Sidbloggen

På julinumret av Vanity Fair hade AD:n skrivit dit ett litet typiskt VF-citat. Den här gången av Somerset Maugham (okej, en gång för alla, om det är NÅGON som VET hur man uttalar hans namn, tveka inte att höra av er). Hur som helst, det lyder: “Beauty is an ecstasy, it is as simple as hunger”.

Vad betyder det? Alltså egentligen? Det betyder att man inte kan hjälpa om man blir kåt, right? Förlåt, men jag tror det måste vara det. En man måste ta sig sin musa.

Men jag kan ändå gilla det. För alla människor intresserade av populärkultur och kultur kommer någon gång till problematiken med mode. Det är en idémässig återvändsgränd. Vad ska man säga – det är dyrt, objektifierar ofta kvinnor och uppmanar till konsumtion med pengar man kunde använt till att hjälpa någon typ. Men ändå, mode, man flippar ut. Eller mode och mode – skönhet?  Det är oändligt. Det man kan hitta i skönhet. Den glädjen. Den trösten. Det har så mycket. Alltså, relevant citat.

Det var en avstickare, artikeln jag läste mest noggrant var av min hatperson, grisen Christopher Hitchens. När jag såg att det var Hitchens som skrivit artikeln jag till sängs med – “Sex and the Martyrs” – var jag tvungen att plocka fram min självbevarelsedrift. Och som nyss fyllda 30 år är det sällan jag behöver göra det nuförtiden, men jag tvingade mig själv där och då att sluta läsa, för jag visste att jag skulle bli så upprörd att jag inte skulle kunna sova.

Han är desperat den där Hitchens. Hans case om att ”kvinnor inte är roliga” (se artikeln Why Women Aren’t Funny från 2007 i Vanity Fair) är det tydligaste exemplet. Kort efter att han skrev den tog Tina Fey hem storslam på Emmygalan, resten gick till Amy Poelher och några till Sarah Silverman, i stort sett.

Här försöker han sig på en slags hobbypsykologisering av självmordsbombares (i synnerhet) och muslimers (i allmänhet) sublimeringsprocess: enligt Hitchens vill de egentligen bara ha sex, därför dör de för att få ha sex i himlen. Det är därför de är så konstiga, för att de inte får komma till. Han orerar om sublimering som om han hade läst Freud, vilket jag lovar att han inte har. Det är vedervärdigt som vanligt. En slags förfinad rasism.

Någon rädd jävel som dyrkar Vanity Fair skulle kanske till och med kalla artikeln och resonemanget witty. Jag blir bara orolig. Har vi kommit hit alltså? Att VF inte tvekar att sprida finurligt muslimhat?