Sidbloggen

I helgen stupade ännu en svensk soldat i Afghanistan. Igår rapporterades att de danska ISAF-styrkorna drar sig tillbaka från Armadillo, en framskjuten militärbas förevigad i en drabbande dokumentär som just nu går på bio. Civilbefolkningen har det inget vidare. Ingen utom talibanerna jublar i Afghanistan just nu, många undrar varför vi är där.

Ett sätt att påminna sig är att läsa New Yorkers nummer daterat 13 september, som fortfarande finns på tidningshyllorna. Huvudjobbet handlar om Khalid Sheikh Mohammed, mannen som ur ett globalt terroristperspektiv kan sägas ligga bakom historiens mest framgångsrika pitch: I slutet av 90-talet var det Mohammed som, hos Usama Bin Laden i Tora Bora-regionen i Afghanistan, sålde in idén att krascha flygplan rakt in i USA:s hjärta.

När Bin Laden givit sin och Al-Qaidas välsignelse till projektet, samt bidragit med pengar och ett gäng frivilliga självmordspiloter, var det Mohammed som på egen hand koordinerade och genomförde attackerna.

Det är en fascinerande historia som journalisten Terry McDermott berättar i New Yorker. Khalid Sheikh Mohammed och Usama Bin Laden stötte först på varandra i Peshawar i norra Pakistan under mitten av 80-talet, då staden utvecklats till navet i den verksamhet som skickade USA-stödda mujaheddinkrigare in i Afghanistan för att bedriva gerillakrig mot sovjetiska ockupanter. När de sågs igen runt tio år senare hade Mohammed tillbringat ett decennium som frilansande terrorist. På sitt cv hade han bland annat misslyckade attentat mot påven Johannes Paulus och Bill Clinton, mord i Iran och Filippinerna samt ett aldrig genomfört försök att spränga av tio jumbojets från amerikanska flygbolag. Dessutom hade Mohammed en brorson, Abdul Basit Abdul Karim, som i jihadistkretsar blivit en levande legend – inte det vanligaste – sedan han 1993 kommit undan med att spränga den bilbomb som i källaren på World Trade Center dödade sex människor.

New Yorker-artikeln gör egentligen inga försök att reda ut Mohammeds bevekelsegrunder. Han föddes i Kuwait av pakistanska föräldrar, pappan var imam men inte utmärkande radikal sådan. I början av 80-talet skickade familjen Mohammed till USA och där läste han till civilingenjör på ett småstadscollege i North Carolina. Lokala frat boys trakasserade honom, när han återvände till Kuwait ett par år senare var han förändrad. Det är i princip all förklaring som Mohammeds extremism får i artikeln. Men poängen med McDermotts text är nu inte att diskutera hur en terrorist föds.

Han kartlägger istället hur Khalid Sheikh Mohammed – som, när han efter sju år i bur i Guantanamo Bay nu snart ska ställas inför rätta, på många sätt kan kallas historiens mest framgångsrika terrorist – egentligen bedrivit sitt geschäft.

Detta leder också tillbaka till den fråga jag ekade i inledningen. Sheikh Khalid Mohammed är den uppenbara förklaringen till att svenskar, danskar, amerikaner, talibaner och framför allt civila afghaner dör i krig i Afghanistan. Han låg bakom 9-11, attacken som än en gång förde USA och Europas krigsmakter till andra sidan jorden. Men New Yorker-artikeln om honom kan också läsas som en enda lång vederläggning av Afghanistankrigets själva premiss.

Terry McDermott intervjuar Daniel Byman, professor i freds- och säkerhetsforskning på Georgetownuniversitetet: “När vi tänker på jihad och islamism brukar vi koppla ihop det med Afghanistan. Men i själva verket utgår rörelsen från Pakistan. Fokus är på Afghanistan, men allting som får den här rörelsen att snurra finns i Pakistan.”

Och McDermott själv fortsätter:

Om grunden till [den jihadistiska] rörelsen finns i Pakistan, och om Mohammed [snarare än Usama Bin Laden] var den drivande kraften bakom 11 september-attackerna, vad säger det om Al-Qaidas väsen? Var det – är det – den sofistikerade, globala, företagsliknande verksamhet som det så ofta beskrivs som? Eller motsvaras det snarare av “ett gäng snubbar”-teorin, framlagd mest övertygande av Marc Sageman, en kriminalpsykolog och tidigare CIA-agent? Är det en liten kärna av ledare som styr knappt tränade män som ansluter sig till och lämnar kampen av oförutsägbara anledningar?

Vad, med andra ord, säger Khalid Sheikh Mohammed och hans bakgrund om kriget mot terrorismen? En sak är säker: Det kommer inte vinnas i Afghanistan.

