Sidbloggen

MacWorld är en av de där tidningarna jag alltid vill ha hemma – av samma anledning som att Monocle, Wired, och Harry Schüsslers knastertorra schackspalt i Svenska Dagbladet alltid bör finnas på på armlängs avstånd. De hör till familjen.

På sistone har jag dock sneglat lite åt adoptionsblanketten. Macworld har blivit, om inte dålig, så i alla fall lat. Det är inte konstigt i så fall. Det har aldrig varit lättare att kränga produkter med koppling till Apple – vare sig det är magasin, skyddsfodral eller purfärska appar för att synkronisera din iPad med gasolgrillen i sommarstugan.

För några veckor sedan körde trogne Apple-vännen Jon Stewart sin omtalade ”Appholes”-rutin där han, mot bakgrund av företagets Gestapo-behandling av Ellen DeGeneres och teknikbloggen Gizmodo, undrar om Apple tappat sin själ.

”You guys were the rebels, man, the underdogs. People believed in you. But now, are you becoming ’The Man’? Remember back in 1984, you had those awesome ads about overthrowing Big Brother? Look in the mirror, man!”

I en svensk kontext skulle vi kanske säga att Apple blivit ett slags »Datortillverkarnas Kent« – en gång i tiden jättearga och från landet, idag lika gnidiga, tjocka och lättstötta som alla andra. Okej, nu kan inte tidningen MacWorld på något sätt lastas för att Apple precis lyckats med den hisnande bedriften att gå om Microsoft i termer av börsvärde på S&P 500. Men när jag öppnar de senaste numren av MacWorld kan jag ändå inte undgå att smittas lite av den jon stewartska uppgivenheten.

Fem helsidor om hur man flyttar till en ny dator – information som kunnat vara inklistrad direkt från Wikipedia? (Dessutom med enorma dialogboxar med ett enda budskap: »Sorry, här orkade vi inte fylla på med mer text«.) 36 rutor fyllda med rudimentär produktinformation om nya iPhone/iPad-appar? Again, det är inte precis svårt att hitta dem på nätet.

MacWorld har av tradition varit en nyfiken och motvals tidning som verkligen kämpade för (och inte minst mot) något. Herregud vad man många saker jag upptäckt tack vare er. Idag får man intrycket att inte ens korrläsarna orkar sitta kvar dagen ut, utan tänker att macgrejer ändå säljer sig själva. Massvis med borttappade ord, syftningsfel och kontaminationer. Minsta knattereporter kan skilja på ”spendera” och ”tillbringa”. Och inte är det roligare på nätet, en av de redaktionella webbpuffarna i skrivande stund lyder: ”Hitta billigaste priset på iPhone” (sic).

Ja alltså förlåt, jag är verkligen ledsen om jag tagit på mig de stora felfinnarbyxorna här. Men det är tråkigt att se en gammal vän deka ner sig.

Vad MacWorld borde göra istället? Precis det som de gör på sidorna 18 till 27 i senaste numret. Under rubriken »En titt in i framtidens användargränssnitt« gräver man långt under de tröttaste tuvorna pressmeddelandejournalistik. Hur ser framtidens multitouch-mojänger ut? Vad är neurala gränssnitt? Vad tror Sara Öhrvall, R&D-chef på Bonnier om framtidens gränssnitt?

Det vill jag läsa. Det är jag beredd att bläddra i en papperstidning för att få veta. Extra plus för att varje lurigt forskningsområde avslutas med ruta där MacWorld-redaktionen förutspår dess framtid.

Okej, nu kan inte hela tidningen handla om produkter som finns på marknaden först år 2020. Men ni vet vad jag menar. En avsändare. Ett sammanhang. En analys.

Så där som det var förr – när Appleprodukter inte sålde sig själva?

Vi ses i nästa nummer!