Sidbloggen

Sofis Mode har en ton av förnekelse, en sekt, där ingen får berätta för Sofi att hon är världsfrånvänd, avpolitiserad och en påver stilist. Man låtsas att hon är bra, och så är tidningen dålig. Detta att se på kändisars kläder, det tycker alla om. Men att inte kräva mer av sig själv och en möjlighet, det är svenskt i en av adjektivets värsta konnotationer.

Jämfört med Vanity Fair, som också är en skvallerblaska men som kan the art of skvaller och antar ett penetrerande journalistiskt sätt att genomskåda vem det nu må vara, är Sofis Mode direkt smärtsam.

Vanity Fair, i alla fall, är rätt underbar. Från reklamkampanjerna där en naken Julianne Moore (världens nu levande bästa skådis?) poserar för Bulgari till publikationerna av Marilyn Monroes dagböcker i novembernumret! Det är hjärtslitande läsning om olika terapeuter, tråkiga män och det tråkiga livet på filminspelningar. Texterna inkluderar också poesi, till exempel den här dikten:

Help help
Help
I feel like coming closer
when all I want
is to die.

Scream-
You begin and ended in air
no where was the middle.

Kanske ingen Sylvia Plath, men lite samma stämning, bra.

Vanity Fair har skapat en visuell trygghet i magasinvärlden. Det är tröttsamt att de objektifierar kvinnor, men tidningen är amerikansk och drömsk som bilden av Thanksgiving och hjälper till i romantiserandet av old school-Hollywood. Den försöker ha en objektiv röst, något som Sofis Mode saknar totalt.

Deras återkommande sektioner som The Proust Questionnaire är pur platinum för någon som romantiserar det kaliforniska, varma, dekade livet. Denna gång är det Liza Minnelli som svarar på frågor om vad hennes bild av lycka är, bland annat.