Sidbloggen

Igår var jag på Pankhurst Party på Mosebacke. I Cornelisrummet läste Jens Liljestrand sin novell Definition. Den handlar om en rattfyllerist som haft ihjäl sin flickvän i en bilolycka och, nu whiplashskadad, hittar tillbaka till livet via nattpass på ett nedgånget gym vid Norrtull.

Stället heter Airport, de som tränar där är “inte alls gymtypen, det var smala axlar och degiga rövar, insjunkna bröst, flera var tunnhåriga. En mullig glasögonorm som såg ut som George i Seinfeld. Två invandrare som såg ut att vara syskon, kortvuxna smågrabbar med fjunmustasch och nätbrynja.”

Det här gymgänget, kallat Värdinnorna, har sitt eget revir på Airport. De gillar inte utbölingar. Men novellens huvudperson tar sig in i Värdinnorna, blir till och med deras ledare. Så sitter de i en bastu fylld av pruttdoft och pratar om livet.

En dag kommer en fräsch, vältränad kille till Airport. Han heter Krille och ser bra ut, han driver krog i närheten och nattpassen är den enda tid för träning han har. Värdinnorna gillar honom inte. Värdinnorna blir provocerade. När novellens huvudperson lämnar Airport den kvällen har de övermannat Krille i duschen, gaggat honom med toapapper för att hans skrik inte ska höras. Vad som händer sedan får vi inte veta.

Det är en smått osannolik vändning på berättelsen – ett gäng hunsade, misslyckade män befinner sig plötsligt i någon sorts Flugornas herre-bubbla och kommer kollektivt ut som sadistiska psykon. Jag vet inte om jag köper den utvecklingen rent psykologiskt. Däremot använder Jens Liljestrand på ett väldigt bra sätt träningen, den fysiska ansträngningen, som en metafor för att hitta tillbaka till kärnan – eller kanske snarare “kärnan” – i tillvaron.

Det är i svetten, under skivstången, som män kan vara sig själva.

Jag tänkte på det där när jag till frukosten idag läste Christofer Brasks intervju med Fredrik Reinfeldt ur senaste numret av Café. Reinfeldt är en notoriskt sluten person, så även här. En fråga om han funderar på att skaffa fler barn tycker han är för privat, på frågan hur han och Filippa håller “passionen vid liv” svarar han att de ju delar “ett intresse i politiken”.

Fredrik Reinfeldt vill framför allt prata om sitt jobb, och det ansvar det innebär. Och det kan man ju egentligen inte klandra honom för.

En sak jag noterade: Enda avsnittet han blir personlig, enda tillfället under intervjun Fredrik Reinfeldt tycks frångå sin statsmannaroll, är när han pratar om sin träning. Han kör fem pass i veckan berättar han, dels på ett löpband i Sagerska palatsets källare, dels i en “närbelägen träningslokal”.

Många kommer fram och säger “heja”. Eller, som det ofta är i träningsmiljön, låter mig vara ifred. Och det är jag helt nöjd med. När man kämpar med vikter känns det viktigt att kunna grimasera och ta i utan att det ska ses som något udda. Sedan är det ungefär samma gäng som är där de tider jag tränar. Med enda skillnaden att i januari är vi några fler, för då kommer de som avlagt nyårslöften.

Det är i svetten, under skivstången, som män kan vara sig själva.