Sidbloggen

Nya numret av Bang har tema våld.

Jag läste det från pärm till pärm, allt utom artikeln som har med fotbollshuliganer att göra. Jag började på den erotiska novellen, men lite för tråkigt med den där grejen… S&M… Inte heller artikeln med det hypotetiska what if-perspektivet: ”Nu använder inte feminismen sig av våld, men tänk OM de skulle…” Jag vet inte. Det där är fantasy för mig. Alltså rätt meningslöst.

Ok, det här är ingen bra recension än så länge, jag nämner bara saker som jag inte har läst. Men det säger en del om resten av numret vars största förtjänst är att det lyckas beskriva våld med distans.

Det är ett fantastiskt nummer. Jag jämför med bara för några år sedan då Bangs konturer var lite upplösta. Det var populärfeminism, lite om mode, nån fin teckning, en och annan halvintressant artikel. Jag skrev själv några artiklar under den perioden, inget jag är direkt stolt över. Jag var lika förvirrad som resten av tidningarna.

Men nu! Jag kan bara gratulera redaktörerna. Nummer efter nummer, det ena tightare än det andra. Borta är slappheten, okunskapen, heterosexuella mediakvinnegrejen. Frågor och humor är numera vägledda genom ett fint redaktörskap.

Mest berörd blev jag av texten av Parvin Ardalan. Den klargör på ett smärtsamt och nyktert sätt hur kvinnlighet kan vara dödsfarlig att få projicerad på sig. Det är allvar, slutar med döden ibland.

En annan text av Niklas Hellgren problematiserar bruket av ordet invandrare i medias brottsrapportering och spekulation, vad det gör med barns perception och moralbild. Mycket bra.

Som sagt, alla artiklarna, och det är väl unikt får man säga, är läsvärda. Ämnet, våld, låter kanske dystert, men texterna om det är idel ljus.