Sidbloggen

Jag har läst alla texterna i nya Filter, augusti och septembernumret 2010. De som gjorde störst intryck i efterhand är den om Annika Norlin och den om samer.

Detta är såklart på grund av personliga skäl, jag har på senaste tiden blivit besatt av Norrland och läser Jernbaneeposet av Sara Lidman, as we speak. En boksvit om början av 1900-talets Norrland.

Annika Norlin och sametexten hade mycket gemensamt. Det fanns en slöja, snarare än skugga, av Norrländsk deppromantik över båda. I faktarutor får man reda på sånt som möjliggör den romantiska fantasin om norrländska sommarnätter, sjöar och skog.

Annika Norlin bor i kollektiv med sin kille. Annika Norlin är med i novelltävlingar där PO Engquist sitter i juryn med stålgrå blick. Hennes vinnande bidrag heter ”Balthoran” och är ett rätt catchy namn. Man börjar undra över den uteblivna aggressiviteten i Norlins popmusik, kanske är det i litteraturen den finns, och kommer finnas i framtiden. Jippy i så fall.

Nu ska hon bli psykolog. Norlin hatade konserter och turnéer och chips och öl, vilket man kan förstå. Att vara rockstjärna verkar vara världens tråkigaste jobb. Man åker mest bil. Det låter som ett utmärkt val att bli psykolog.

Det enda är att jag är rädd för att hon har en släng av prestationskomplex. Att hon aldrig kan vara bäst nog, hon är en sådan over achiever. Statusstressad kanske. Hoppas hon mår bra hur som helst.