Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4
Rapport från New York: Ansel, Baron och Bassman

Rapport från New York: Ansel, Baron och Bassman

Ika Johannesson

I måndags kom jag hem från en synnerligen tidningspornografisk resa till New York. Eller rättare sagt, tidningsdesignspornografisk. Jag reste med Samira Bouabana och Angela Tillman Sperandio från designbyrån Hjärta Smärta och vi hade två mål: fixa släppfest för Hall of Femmes: Ruth Ansel, den första boken i vår serie om kvinnliga grafiska designers, och göra uppföljningsintervjuer till våra kommande böcker, som jag är redaktör för.

Projektet Hall of Femmes initierades av Hjärta Smärta för ett år sedan när de insåg att de saknade äldre, kvinnliga förebilder i sitt yrke. De började leta och hittade fantastiska designers som borde nämnas jämte giganter som Alexey Brodovitch och Paul Rand, men som knappt ens får några träffar på Google. Ett sådant exempel är Ruth Ansel. Läs gärna vad Annina Rabe skrev här på bloggen om henne i höstas.

Vi var lite nervösa inför släppfesten, som hölls på ett galleri i Chelsea, men det blev en helt grym kväll. Eftersom Ruth jobbade länge som art director på Vanity Fair hade många av gästerna på festen koppling dit. Mannen i glasögon till höger på bilden, vars mage putar ut lite mjukt och intressant under tröjan, är fotografen Todd Eberle, photographer-at-large. Han fotograferar Ruth som klivit in i galleriets skyltfönster och poserar med boken. Mingelfotografen är utskickad från Patrick McMullan, som har en kändiskolumn i tidningen varje månad. På bilden syns också Stefania Malmsten, svenskt formgivaräss, till vänster. Sedan är det jag då, längst ut till höger. Har tyvärr ingen koppling till Vanity Fair.

Som journalist är det ju en dröm att få frottera sig med amerikanska kolleger, men det var först när vi såg mingelbilderna som vi fattade vilka som faktiskt varit där – man vet ju inte hur folk ser ut! Fabien Baron, editorial director på Interview och allmänt geni, var förbi en sväng till exempel. Jag tror att jag eventuellt råkade köra på honom med vår barnvagn. Ruth berättade att Annie Leibovitz hade osat att hon skulle komma, men dök aldrig upp. Det var lika bra det, det hade liksom blivit för mycket.

Efter festen var det middag med några av kvinnorna som vi ska göra böcker om. Det kändes helt överväldigande att sitta runt samma bord som Ruth Ansel, Janet Froelich, Yolanda Cuomo, Tomoko Miho och Katerina Denziger. Men då tröttnade tyvärr mina två barn helt och vi fick sitta vid bordsänden och mata den ena med lax och potatis och vagga den andra till sömns. Missade alla formgivaranekdoter och skvaller om Dick Avedon.

För Samira och Angela handlar Hall of Femmes om att träffa och uppmärksamma sina designhjältar. Först såg jag på projektet som intressant och bra, och ett roligt sätt att hjälpa mina vänner. Men efter arbetet med Ruthboken och intervjuerna nu i veckan inser jag att jag blivit djupt påverkad av de olika kvinnoliv vi får lära oss om. De flesta av kvinnorna började arbeta på 60-talet, när kvinnor inte hade en självklar roll i arbetslivet, och det är otroligt intressant att få höra om deras olika sätt att hantera samhällets förväntningar, sina egna tvivel, kärleken till tidningar och sitt starka kall till yrket.

Det mest drabbande mötet i veckan var med den 93-åriga fotografen Lillian Bassman. Hon är främst känd för sina svartvita kvinnobilder, men vi vill uppmärksamma henne för hennes insatser som art director på Junior Bazaar, där hon verkade tillsammans med Brodovitch 1945-48. Från början var det tänkt att Lillian skulle vara ensam art director, men när Brodovitch fick nys om det blev han ursinnig och hon föreslog att de skulle ta uppdraget tillsammans.

