Sidbloggen

När fan blir lite äldre lägger han flaskan åt sidan och fyller dagarna med nyandlig självhjälpslitteratur. På detta är exemplen många inom den moderna kulturhistorien. Till raden av new age-konvertiter tycks nu ingen mindre än Mikael Persbrandt sälla sig.

I en nyligen uppmärksammad intervju i senaste numret av tidningen Vi visar skådespelaren, som det brukar heta på tabloidsvenska, en ”ny sida” av sig själv. Persbrandt har tröttnat på Persbrandtmyten, förklarar han, istället har han varit pappaledig och försöker nu bli en närvarande människa som inte är så rädd för saker och ting. Sommaren har ägnats åt andliga böcker som han tyvärr inte minns titlarna på, men de har uppenbarligen satt igång saker i skådespelaren:

”Jag är inne på själen nu”, konstaterar Micke.

Som för att understryka detta faktum vandrar han på en av bilderna som illustrerar intervjun nerför en gotländsk grusväg iklädd batikfärgad sarong. Det är ett plagg som formligen skriker av andligt kretsloppstänkande och en ostlig närhet till känsloliv och Moder Jord.

Mer överarbetat neohippie än så är det svårt att bli i Sverige tidighösten 2010.

Det är förstås lätt att raljera över kändisars eviga behov att komma ut som nya människor i inkännande tidskriftsreportage. Men när jag läste om den nye Persbrandt i Vi kände jag framför allt en sorts frid. Medan gamle dryckesbrodern Thorsten Flinck ägnar sin medietid åt att anklaga Mikael Perbrandt för röststöld – P3 Kultur nu i söndags, ”han var i det närmaste fjollig” tidigare enligt Thorsten – vandrar Micke själv längs åkrarna på jakt efter inre lugn.

Han må, sin skådespelarvana trogen, ha en förkärlek för starka, dramatiserade uttryck. Sådant kan man skoja om, men då bör man också anstränga sig för att se kärnan i vad skådespelaren just nu gestaltar. I det föreliggande Persbrandtfallet är det, åtminstone för mig, en bild av en man som nu slutligen vill ta ansvar.

Det väcker hopp om framtiden. Trots sarongen.