Sidbloggen

Sommarens dubbelutgåva av The New Yorker (June 14 & 21, 2010) hade tema ny litteratur. Det är ett av en serie New Yorker-nummer med rubriken 20 under 40, vilket syftar på 20 amerikanska författare som alla är under 40 år.

Dessa stjärnor in spe har givit ut böcker, ska ge ut böcker och har i New Yorker skrivit noveller. In spe och in spe förresten, jag antar att vissa av dem redan är mångmiljonärer. Det här är inte Sverige direkt (hälsningar framgångsrik men fattig debutant).

Jag hade hoppats att det var i det här numret som Chimamanda Ngozi Adichie skulle ha med sitt novellbidrag, men tyvärr inte. Man kan tydligen köpa boken med alla 20 lyckliga unga författare samlade. Ngozi Adichie var inte med, men andra genier som Joshua Ferris bidrar däremot. Hans novell heter The Pilot och besitter något så modernt som ett modernt sätt att berätta om samtiden. The Pilot syftar på pilotavsnittet av en tv-serie som den nyktra alkisen i berättelsen skrivit. Miljön är L.A, ett poolparty, med lyckade publicister, producenter och stjärnor. Han refererar till packet som The Beautiful People och det blir exakt så bitterljuvt som man vill ha det, i fiktionen.

Den andra novellen som grep tag var märkligt nog en av Jonathan Safran Foer. Jag har aldrig gillat hans puerila ordrikedom som sölar ner alldeles för många sidor i de poppigt grafiskt formgivna böckerna. Jag har faktiskt alltid hatat hans böcker. Men den här gången skriver han om ett kärlekspar. Han använder sig av en ovanlig form i text: andra person singular som han varvar med första person singular. Det är ett effektivt sätt att skapa intimitet. Det är som om läsaren är mitt inne i ett samtal. Det handlar om hypotetiska rätt och fel och hypotetisk tid, om hypotetiska barn, och riktiga fel, riktiga älskade egenskaper, ömhet och missförstånd.

Det är det ärligaste – fast jag svär att allt är uppdiktat – men ändå, ärligaste jag läst av honom. Numret är värt att köpa för dessa två noveller. Och boken lär bli swell.