Lillian Bassman bor i ett gammalt stall på Upper East Side, som hon och hennes man Paul Himmel lät bygga om till ateljé 1958. Hon sitter i en fåtölj med sina bara fötter på en fotpall. Efter en period av svag hälsa har hon en syreslang som går från öra till öra, via näsan. Den kommer hon tyvärr aldrig att bli av med. Men hon jobbar fortfarande varje dag och vägrar låta hälsan komma före inspirationen.

Paul och Lillian flyttade ihop när hon var 15. Hennes föräldrar var bohemer och det blev hon och Paul också. De flyttade till Greenwich Village i mitten av 30-talet och levde på kanten av samhället, i en liten krets av tillåtande människor. Somrarna tillbringade de i ett hus på Fire Island tillsammans med Richard Avedon och hans första fru, Doe. När Lillian blev gravid fick de flytta till ett lugnare samhälle, på en annan strand, eftersom livet i huset var för dekadent. ”Det var väldigt tråkigt på den andra stranden” säger hon ”jag tyckte inte att det var så roligt att vara mamma.” Istället för att sluta jobba, så jobbade hon ännu mer när barnen kom. Hon berättar hur hon alltid kom hem för att bada och lägga dem, men att hon och Paul gick ut igen så fort de somnat.

Lillian Bassman har konsekvent gått emot alla samhällets regler för hur en kvinna förväntas uppföra sig. Det är en sak att göra det på 60-talet. En helt annan att göra det på 40-talet. Jag frågar om hon aldrig har brytt sig om vad andra tycker.

”Nej. Gör du det?” svarar hon och ser plirande på mig.

Läs gärna mer om både projektet och resan på halloffemmes.blogspot.com där Angela och Samira berättar fina anekdoter och visar bilder från de olika träffarna.

Tags:

Veteranflyg, Dreamlinern och Richard Branson med Christina Lindberg, Flygrevyn

Veteranflyg, Dreamlinern och Richard Branson med Christina Lindberg, Flygrevyn

Ika Johannesson

Är du, som jag, intresserade av hur vingarna är vinklade på Boeings nya 787 Dreamliner? Hur de bakre kanterna på motorerna är taggade på ett ojämförbart snyggt sätt? Eller kanske av att planet till hälften är byggt av kompositmaterial och därför ur miljösynpunkt är det mest intressanta flygplansprojektet idag (eftersom det är mycket lättare och därmed drar mindre bränsle)?

I senaste numret av Flygrevyn, Skandinaviens enda kommersiella flygtidning, finns en på plats-rapport om Dreamliner från Boeingfabriken i Everett utanför Seattle. I artikeln berättar reportern Christer Åhström bland annat att målet för Boeing har varit att minska tristessen ombord. Med den nya takkonstruktionen Sky Interior – hela kabintaket är fyllt av små LED-ljus som ska ge intryck av en blå himmel och växlar färg i takt med vilken tid på dygnet det är utanför flygplanet – hoppas Boeing skapa ”en annorlunda atmosfär” i kabinen. Det låter ju helt lysande. Tänk att få sitta i ett flygplan och känna att kabinen saknar tak! Jaja, vi får väl se hur det blir med den saken.

Trots att jag är väldigt flygintresserad så är jag inte särskilt förtjust i att flyga. Det är däremot Christina Lindberg, chefredaktör för Flygrevyn. I början av 70-talet tröttnade hon på sin karriär som filmstjärna och utvikningsbrud, och skolade om sig till journalist. Hon började med att skriva för tidningar som FiB Aktuellt, Se och Husmodern innan hon tillsammans med sin sambo, fotografen och journalisten Bo Sehlberg, startade Flygrevyn 1984. Idag driver hon tidningen, som ges ut åtta gånger om året, själv från sin gård utanför Stockholm. Hon sitter med en kopp kaffe och en bakelse i solen när jag ringer upp.

Hur startade ditt flygintresse?
“Min sambo var galen i allt som hade att göra med flyg och det mynnade ut i att han tog flygcertifikat och flög flera tusen timmar privat. Det fanns ingen sträcka som var kort nog att inte flyga, tyckte han. Jag halkade med och blev själv intresserad.”

