Tatueringen har blivit den nya skinnjackan. Alla har en. En gång markör för utanförskap är tatueringen idag ett livsstilsattribut för varje människa med minsta tendens till fåfänga. Man skulle kunna gå så långt som att säga att den utgör ett emblem för vår tids strävan efter samma sorts annorlunda saker. Dagens tatueringskultur befinner sig på rätt stort avstånd från den tid då man på Samoaöarna introducerade bläck i huden med hjälp av hajtänder.
Mot bakgrund av detta förvånar det inte att ”tatueringstidningen” Sang Bleu blivit till. Den utmålar sig själv som en reaktion på att tatueringskonsten har utvecklats till en fråga om att förse kroppen med vad man på redaktionen uppfattar som superslicka, specialeffektbetonade illustrationer där avancerade skuggor blivit viktigare än det faktum att en tatuering innebär en sorts avsiktlig nedsmutsning av huden. Som Alex Binnie skriver i det senaste numret av tidningen är grunden i tatueringskonsten punkteringen av huden med ingnuggat bläck. Det finns alltså per definition ett element av frivilligt våld på den egna kroppen i tatueringsakten. Och det är denna sida av tatueringskonsten som Sang Bleu tar fasta på.
Sang Bleu grundades i London 2004. Man kan se den som ännu en oberoende modepublikation vore det inte för att kärnan i tidningen utgörs av kroppsmodifierande konstarter som tatuering och piercing. Fetisch- och S/M-kulturen har också en given plats i tidningen. Modejobben innehåller sålunda en riklig mängd tatuerade människor men lika ofta sexuellt tvetydiga situationer.
Det senaste och femte numret är en ordentlig pjäs: inte bara ett utan två magasin sammanhållna av en pappersgördel. Och det kanske inte är helt ointressant att veta att varje del omfattar drygt 300 sidor.
Det kan tyckas som en smula mastigt att sätta tänderna i senaste numrets 600 sidor. Men som läsare blir man rikligt belönad. Intressanta texter om tatueringskulturen och dess historia varvas med långa bildjobb där fokus ligger på människor som redaktionen träffat på gatan. Snarare än en renodlad tidning är Sang Bleu en utställningsplats för modets råa undervegetation. Men framförallt är det en tidning som i text och bild sätter tatueringen i en kulturell kontext, oavsett om sammanhanget är gatan eller tatueringsstudion. Eller för den delen Dominatrix-kammaren.
Text: Martin Thomasson. Bild: Sean “P. Diddy” Combs med senaste numret av Sang Bleu.
