vi på Filter inspireras av.

Nu har jag tagit mig igenom merparten av majnumret och ställer mig frågan: Behöver jag verkligen veta att Tiger Woods bad en av sina älskarinnor att dra ur sin blodiga tampong på en parkeringsplats innan han tog henne bakifrån mot sin Escalade?

I reportaget The Temptation of Tiger Woods poserar fyra av älskarinnorna, stylade som syndiga femme fatales, på olika platser av relevans till deras förhållanden med Woods. Redaktören Mark Seal beskriver ingående deras kontakter med golfstjärnan; vad han sade i telefon, hur han brukade smsa, vilka älskogskonster han uppskattade mest och vad han sade till dem om sin fru. Woods barndom och golfkarriär nagelfars och man får veta att pappa Earl Woods både var Tiger Woods mentor och en megaloman alkoholist med kvinnor vid sidan av, samt att Tiger möjligen är spelberoende.

Ur ren hantverkssynvinkel är det ett noggrant och dynamiskt reportage. Men innehållsmässigt gränsar det hela tiden till det smaklösa, det är till stora delar spekulativt och irrelevant. Och jag älskar ändå slask och snusk. Jag vill veta det mesta om vem folk ligger med och vad de gör. Men inte så här mycket. Inte ens mot bakgrund av att Tiger Woods är en av världens främsta atleter, otroligt kontrollerad, en hyllad förebild och alla upptänkliga anledningar som Vanity Fair och andra medier tar till för att dels förklara uppståndelsen, men också för att rättfärdiga det enorma gottandet i hans serieotrohet.

Det här är inte första gången som Vanity Fair balanserar på fel sida om vad som känns etiskt korrekt. Jag känner mig lika tveksam inför intervjun med Levi Johnston, expojkvän till Bristol Palin och far till deras barn – inte så mycket för vad han avslöjade om Sarah Palin, utan för att tidningen utnyttjade hans utsatta position.

Ett annat exempel är reportaget om Ruth Madoff, också skrivet av Mark Seal, där han spekulerade i hennes inblandning i maken Bernie Madoffs multimiljardsvindel. En rimlig spekulation. Men det fanns inte stoff så det räckte och de enda hårda fakta som presenterades om Ruth Madoff var att hon är en stel, Botoxad överklasskvinna, kuvad av sin man och bra på bokföring. Texten illustrerades av gryniga bilder på en härjad Ruth Madoff, tagna med teleobjektiv in i hemmet från långt avstånd.

Mindy Lawton, älskarinnan på parkeringsplatsen, säger att The National Enquirer smög i buskarna och plockade upp tampongen efter att Tiger och hon lämnat platsen. Enligt Lawton använde sedan tidningen tampongen för att utpressa Woods till att porträtteras stort i förlagets tidning Men’s Fitness – trots att han hade ett exklusivitetskontrakt med Golf Digest. Det är intressanta uppgifter, trots att alla inblandade naturligtvis nekar.

När Tina Brown gjorde om Vanity Fair i början av 80-talet satsade hon hårt på kändisjournalistik och gjorde tidningen till en av världens största. Idag har Vanity Fair blivit experter på att krama skandaler till allra sista droppen, inte helt olikt The National Enquirer. På hemsidan utlovas därför ännu mer Tiger. Del två i The Temptation of Tiger Woods innehåller porträtt på ytterligare tre älskarinnor och har underrubiken Losing Control. Madoffskandalen höll i fyra nummer. Undrar hur många Tiger Woods håller för.