Varför startade ni Flygrevyn?
“Bosse och jag träffades i början av 70-talet när jag fortfarande var modell genom att han fotograferade mig. 1984 fick han sin första stora hjärtinfarkt och var tvungen att trappa ner med flygandet. Kungliga Svenska Aeroklubben hade en organisationstidning som var i utförsbacke. De tyckte att Bosse skulle ta över den och han frågade om jag ville vara med och göra personporträtt. I början av 90-talet köpte vi loss den från KSAK och 2004 dog min sambo. Då tog jag över tidningen.”

Vilket flygområde är du mest intresserad av?
“Jag tycker att veteranflyg är både intressant och tilltalande, men det är militärflyget som är spjutspetsen inom flyget. Det är där alla spännande innovationer och spinn-off effekter föds. Men trafikflyget är spännande också, speciellt nu med maskiner som Dreamliner och A380.”

Har du flugit A380?
“Nej, tyvärr.”

Vad är ditt mål med Flygrevyn?
“Jag vill att tidningen ska vara en väg till att upptäcka flygglädjen. Flygplan är ju bland de vackraste maskiner som finns. Folk ska känna att det är en lättillgänglig och kommersiell, men proffsig tidning. Även om ekonomin svajar hit och dit så rör jag inte kvaliteten på pappret eller omslaget. Det är absolut det sista jag skulle göra, jag vet att mina läsare sparar tidningen och använder den som referenslitteratur. Samtidigt är vi väldigt få som jobbar med den, jag gör allt från att sälja annonser till korrläsning. Senaste numret är inte så välkorrat tyvärr. Det är hemskt, men ibland hinner man inte.”

Vilken är er största konkurrent?
“Nu finns det inte längre någon annan kommersiell flygfacktidskrift ute i handeln. I Finland finns en fristående tidning, men i övrigt finns bara medlemstidningar. I Sverige har vi till exempel Pilot Briefing, som är Kungliga Svenska Aeroklubbens tidning.”

Vilka flygtidningar följer du?
“Flight International, som är en engelsk tidning. Tyska Flug Revue. Den är tjock och de har många medarbetare, jag är jätteavundsjuk på det. De har ett helt annat underlag än oss. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna att Sverige är en stor läsnation. Den här tidningen hade inte varit gångbar om svenskarna inte läst mycket tidningar.”

Vilket är ditt bästa flygminne?
“Det måste vara när jag träffade Airbuschefen Jean Pierson 1992, det var en upplevelse. En företagsledare på den nivån i Frankrike, det är som att träffa kungen och få audiens. Jag hamnade i en sal med blodröda läderfåtöljer där han satt som en pascha med tolv bisittare omkring sig. Det var helt makalöst. Sedan frågade jag om han kunde tänka sig att bli fotograferad. Då reste han på sig och gick ner till mock-upen* i källaren. När han rörde sig gick det ett sus genom medarbetarna. Pierson kommer! Pierson kommer! Han hade aldrig varit där nere. Det kändes väldigt speciellt att få en sådan grej till lilla Flygrevyn.”

Vilket flygplan tycker du är snyggast rent estetiskt?
“Dreamlinern är väldigt vacker. Den kommer nog att bli rätt smäcker faktiskt, trots att den är så stor. Sedan finns det väldigt många fina militära stridsflygplan. Starfighter tycker jag är rätt fräck, eller Rafale. Och Gripen. Jag kan inte hjälpa det, jag tycker att den är nätt och fin. Concorden såklart.”

Flygvärlden är väldigt mansdominerad. Hur har du bemötts?
“Nu är jag så pass välkänd så jag blir otroligt väl bemött. Men i början när jag kom med hela mitt syndiga förflutna i ryggen var det flera som undrade om jag behövde hjälp att skriva ut artiklarna. När min sambo dog för ett par år sedan fick jag höra bakvägen att många utgick från att tidningen skulle gå i stöpet, ‘det vet väl alla att hon inte gör någonting’. Jag förstår att mitt förflutna varumärke på något sätt ger mig en negativ profilering och så är det säkert idag också.”