När fan blir lite äldre lägger han flaskan åt sidan och fyller dagarna med nyandlig självhjälpslitteratur. På detta är exemplen många inom den moderna kulturhistorien. Till raden av new age-konvertiter tycks nu ingen mindre än Mikael Persbrandt sälla sig.

I en nyligen uppmärksammad intervju i senaste numret av tidningen Vi visar skådespelaren, som det brukar heta på tabloidsvenska, en ”ny sida” av sig själv. Persbrandt har tröttnat på Persbrandtmyten, förklarar han, istället har han varit pappaledig och försöker nu bli en närvarande människa som inte är så rädd för saker och ting. Sommaren har ägnats åt andliga böcker som han tyvärr inte minns titlarna på, men de har uppenbarligen satt igång saker i skådespelaren:

”Jag är inne på själen nu”, konstaterar Micke.

Som för att understryka detta faktum vandrar han på en av bilderna som illustrerar intervjun nerför en gotländsk grusväg iklädd batikfärgad sarong. Det är ett plagg som formligen skriker av andligt kretsloppstänkande och en ostlig närhet till känsloliv och Moder Jord.

Mer överarbetat neohippie än så är det svårt att bli i Sverige tidighösten 2010.

Det är förstås lätt att raljera över kändisars eviga behov att komma ut som nya människor i inkännande tidskriftsreportage. Men när jag läste om den nye Persbrandt i Vi kände jag framför allt en sorts frid. Medan gamle dryckesbrodern Thorsten Flinck ägnar sin medietid åt att anklaga Mikael Perbrandt för röststöld – P3 Kultur nu i söndags, ”han var i det närmaste fjollig” tidigare enligt Thorsten – vandrar Micke själv längs åkrarna på jakt efter inre lugn.

Han må, sin skådespelarvana trogen, ha en förkärlek för starka, dramatiserade uttryck. Sådant kan man skoja om, men då bör man också anstränga sig för att se kärnan i vad skådespelaren just nu gestaltar. I det föreliggande Persbrandtfallet är det, åtminstone för mig, en bild av en man som nu slutligen vill ta ansvar.

Det väcker hopp om framtiden. Trots sarongen.

Igår var jag på Pankhurst Party på Mosebacke. I Cornelisrummet läste Jens Liljestrand sin novell Definition. Den handlar om en rattfyllerist som haft ihjäl sin flickvän i en bilolycka och, nu whiplashskadad, hittar tillbaka till livet via nattpass på ett nedgånget gym vid Norrtull.

Stället heter Airport, de som tränar där är “inte alls gymtypen, det var smala axlar och degiga rövar, insjunkna bröst, flera var tunnhåriga. En mullig glasögonorm som såg ut som George i Seinfeld. Två invandrare som såg ut att vara syskon, kortvuxna smågrabbar med fjunmustasch och nätbrynja.”

Det här gymgänget, kallat Värdinnorna, har sitt eget revir på Airport. De gillar inte utbölingar. Men novellens huvudperson tar sig in i Värdinnorna, blir till och med deras ledare. Så sitter de i en bastu fylld av pruttdoft och pratar om livet.

En dag kommer en fräsch, vältränad kille till Airport. Han heter Krille och ser bra ut, han driver krog i närheten och nattpassen är den enda tid för träning han har. Värdinnorna gillar honom inte. Värdinnorna blir provocerade. När novellens huvudperson lämnar Airport den kvällen har de övermannat Krille i duschen, gaggat honom med toapapper för att hans skrik inte ska höras. Vad som händer sedan får vi inte veta.

Det är en smått osannolik vändning på berättelsen – ett gäng hunsade, misslyckade män befinner sig plötsligt i någon sorts Flugornas herre-bubbla och kommer kollektivt ut som sadistiska psykon. Jag vet inte om jag köper den utvecklingen rent psykologiskt. Däremot använder Jens Liljestrand på ett väldigt bra sätt träningen, den fysiska ansträngningen, som en metafor för att hitta tillbaka till kärnan – eller kanske snarare “kärnan” – i tillvaron.

Det är i svetten, under skivstången, som män kan vara sig själva.

Jag tänkte på det där när jag till frukosten idag läste Christofer Brasks intervju med Fredrik Reinfeldt ur senaste numret av Café. Reinfeldt är en notoriskt sluten person, så även här. En fråga om han funderar på att skaffa fler barn tycker han är för privat, på frågan hur han och Filippa håller “passionen vid liv” svarar han att de ju delar “ett intresse i politiken”.

Fredrik Reinfeldt vill framför allt prata om sitt jobb, och det ansvar det innebär. Och det kan man ju egentligen inte klandra honom för.

En sak jag noterade: Enda avsnittet han blir personlig, enda tillfället under intervjun Fredrik Reinfeldt tycks frångå sin statsmannaroll, är när han pratar om sin träning. Han kör fem pass i veckan berättar han, dels på ett löpband i Sagerska palatsets källare, dels i en “närbelägen träningslokal”.

