”What’s wrong with the sun?” undrar man på juninumret av New Scientist som kom ut i helgen. Inuti är man snäppet festligare (”What’s up sunshine?”) när man låter tunga brittiska astronomiskribenten Stuart Clark gå loss på fenomenet solfläckar och vad de säger om hur stjärnan egentligen mår. Det är inte värst uppflyftande läsning. Solfläckar och de därtill hörande solstormarna går i elvaårscykler. I en kort fas framåt slutet är det rätt lugnt. Problemet är bara, förklarar Clark, att det inte varit värst mycket solfläckar sedan den senaste lågpunkten i slutet av 2007 – trots att forskarna förväntat sig det precis motsatta. Solen verkar liksom slö:
”The first sign that the prediction was wrong came when 2008 turned out to be even calmer than expected. That year, the sun was spot-free 73 per cent of the time, an extreme dip even for a solar minimum. Only the minimum of 1913 was more pronounced, with 85 per cent of that year clear.”
Så, vad betyder det här? Medan forskarna verkar rörande överens om att solens roll i den nu pågående klimatdebatten är underskattad, råder det maximal oenighet om vilka konsekvenserna blir. Om Solen nu fortsätter bete sig märkligt, även det omdiskuterat. Några menar att sibiriska pälsmössevindar kommer börja dominera vädret i Europa. Andra att vi går mot en liten istid. Ytterligare andra har sett Danny Boyles undergångsfilm Sunshine – men riktigt så illa ska det nog inte bli. Viss klarhet väntas när forskningsprojektet Picard skickas upp – men tyvärr bråkar Ryssland och Kazakhstan om var, när och hur Dnepr-raketen får skjutas upp.
Läs hela solstoryn här. Missa inte heller New Scientists jobb om ”hjärnbackup”, höghöjdsdebatten inom modern toppfotboll eller för den delen att kreatonism av någon anledning blivit skithet i Ryssland.