Har du något drömjobb för Flygrevyn?
“Jag har redan intervjuat Chuck Yeager**, så jag har redan träffat stjärnan! Men det skulle vara väldigt spännande att träffa Burt Rutan som har utvecklat flera kufiska hembyggen, planen VariEze och Long-EZ till exempel. Han är inblandad i Virgin Galactic med Richard Branson. De är på god väg att göra kommersiella rymdflygningar. Jag har intervjuat Richard Branson faktiskt. Han är blyg, jätteblyg. Han sitter ungefär som Skavlan, du vet, halvligger i stolen och gled sakta ned. I slutet av intervjun låg han nästan på golvet. Jag var helt fascinerad.”

* Mock-up är en del av en flygplanskropp som bland annat kan användas till säkerhetsutbildningar.

** Chuck Yeager var den första piloten som flög snabbare än ljudet, bland annat.

Tags:

Behöver vi Vanity Fair?

Behöver vi Vanity Fair?

Ika Johannesson

Precis som alla andra svenska kulturjournalister läser jag Vanity Fair. Jag prenumererar. Slentriananger den som en favorittidning och nämner den när jag blir ombedd att lista tidningar som vi på Filter inspireras av.

Nu har jag tagit mig igenom merparten av majnumret och ställer mig frågan: Behöver jag verkligen veta att Tiger Woods bad en av sina älskarinnor att dra ur sin blodiga tampong på en parkeringsplats innan han tog henne bakifrån mot sin Escalade?

I reportaget The Temptation of Tiger Woods poserar fyra av älskarinnorna, stylade som syndiga femme fatales, på olika platser av relevans till deras förhållanden med Woods. Redaktören Mark Seal beskriver ingående deras kontakter med golfstjärnan; vad han sade i telefon, hur han brukade smsa, vilka älskogskonster han uppskattade mest och vad han sade till dem om sin fru. Woods barndom och golfkarriär nagelfars och man får veta att pappa Earl Woods både var Tiger Woods mentor och en megaloman alkoholist med kvinnor vid sidan av, samt att Tiger möjligen är spelberoende.

Ur ren hantverkssynvinkel är det ett noggrant och dynamiskt reportage. Men innehållsmässigt gränsar det hela tiden till det smaklösa, det är till stora delar spekulativt och irrelevant. Och jag älskar ändå slask och snusk. Jag vill veta det mesta om vem folk ligger med och vad de gör. Men inte så här mycket. Inte ens mot bakgrund av att Tiger Woods är en av världens främsta atleter, otroligt kontrollerad, en hyllad förebild och alla upptänkliga anledningar som Vanity Fair och andra medier tar till för att dels förklara uppståndelsen, men också för att rättfärdiga det enorma gottandet i hans serieotrohet.

Det här är inte första gången som Vanity Fair balanserar på fel sida om vad som känns etiskt korrekt. Jag känner mig lika tveksam inför intervjun med Levi Johnston, expojkvän till Bristol Palin och far till deras barn – inte så mycket för vad han avslöjade om Sarah Palin, utan för att tidningen utnyttjade hans utsatta position.

Ett annat exempel är reportaget om Ruth Madoff, också skrivet av Mark Seal, där han spekulerade i hennes inblandning i maken Bernie Madoffs multimiljardsvindel. En rimlig spekulation. Men det fanns inte stoff så det räckte och de enda hårda fakta som presenterades om Ruth Madoff var att hon är en stel, Botoxad överklasskvinna, kuvad av sin man och bra på bokföring. Texten illustrerades av gryniga bilder på en härjad Ruth Madoff, tagna med teleobjektiv in i hemmet från långt avstånd.

