”2030”, kan man läsa på Stockholms stads hemsida, ”ska Stockholm vara världsledande i att utveckla och tillämpa ny energi- och miljöteknik”.
Till huvudstaden hoppas Stadshuset locka internationella delegationer som vill studera hur hållbart boende byggts för framtiden. Om allt löper enligt plan blir Norra Djurgården första anhalten.
Som DN rapporterade förra veckan är Norra Djurgårdsstaden – tidigare känt som Ropsten, Hjorthagen och Värtahamnen – en stadsdel där boende förväntas sopsortera, äta rätt, åka kollektivt eller cykla, handla miljömärkt, motionera, ingå i en bilpool, till och med umgås med grannarna. Någon ”hypotetisk individ” skulle säkert kunna strunta i kraven, ”men människor fungerar inte så”, förklarade moderata borgarrådet Joakim Larsson, ordförande i Stockholms stads exploateringsnämnd och samordnare av projektet.
Redan om något år ska de första nya lägenheterna stå redo för en uppkorkad flaska inflyttningsvitt, förslagsvis gjort på Semillondruvan.
Den som läste artikeln om Norra Djurgårdsstaden förstod att här bygger det allierade Sverige ett cykelliberalismens Shangri-La, en plats där känslan av att som medvetet konsumerande individ ingå i något kollektivt större – och, får vi anta, i framtiden statusuppdatera om detsamma på 2030-talets motsvarighet till Facebook – ger om inte evigt liv så i alla fall en samhörighet så stark att den i sig fyller den lilla tid vi har på jorden med mening och glädje.
André Johansson skrev roligt om det han kallar ”Sjöstaden 2.0” här. Själv tänkte jag på en artikel brittiska livsstilsmagasinet Above.
Above, som ges ut under parollen “skönhet kommer rädda världen”, är en tidning för den nya tidens överklass, en sorts inspirationslektyr för de 10-talets kulturellt orienterade hedge fund-filantroper som självklart tillbringar ett par veckor om året på en stekig yacht – men då hellre diskuterar källsortering och kinesisk samtidskonst än den eventuella nedre prisgränsen för en butelj sprutchampagne.
I senaste numret av Above besöker tidskriftens utsända, Lisa Shields från amerikanska tankesmedjan Council of Foreign Relations, Virgingrundaren Richard Branson på hans privata ö i Karibien (som, ja, tillhör ögruppen Virgin Islands). Tanken är enligt Sara Bronfman, miljardärsdotter, miljöaktivist och allmän new age-person som står för inbjudan, att föra samman människor som “vill göra världen bättre – och ha jättekul medan de gör det!”. Följaktligen gästas det tropiska paradiset även av en tidigare MTV- och AOL-vd, en son till Mexicos före detta president Carlos Salinas, en designer som formger smycken “av frön från den brasilianska regnskogen” – samt popstjärnan M.I.A.
Det hade säkert varit skoj att läsa M.I.A. teoretisera om ekologi, men Aboveartikeln handlar om Richard Branson, den gröne affärsmannen. Branson traskar runt barfota i det karibiska vågsvallet och förklarar att hans nya rymdflygbolag Virgin Galactic på en av sina turistturer ut i stratosfären kommer dra mindre bränsle än ”en tur-och-retur-resa mellan London och New York.”
Hur mycket koldioxid Richard Branson själv släpper ut medan han flyger jorden runt? Han har inte räknat efter, medger han, men ”det är uppenbarligen inte bra.” Å andra sidan kompenserar Virgingrundaren med sin Green Fund, en private equity-fond som investerar i ekologiska drivmedel där Richard Branson själv stoppat in mer än en halv miljard i. Dessutom går all vinst från Virgins reseimperium numera till investeringar i grön energi.
Så det är inte frågan om Richard Branson bidrar ekonomiskt till den ekologiska revolutionen, det gör han. Och det finns förstås en självklar sanning här. Lika lite som människor vill ha en revolution som de inte kan dansa till, lika lite längtar de efter en omställning till en ekologiskt hållbar livsstil som inte är, tja, “jättekul”.
Men samtidigt finns en grundläggande paradox i Richard Bransons verksamhet. På samma sätt finns en grundläggande paradox i konceptet ”ekologiskt livsstilsmagasin” och, menar jag, i Stockholms stads planer på att sälja in Norra Djurgårdsstaden som ett statusboende för framtiden.
Som bekant har ju livsstil idag blivit mer eller mindre synonymt med konsumtion. Även om man vidgar definitionen något, handlar “livsstil” som begrepp i slutändan om sådant som ger individer status i förhållande till sin omgivning – om inte bara en bil, så en bil som rullar på ekobränsle och därför vittnar om miljömedvetenhet, om inte bara saker man köper, så hur man bor, et cetera. Målet är med andra ord fortfarande att ha, om inte en egen ö i Söderhavet, så i alla fall en bostadsrätt på Norra Djurgården. Hyfsat klimatkompenserad, förstås, men i övrigt levs det goda livet i västvärlden ganska mycket som det alltid levts.
Jag får inte riktigt ihop det. Dels på ett väldigt banalt filosofiskt plan. Om man går ner på individnivå och funderar lite på vad som får folk att må bra känns inte den envisa jakten på status i längden särskilt hållbar. Men sedan handlar det förstås också om att ekvationen är omöjlig – den här planetens resurser räcker som bekant inte riktigt till för att alla ska kunna ha en egen Jungfruö.
Jag menar inte att gå helt helt Andreas Malm nu. Jag tycker ju också om att köpa fina saker, och skulle jag någonsin engagera mig i en revolution är ett grundkrav antagligen att den lanserades med en egen ndombolodans från typ Werrason. Man måste alltså inte ha tråkigt för att förändra världen. Däremot kan en bra början vara att försöka konsumera och leva med lite mer måtta.
Och drömma mindre om Richard Branson.