Många kommer fram och säger “heja”. Eller, som det ofta är i träningsmiljön, låter mig vara ifred. Och det är jag helt nöjd med. När man kämpar med vikter känns det viktigt att kunna grimasera och ta i utan att det ska ses som något udda. Sedan är det ungefär samma gäng som är där de tider jag tränar. Med enda skillnaden att i januari är vi några fler, för då kommer de som avlagt nyårslöften.

Det är i svetten, under skivstången, som män kan vara sig själva.

För den som följt 30 Rock under seriens fyra säsonger råder det numera ingen tvekan. Tracy Morgan är en av världens roligaste män.

Hans karaktär Tracy Jordan – som kanske inte påminner så mycket om verklighetens Tracy Morgan som namnet antyder – är, om man så vill, essensen av postmodern humor. Som Tracy Jordan driver Tracy Morgan med stereotypen av en svart man. Men framför allt driver han med stereotypen av en svart manlig komiker som driver med stereotypen av en svart man. Och han gör det alltså fruktansvärt bra, se till exempel Huffington Post från tidigare i veckan för tio fenomenala oneliners från senaste säsongen 30 Rock. Eller varför inte den här ett år gamla klassikern, där allting Tracy Jordan sa under seriens första tre säsonger är transkiberat.

Men trots sådant, och trots att Tracy Morgan numera är en etablerad humorstjärna som gör huvudroller i Kevin Smith-komedier bredvid Bruce Willis, har han aldrig varit på omslaget till en tidning. Det är sant. Busts årliga “Men we love”-nummer är Tracy Morgans omslagsdebut, och han begår den i rymddräkt – en blinkning till hans klassiska Saturday Night Live-karaktär Astronaut Jones.

Att det är husorganet för USA:s mer livsstilsorienterade tredjevågsfeminister, snarare än GQ, Esquire eller Details, som blir först med att sätta Tracy Morgan på ett tidningsomslag kan man förstås läsa in lite vad man vill i. Jag nöjer mig med att konstatera att det är på tiden – och att de som förfäktar den gamla klyschan om komiker som skrattar på utsidan men gråter på insidan får mer tårar på sin kvarn när de läser intervjun med Morgan inne i tidningen.

Bustskribenten Priya Jain menar i artikeln att Tracy Morgan genom rollerna i 30 Rock och Saturday Night Live skapat en “unik dialog” mellan det urbana svarta Amerika och relationer mellan kvinnor och män. När hon intervjuar Morgan om hans tidiga erfarenheter av kvinnor, och han pratar om växa upp med en 18-årig tvåbarnsmamma och att förlora oskulden som åttaåring eftersom han blev våldtagen av den 14-åriga tjej som var hans barnvakt, är det inte för att han återger en standup-rutin om hur man bevisar att man kommer från “the hood”.

Då talar Tracy Morgan om sitt liv.

Mansmodets jakt på gammalvärldslig autenticitet tar sig allt mer underhållande former. Efter axelväskor handgjorda av amishbönder i Pennsylvania, allmänt tweedbloggande och, nu senast, roddracet där svenska internat kopierar amerikanska college som kopierar brittiska universitet, kommer så Front Lines.

Den rustika kanadensiska modetidskriften Inventory skriver om Front Lines i sitt senaste nummer, och förklarar att det är ett fotoprojekt som handlar om att visa “krigets hårda verklighet”. För att göra detta har fotografen Brendan Meadows stylat ett gäng polare i patinerade uniformer och vackert slitna k-pistar och sedan skickat ut dem i skogen för att posera som gerillasoldater.

Bilderna, svartvita foton med reportagekänsla som visar bistra män med blodiga bandage och höga snörkängor, påstås vara inspirerade av legendariske pressfotografen Robert Capas bilder från spanska inbördeskriget. Men jag skulle snarare lägga pengarna på Steven Soderberghs filmsvit om Che Guevara. Redan när Chefilmerna hade premiär för något år sedan var det ju uppenbart att Benicio del Toro och hans håriga medspelare, snarare än för årslång djungelkamp, hade ekiperat sig för en natt på Lower East Side.

Lite på samma sätt är det med Brendan Meadows bilder. “Modellerna och landskapen har noggrant valts ut för att ge ett autentiskt intryck”, skriver Inventory. Och visst känns bilderna autentiska. Men vad de visar är ju inte krigets elände, utan kärnan i den mest klassiska pojkrumsfantasin av alla: En man med vapen i hand som det coolaste som finns.

Som hipsterkorrekt modegestaltning av män som leker krig känns bilderna i Front Lines fulländade. Och som ofrivillig komik rätt obetalbara.