Mindy Lawton, älskarinnan på parkeringsplatsen, säger att The National Enquirer smög i buskarna och plockade upp tampongen efter att Tiger och hon lämnat platsen. Enligt Lawton använde sedan tidningen tampongen för att utpressa Woods till att porträtteras stort i förlagets tidning Men’s Fitness – trots att han hade ett exklusivitetskontrakt med Golf Digest. Det är intressanta uppgifter, trots att alla inblandade naturligtvis nekar.

När Tina Brown gjorde om Vanity Fair i början av 80-talet satsade hon hårt på kändisjournalistik och gjorde tidningen till en av världens största. Idag har Vanity Fair blivit experter på att krama skandaler till allra sista droppen, inte helt olikt The National Enquirer. På hemsidan utlovas därför ännu mer Tiger. Del två i The Temptation of Tiger Woods innehåller porträtt på ytterligare tre älskarinnor och har underrubiken Losing Control. Madoffskandalen höll i fyra nummer. Undrar hur många Tiger Woods håller för.

Tags:

Up in the air – Boeing 747, Libyan Airlines och flygtidningar

Up in the air – Boeing 747, Libyan Airlines och flygtidningar

Ika Johannesson

I veckan presenterade DN resultatet av Skytrax årliga undersökning om världens bästa flygplats. I år, precis som många gånger tidigare, vann Changi Airport i Singapore, den hypermoderna flygplatsen där man med hjälp av allehanda nöjen gör allt för att erbjuda besökarna den ultimata upplevelsen – precis som i resten av det blankpolerade singaporianska samhället.

Changi var en stor byggarbetsplats när vi landade där i början av september 1985. Vi kom i en Airbus 300 från Thai Airways som vi bytt till i Bangkok. Innan dess hade vi flugit en Thai 747 från Köpenhamn. Jag minns den starka solen när vi klev ur planet på plattan och att jag hade svårt att andas in den fuktiga, smördoftande luften. Både jag och min syster var fullastade med Thaiprylar som vi fått av de milda flygvärdinnorna när de hörde att vi samlade på flygsaker: skohorn i plast, nyckelringar, bestick, brevpapper och en färsk orkidé fäst med säkerhetsnål på våra tröjor.

Mitt flygintresse grundades tidigt. Julen 1976, när jag var två och ett halvt år gammal, fick jag en modell av en SAS Boeing 707, som genast blev min favoritleksak. Min pappa flög väldigt mycket i jobbet och tog alltid med bagagelappar, klistermärken och allehanda flygbolagsmerchandise hem till mig och min syster. Det bästa var när han rest utrikes och köpt små flygplansmodeller i metall till våra samlingar. Var det ett flygplan på bild i Göteborgs-Posten så klippte jag ut det.

Under familjens tre år i Singapore växte min fascination. På tv roterades dagligen reklam för en för mig helt ny sorts exotiska bolag; Air India, Cathay Pacific, Royal Brunei, Garuda, Malaysian, Royal Jordanian och Qantas. Hemma i Sverige funderade jag på att söka extrajobb på Landvetter i Göteborg bara för att vara nära flygplanen och känna lukten av flygbränsle.

I senaste numret av Filter har jag intervjuat Carl Bildt om hans stora flygintresse och trots att han rabblade flygplanskonstellationer, sittplatsplaceringar och flygbolagstrivia som en besatt kunde han inte ge något ordentligt svar på varför han är så intresserad av flyg. Det kan inte jag heller. Mer än att flygplansformen är den mest estetiskt fulländade jag vet och att systemet med olika numrerade modellserier, olika sorters flygbolag och dess grafiska profiler tilltalar mitt katalogiseringssinne. Jag kan identifiera de flesta passagerarflygplan och samlar både på modeller och flygbolag jag flugit med. Jag flightspottar inte, men det beror främst på att det kommer så tråkiga plan och bolag till Arlanda. Flightspottingbehovet täcks av YouTube och entusiastsajter som Airliners.net.

Det finns massor av tidningar som fokuserar på militärflyg och historiska flygplan, men för oss som är intresserade av passagerarflyg finns egentligen bara brittiska Airliner World (och i viss mån svenska Flygrevyn, men mer om den i nästa inlägg). Airliner World är å andra sidan en verklig guldgruva för information om olika flygbolag, flygplanssorter och flygplatser. De senaste numren har till exempel bjudit på fördjupande artiklar om Libyan Airlines och hur bolaget klarat sig genom decennier av amerikanska sanktioner bland annat i form av stoppade flygplansinköp, ett reportage om hur det egentligen går med Boeings kommande miljövänliga och väldigt försenade modell 787 Dreamliner, samt flygplatsnedslag på Sardinien och Phuket med ingående bilder av banor och terminal. Men det allra göttigaste är notissidorna där det rapporteras om allt från vilka flygplan som levereras till vilka bolag den aktuella månaden, till att två brittiska flightspotters har gripits för spioneri i Indien. Och icke att förglömma, deras centrefolds är alltid helt grymma. I det senaste numret kan man riva ut en väldigt vacker bild på en Boeing 747-8 Freighter, Boeings senaste fraktplan som premiärflög i februari 2010, över ett snöbeklätt alplandskap.

Airliner World ger även ut olika specialnummer. Nyligen kom Airliner Classics som bland annat innehöll en omfattande artikel om Airbus 300, modellen som lade grunden till franska Airbus Industries flygdynasti. Siffran 300 byggde på antalet passagerare som planet skulle kunna ta och målet var att skapa ett mediumdistansplan för att fylla hålet mellan kortdistansmodellerna Douglas DC-9 och Boeing 727 och långdistansmodellerna Boeing 747, Lockheed TriStar och Douglas DC-10. Den första prototypen flög i oktober 1972. Sedan dess har Airbus spottat ur sig modeller och numera är det sällan man får flyga något annat med de europeiska bolagen*. Deppigt för mig som främst gillar Boeingplan och tycker att Airbus fortfarande lider av en ful, bullig form – precis som vi i familjen konstaterade redan 1985 på den där första resan till Singapore när vi döpte om Airbus 300 till ”Den flygande falukorven”.

Förresten! Är man ute efter gammal flyginfo så ligger hela arkivet av Flight Magazine, världens äldsta flygtidning, inscannat på www.flightglobal.com. Alla nummer sedan 1909!

* Jaja, visst får man flyga Boeing 737 ibland, men hur kul är det planet? Tråkigast i Boeingfamiljen.

Bild: Ika Johannesson julen 1976. Två år gammal med sin nya favoritleksak: En modell av en SAS Boeing 707.

Tags: ·

Clash of the Titans

Clash of the Titans

Ika Johannesson

Nyheten slog ner som en spikklubba i metalvärlden i vintras. Martin Carlsson, en av Sveriges mest kända hårdrocksskribenter, lämnar Close-Up Magazine för att ta över chefredaktörsskapet på Sweden Rock Magazine.

Det var en häpnadsväckande nyhet. I 17 år har Martin Carlsson varit tidningens mest profilerade skribent, känd för att få vilken metalsångare som helst att blotta både livsångest och eventuell alkoholism jämte tuffa rockcitat. Framför allt har han varit chefredaktören Robban Becirovics högra hand och nära vän.

Nu skulle han alltså gå till den största – och enda – konkurrenten. I metalleden muttrades det om förräderi.

Själv säger Martin Carlsson att det bara tog några sekunder att fatta beslutet att lämna Close-Up.

“Det var egentligen inget erbjudande, jag var backstage efter en konsert med Hardcore Superstar när jag fick höra att de sökte en ny chefredaktör. Jag drog iväg ett sms på fyllan och fyra dagar senare var det klart. De som känner mig vet att jag är lite galen och gärna fattar beslut direkt. Det är väl både en bra och dålig egenskap.”

Hur var det att lämna en tidning som du är så förknippad med?
“Det var ju inte lätt, men jag reagerade blixtsnabbt. Close-Up är Robbans livsverk. Jag hade självklart stort inflytande, men jag skulle aldrig kunna bli den som ytterst fattade besluten.”

Hur ska det bli att konkurrera med dina vänner?
“Jag vet exakt hur det fungerar på Close-Up. Tidningarna har blivit mer och mer lika varandra och det vill jag ändra på. Jag kommer inte att göra en Close-Up av Sweden Rock Magazine, snarare tvärtom.”

Vad är dina planer för tidningen?
“Just nu jobbar vi med en redesign som kommer att bli klar till juninumret. Vi kommer att ha mer tidlöst material. Jag är intresserad av de gamla stötarna, de sitter inne med otroliga stories. Ett nytt ungt band som inte har gjort något och ska marknadsföra sin nya skiva, hur roligt är det? Det är huvudanledningen till varför jag gick över. Jag är trött på det inrutade, att tvingas följa skivbolagens regler.”

Ska du alltså göra en svensk Mojo?
“Nej, man kan tyvärr inte göra en inaktuell musiktidning i Sverige.”

Vad säger du till folk som tycker att du är en förrädare?
“Jag förstår att folk tycker så eftersom jag varit så intimt förknippad med Close-Up. Sedan förstår jag också att jag har sågat väldigt många av de här gamla hårdrocksbanden och framför allt sångarna som spelat på Sweden Rock Festival. Jag har slaktat Meat Loaf, Rob Halford, Coverdale, och många tycker att jag är en idiot. Vad Close-Ups läsare skulle tycka rör mig inte i ryggen, däremot fanns det en viss oro för vad Sweden Rock Magazines läsare skulle tycka.”

Hur är din relation till Robban Becirovic idag?
“Vi hejar på varandra när vi ses, men jag har en känsla av att det kommer att dröja innan vi kan ha en kompisrelation igen.”

Vad händer när en person som har haft full insyn i hur den ena tidningen sköts plötsligt tar över den andra? Det lär vi få se. I Martin Carlssons första nummer av Sweden Rock Magazine berättade han en lång anekdot om hur han tog sig in på tidningen Rip Magazines sjuårsfest i Los Angeles 1994 med hjälp av ett uppkopierat backstagepass. I sitt andra nummer, som kom i butik i veckan, låter han medlemmar i Crashdïet, Enuff Z’Nuff, Twisted Sister, Ratt, med flera prata partyminnen över 29 sidor.

Själv hoppas jag på att få höra mer av Martin Carlssons egna metalskrönor. Till exempel när han gifte sig i Vegas med Lemmy i Motörhead som best man.

Lite historik:

Close-Up startades som ett uppkopierat metalfanzine i Norrköping 1991 av Robban Becirovic och har långsamt expanderat till dagens utgivning av tio nummer per år och diverse kringarrangemang som rockbåtar till Finland och festivalturnéer. Länge var tidningen allenarådande inom sin genre och fick ordentlig konkurrens först 2001, när Sweden Rock Magazine gav ut sitt premiärnummer. Ledningen för metalfestivalen med samma namn ville hitta ett sätt att hålla varumärket levande året om och bad Mark Frostenäs och Micke Svensson, som stod bakom fanzinet Bright Eyes Metal Magazine, att utveckla sin tidning åt dem.

Tidningarna har länge stått för två olika inriktningar. Close-Up har alltid skrivit främst om extremmetall och täckt in nya band inom de flesta metalgenrer. Sweden Rock har mer koncentrerat sig på klassisk hårdrock och gärna tittat bakåt i tiden, även om de moderniserats något under senare år.

Tags: ·

Utförsäljning!

Utförsäljning!

Ika Johannesson

Till er som bor i Stockholm: I måndags började Läsesalongen på Kulturhuset sälja av gamla tidskrifter till vrakpriser, typ 20 spänn per hög, och det finns fortfarande en massa fynd att göra. Igår eftermiddag var borden fyllda med gamla årgångar av bland andra Filmkonst, Paris Review, Index, i-D, Grafik, Architectural Review, Form, Granta, flm och Frieze.

Skynda att fynda alltså! På vårt köksbord ligger det en stor hög med Print och några ex av Index från 2004 som jag ska ägna kvällen åt.

Tags: