Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4
Om Fredrik Reinfeldt, Jens Liljestrand och män som kan vara sig själva på gymmet

Om Fredrik Reinfeldt, Jens Liljestrand och män som kan vara sig själva på gymmet

Johan Wirfält

Igår var jag på Pankhurst Party på Mosebacke. I Cornelisrummet läste Jens Liljestrand sin novell Definition. Den handlar om en rattfyllerist som haft ihjäl sin flickvän i en bilolycka och, nu whiplashskadad, hittar tillbaka till livet via nattpass på ett nedgånget gym vid Norrtull.

Stället heter Airport, de som tränar där är “inte alls gymtypen, det var smala axlar och degiga rövar, insjunkna bröst, flera var tunnhåriga. En mullig glasögonorm som såg ut som George i Seinfeld. Två invandrare som såg ut att vara syskon, kortvuxna smågrabbar med fjunmustasch och nätbrynja.”

Det här gymgänget, kallat Värdinnorna, har sitt eget revir på Airport. De gillar inte utbölingar. Men novellens huvudperson tar sig in i Värdinnorna, blir till och med deras ledare. Så sitter de i en bastu fylld av pruttdoft och pratar om livet.

En dag kommer en fräsch, vältränad kille till Airport. Han heter Krille och ser bra ut, han driver krog i närheten och nattpassen är den enda tid för träning han har. Värdinnorna gillar honom inte. Värdinnorna blir provocerade. När novellens huvudperson lämnar Airport den kvällen har de övermannat Krille i duschen, gaggat honom med toapapper för att hans skrik inte ska höras. Vad som händer sedan får vi inte veta.

Det är en smått osannolik vändning på berättelsen – ett gäng hunsade, misslyckade män befinner sig plötsligt i någon sorts Flugornas herre-bubbla och kommer kollektivt ut som sadistiska psykon. Jag vet inte om jag köper den utvecklingen rent psykologiskt. Däremot använder Jens Liljestrand på ett väldigt bra sätt träningen, den fysiska ansträngningen, som en metafor för att hitta tillbaka till kärnan – eller kanske snarare “kärnan” – i tillvaron.

Det är i svetten, under skivstången, som män kan vara sig själva.

Jag tänkte på det där när jag till frukosten idag läste Christofer Brasks intervju med Fredrik Reinfeldt ur senaste numret av Café. Reinfeldt är en notoriskt sluten person, så även här. En fråga om han funderar på att skaffa fler barn tycker han är för privat, på frågan hur han och Filippa håller “passionen vid liv” svarar han att de ju delar “ett intresse i politiken”.

Fredrik Reinfeldt vill framför allt prata om sitt jobb, och det ansvar det innebär. Och det kan man ju egentligen inte klandra honom för.

En sak jag noterade: Enda avsnittet han blir personlig, enda tillfället under intervjun Fredrik Reinfeldt tycks frångå sin statsmannaroll, är när han pratar om sin träning. Han kör fem pass i veckan berättar han, dels på ett löpband i Sagerska palatsets källare, dels i en “närbelägen träningslokal”.

Många kommer fram och säger “heja”. Eller, som det ofta är i träningsmiljön, låter mig vara ifred. Och det är jag helt nöjd med. När man kämpar med vikter känns det viktigt att kunna grimasera och ta i utan att det ska ses som något udda. Sedan är det ungefär samma gäng som är där de tider jag tränar. Med enda skillnaden att i januari är vi några fler, för då kommer de som avlagt nyårslöften.

Det är i svetten, under skivstången, som män kan vara sig själva.

Tags:

Om hotell, Haiti – och ett reportage om rom

Om hotell, Haiti – och ett reportage om rom

Johan Wirfält

Regissören och författaren Kristian Petri skrev en trevlig artikel i DN i lördags, den handlade om hotellen som litteratörens kornbod. Många världslitteraturens främsta romaner har skrivits på hotell, många utspelar sig också helt eller delvis där: Döden i Venedig, På spaning efter den tid som flytt. Det finns ett särskilt förbund mellan författaren och hotellrummet, menar Petri, och frågar sig: ”Är det inte på många sätt en perfekt arbetsplats för en person som behöver både ensamhet och tillhörighet”?

En av böckerna han nämner är Graham Greenes Komedianterna. Romanens huvudperson, den förnamnslöse Brown, är av rörig brittisk-fransk härkomst och driver ett hotell i Haitis huvudstad Port-au-Prince – Trianon, modellerat efter verklighetens Hotel Oloffson. Komedianterna utspelar sig under François “Papa Doc” Duvaliers styre i mitten av 60-talet, det är ett drama om ensamma människor som försöker älska men också en briljant skildring av den paranoia och skräck som präglar ett samhälle under en nyckfull och sadistisk diktator.

Greene var i Haiti återkommande under 50- och början av 60-talet, han bodde på Oloffson i kullarna ovanför Port-au-Princes centrum och såg hur Papa Docs hemliga polis Tonton Macoute härjade i kvarteren nedanför. Han såg också hur ett hotell kan bli en bubbla, en egen värld där både haitier och resenärer med utländska pass betraktar kaoset utanför från ett mycket större avstånd än de metrar som skiljer hotellträdgården från gatan.

På Oloffson drack man rom och väntade på Aubelin Jolicoeur. Jolicoeur, känd som “herr Haiti”, var Port-au-Prince mest berömda skrivkarl, en dubbelarbetande kåsör och pr-man som var en sorts Johan T Lindwall, Barbro Hedvall och Michael Bindefeld i en och samma person. De flesta dagar i veckan kom han med taxi eller privatchaufför från regeringskvarteren och slog sig, med guldkäpp och kritvit kostym, ner på Oloffsons veranda för att rapportera det senaste skvallret från landets politik- och affärsskretsar.

Hotellet, skriver Greene i Komedianterna, var berömt för sina drinkar och “varken klassicistiskt i 1700-talsbemärkelsen eller lyxigt på 1900-talsvis. Med sina torn och balkonger och genombrutna träornament påminde det kvällstid om ett Charles Addams-hus i något nummer av New Yorker. Man väntade sig att dörren skulle öppnas av en häxa, eller en galen butler med en fladdermus som dinglade från kristallkronan bakom honom. Men i solljus, eller när lamporna tändes nere bland palmerna, verkade det ömtåligt och daterat och vackert och absurt, en teckning från en bok med sagor.”

Fler författare har druckit på Olofssons veranda sedan dess. Jörgen Leth, den danske regissörem, journalisten och författaren, skriver i sin Haitibok om eftermiddagarna på Oloffson med Aubelin Jolicoeur – de utrikeskorrar som inte redan bodde där kom dit framåt tretiden, det var rom i glasen och utbyte av nyheter och skvaller man snappat upp under sina rundor nere i stan under förmiddag och lunch.

När jag själv var i Port-au-Prince för en månad sedan (för den här tidningen) letade jag snart upp Oloffson och tog in på ett rum i hotellets högra bungalowflygel. Oloffson hade överlevt jordbävningen i januari mer eller mindre oskadat. Taket i mitt badrum hade sprickor och jag såg himlen genom dem, men tak är ju tunna i Haiti och sprickorna kanske var där redan tidigare. Verandan stod kvar, människor kom och gick mellan frukost och sen kväll, och den var i någon mening ett nav för stadens expats även nu.

Våren 2010 är det fler hjälparbetare och NGO:are än journalister på Oloffson, och Aubelin Jolicoeur är död sedan 2005. Men känslan av den här platsen som en fast punkt i soppan Port-au-Prince bestod. Verandan om kvällarna var en plats för att jämföra dagens erfarenheter eller bilda sig i Haitis komplexa historia och maktstrukturer. Där fanns alltid någon lokalbo som kunde berätta. Om hur avsaknaden av en stabil statsapparat inneburit att en politiskekonomisk elit på ett hundratal familjer vuxit fram i dess ställe, och om hur de genom ett utbyte av företagskoncessioner kontrollerade mycket av den bristfälliga infrastruktur som finns i landet. Om hur korruption hittills blockerat många möjligheter till utveckling, och om hur jordbävningen, eventuellt, kunde tvinga fram en förändring eftersom så mycket måste byggas upp från grunden igen – men lika gärna bara kunde innebära att makten blev ännu mer koncentrerad.

När sådant blev för deppigt tog jag ett glas och lyssnade på vodouskvaller istället. För det fanns också alltid någon vidskeplig chaufför på verandan som – medan hans arbetsgivare hade möte inne i baren – passade på att lägga ut texten om hur en elak vodouman förvandlat en av hans kompisars huvud till ett gristryne.

Romdrinkar står alltså fortfarande på menyn på Oloffson, oftast med sprit från landets äldsta och mest kända romdestilleri Barbancourt som bas. För att komma till tidskrifter – det här ju trots allt en tidskriftsblogg – så publicerade The Atlantic nyligen  en utmärkt artikel om just Barbancourt.

Det är ett reportage som också säger något som utmaningarna för Haiti och dess industri över huvud taget, post-jordbävning och som en redan tidigare kollapsad stat. I Atlanticartikeln beskriver Thierry Gardère, vd för Barbancourt, hur hans företag under de senaste 20 åren gjort sig själv mer och mer oberoende av landets infrastruktur i övrigt. De renar sitt eget vatten, har eget kraftverk och en arbetsstyrka som med Haitimått mätt är välbetald och dessutom vidareutbildas på företagets bekostnad. När jordbävningen kom höll man på att bygga ett nytt kraftverk där resterna av de sockerör som utgör grunden i deras berömda rom återanvänds för att alstra ny energi till driften av destilleriet. Nu har bygget återupptagits, romproduktionen ska vara igång igen senare i sommar.

”För att överleva i Haiti måste man vara helt självförsörjande. Det beror på att det de facto inte finns någon stat”, förklarar Thierry Gardère i Atlanticartikeln. Barbancourt är ett litet bolag, man säljer rom för runt 12 miljoner dollar årligen, men det är utmärkt vara, ett högt värderat varumärket och Gardère har fått bud från flera utländska bolag. Han vill inte sälja: ”Jag är säker på att en av de första sakerna de skulle göra är ett flytta bolaget.”

Istället har Barbancourt förtroende hos befolkningen i Port-au-Prince. Vid upploppen för några år sedan, där andra företag stormades och deras säkerhetsvakter klubbades ner och blev av med sina vapen, lämnades romdestilleriet orört. I folkets ögon är Thierry Gardère uppenbarligen ett undantag, mindre korrupt än andra av landets affärsmän och därför någon att sätta hopp till.

Kanske är företag som hans också en modell för framtidens Haiti. Läs mer i The Atlantic, som sagt, finns bra reportage om kinesiska affärsmän i Centralafrika i samma nummer.

The Atlantic finns på Pressbyrån.

Tags:

Veckans omslagsdebutant: Tracy Morgan

Veckans omslagsdebutant: Tracy Morgan

Johan Wirfält

För den som följt 30 Rock under seriens fyra säsonger råder det numera ingen tvekan. Tracy Morgan är en av världens roligaste män.

Hans karaktär Tracy Jordan – som kanske inte påminner så mycket om verklighetens Tracy Morgan som namnet antyder – är, om man så vill, essensen av postmodern humor. Som Tracy Jordan driver Tracy Morgan med stereotypen av en svart man. Men framför allt driver han med stereotypen av en svart manlig komiker som driver med stereotypen av en svart man. Och han gör det alltså fruktansvärt bra, se till exempel Huffington Post från tidigare i veckan för tio fenomenala oneliners från senaste säsongen 30 Rock. Eller varför inte den här ett år gamla klassikern, där allting Tracy Jordan sa under seriens första tre säsonger är transkiberat.

Men trots sådant, och trots att Tracy Morgan numera är en etablerad humorstjärna som gör huvudroller i Kevin Smith-komedier bredvid Bruce Willis, har han aldrig varit på omslaget till en tidning. Det är sant. Busts årliga “Men we love”-nummer är Tracy Morgans omslagsdebut, och han begår den i rymddräkt – en blinkning till hans klassiska Saturday Night Live-karaktär Astronaut Jones.

Att det är husorganet för USA:s mer livsstilsorienterade tredjevågsfeminister, snarare än GQ, Esquire eller Details, som blir först med att sätta Tracy Morgan på ett tidningsomslag kan man förstås läsa in lite vad man vill i. Jag nöjer mig med att konstatera att det är på tiden – och att de som förfäktar den gamla klyschan om komiker som skrattar på utsidan men gråter på insidan får mer tårar på sin kvarn när de läser intervjun med Morgan inne i tidningen.

Bustskribenten Priya Jain menar i artikeln att Tracy Morgan genom rollerna i 30 Rock och Saturday Night Live skapat en “unik dialog” mellan det urbana svarta Amerika och relationer mellan kvinnor och män. När hon intervjuar Morgan om hans tidiga erfarenheter av kvinnor, och han pratar om växa upp med en 18-årig tvåbarnsmamma och att förlora oskulden som åttaåring eftersom han blev våldtagen av den 14-åriga tjej som var hans barnvakt, är det inte för att han återger en standup-rutin om hur man bevisar att man kommer från “the hood”.

Då talar Tracy Morgan om sitt liv.

Tags:

Inventory ger oss den autenticitetstörstande modemannens sista utpost

Inventory ger oss den autenticitetstörstande modemannens sista utpost

Johan Wirfält

Mansmodets jakt på gammalvärldslig autenticitet tar sig allt mer underhållande former. Efter axelväskor handgjorda av amishbönder i Pennsylvania, allmänt tweedbloggande och, nu senast, roddracet där svenska internat kopierar amerikanska college som kopierar brittiska universitet, kommer så Front Lines.

Den rustika kanadensiska modetidskriften Inventory skriver om Front Lines i sitt senaste nummer, och förklarar att det är ett fotoprojekt som handlar om att visa “krigets hårda verklighet”. För att göra detta har fotografen Brendan Meadows stylat ett gäng polare i patinerade uniformer och vackert slitna k-pistar och sedan skickat ut dem i skogen för att posera som gerillasoldater.

Bilderna, svartvita foton med reportagekänsla som visar bistra män med blodiga bandage och höga snörkängor, påstås vara inspirerade av legendariske pressfotografen Robert Capas bilder från spanska inbördeskriget. Men jag skulle snarare lägga pengarna på Steven Soderberghs filmsvit om Che Guevara. Redan när Chefilmerna hade premiär för något år sedan var det ju uppenbart att Benicio del Toro och hans håriga medspelare, snarare än för årslång djungelkamp, hade ekiperat sig för en natt på Lower East Side.

Lite på samma sätt är det med Brendan Meadows bilder. “Modellerna och landskapen har noggrant valts ut för att ge ett autentiskt intryck”, skriver Inventory. Och visst känns bilderna autentiska. Men vad de visar är ju inte krigets elände, utan kärnan i den mest klassiska pojkrumsfantasin av alla: En man med vapen i hand som det coolaste som finns.

Som hipsterkorrekt modegestaltning av män som leker krig känns bilderna i Front Lines fulländade. Och som ofrivillig komik rätt obetalbara.

Tags:

Mother Jones bland konspirerande patrioter

Mother Jones bland konspirerande patrioter

Johan Wirfält

USA:s just nu mest vakna samhällstidskrift heter Mother Jones. För knappt en månad sedan, bara dagar efter att WikiLeaks blivit journalistvärldens mest omtalade fenomen genom att läcka den där filmen, publicerade Mother Jones ett reportage som granskade WikiLeaks grundare Julian Assange.

Artikeln hade i och för sig sina brister, vilket Assange blixtsnabbt påpekade i en kommentar på Mother Jones hemsida. Men den nyanserade samtidigt bilden av WikiLeaks, som dittills hyllats mer eller mindre förbehållslöst i journalistkretsar. Välkommet.

Aprilnumret av Mother Jones ståtar med en amerikansk soldat på omslaget, han har mössa och halsduk svept runt sitt ansikte. Ovanför, rubriken ”Age of Treason”. Tankarna leds förstås till islamistiska terrorister maskerade i huvuddukar, det är en effektiv bild.

Reportaget i fråga handlar om Oath Keepers, en snabbt växande organisation “patrioter” – över 18 000 aktiva eller veteraner ur militären och poliskåren – som nu hamnat under lupp hos Department of Homeland Security. Oath Keepers grundare Stewart Rhodes har juridikexamen från Yale och har jobbat för libertarianen Ron Pauls presidentvalskampanj. Han är också kolumninst i vapenfetiscistiska tidskriften SWAT och har ett frihetsideal som påminner om det liv självförsörjande buffeljägare levde under mitten av 1800-talet: Bössa i hand, inte en statlig myndighetsrepresentant väster om Mississippi.

Oath Keepers hämtar sitt namn från den ed till konstitutionen som svärs av amerikanska soldater. Enligt konstitutionen varje amerikan som bekant dessutom rätt att bära vapen. Vad som är mindre känt är kanske att denna rätt i förlängningen också ger civila amerikaner rätt att bilda egna beväpnade milisgrupper, så länge syftet bara är att försvara USA. Enligt Oath Keepers tolkning innebär detta också rätten att attackera USA:s regering, om den ger order som strider mot grundlagen.

Konspirationsteorierna i leden är legio. Det tycks inte vara en ovanlig uppfattning att Barack Obamas sjukvårdsreform är ytterligare ett steg i en pågående maktförskjutning från delstaterna till Washington och presidenten som på sikt kommer att förvandla USA till en diktatur. Mother Jones reporter Justine Sharrock träffar menige Lee Pray, stationerad vid den insnöade militärbasen Fort Drum i delstaten New York. Hans uppfattning är klar: “Om regeringen fortsätter att ignorera oss och tvingar oss att angripa, är jag villig att kämpa till döden.”

Den fara som faktiskt finns här ligger i retoriken. Mother Jones visar hur Oath Keepers är navet i en större rörelse på den amerikanska högerkanten där man inte bara diggar vapen och uniformer väldigt mycket, utan också talar om behovet av att vända sig mot Barack Obama i allt mer militariserade termer. När högerspöken som Glenn Beck och Pat Buchanan dessutom hyllar Oath Keepers i radioprogram och tidningskolumner, ger det legitimitet åt ett språkburk som tar Obamahatet till ny, mycket obehaglig nivå.

Mer bra läsning i Mother Jones-aprilnummer: Adam Hoschild, som skrivit den epokgörande kolonialismuppgörelsen Kung Leopolds vålnad, rapporterar från guldplundringens Kongo – samma utsugning av land och folk nu som då.

Tags: ·

Om The Gentlewoman, Brigitte, ljuva karriärskvinnor och radikala skönhetsideal

Om The Gentlewoman, Brigitte, ljuva karriärskvinnor och radikala skönhetsideal

Johan Wirfält

Jag var på föreläsning på Nationalmuseum i söndags. Min gode vän och Rodeokollega Daniel Björk talade, utifrån den pågående utställningen med fylliga kvinnor målade av 1600-talskonstnärerna Rubens och van Dyck, om de kropps- och kvinnoideal som dominerar dagens mode.

Modevärlden jobbar med det ouppnåeliga, slog Daniel fast, och levererade som exempel på detta de tre kvinnoideal som är mest framträdande när vi går in i tiotalet:

Superkvinnan, en lång amason med perfekta kurvor, den typ som Victoria’s Secret gillar att skicka ut på catwalken och som påminner om Cindy Crawford och andra övermänskliga supermodeller från det sena 80- och tidiga 90-talet.

Det eviga barnet, egentligen en symbol för frihet och glädje, och sammanfattat i det androgyna ideal som uppstod efter supermodelleran, i och med Kate Moss.

Den framgångsrika karriärskvinnan, livspusslande och stenhårt arbetande, eventuellt mamma, som smal och subtilt sminkad samtidigt lyckas upprätthålla ett prickfritt yttre. Denna högborgerliga övermänniska hittar vi till exempel i de senaste kollektionerna från franska modehuset Céline. Och, för att komma till saken, på omslaget till The Gentlewoman – Fantastic Man-skaparna Jop van Bennekom och Gert Jonkers nya dammodetidning under tidigare SHOWstudioredaktören Penny Martins chefredaktörskap.

The Gentlewomans första nummer pryds nämligen av Phoebe Philo. Philo är en brittisk designer, tidigare ledde hon Chloé,  sedan ett och ett halvt år tillbaka är hon chefsdesigner för just ovannämnda Céline – “den sista bastionen på den borgerliga, franska modetallriken” enligt artikeln om henne inne i tidningen. En stor del av Célines lockelse ligger häri, förstår vi, “det ärevördiga modehus som i sju årtionden har klätt Paris matriarker som inte riktigt kunde sträcka sig till Chanel men som ändå hade en böjelse för bouclétweed och förgyllda knappar.”

Den typen av högborgerlig, europeiserad livsstil, personifierad av Phoebe Philo, är också vad The Gentlewoman handlar om. Stil är som bekant mer än kläder, och The Gentlewoman gör en poäng av att i princip uteslutande porträttera framgångsrika karriärskvinnor. Vid sidan av Philo är det arkitekter, moderedaktörer, vinentrepenörer, castingagenter och konstnärer, alla smala och subtilt sminkade förstås, men inga modeller. De har gjort något mer än att bara vara vackra, därför blir de i The Gentlewoman även intressanta som moderna stilförebilder.

Vill man, kan man se The Gentlewoman som en reaktion mot tidningar som Purple. Det är modemagasin bygger vidare på Kate Moss-idealet, men som reducerat löftet om frihet och glädje till ren dekadens i form av drogdoftande, sexosande nakenreportage. The Gentlewoman idealkvinna är raka motsatsen till det: En kontrollerad karriärist som ser hårt och lyckat arbete som grunden för ett lyckligt liv.

Det är nästan lutheranskt, och sådant kan ju kännas modernt så här i tider av nyandlighet. Däremot är det inte särskilt radikalt.

På sätt och vis avslöjas The Gentlewomans konservativa läggning redan genom tidningens namn. Lika mycket som en “gentlewoman” syftar på en dam av rang kan det ju tolkas som “en ljuv kvinna”. Även idag, när en kvinna karriärat sig fram till en position som framgångsrik designer, arkitekt, vinentrepenör eller vad det nu kan vara, är det i slutänden alltså hennes ljuvlighet, hennes förmåga att behaga, som avgör om hon också har stil.

Kanske snuddade Daniel Björk istället vid framtiden på Nationalmuseum. Efter att ha räknat upp dagens tre förhärskande skönhetsideal, pratade han nämligen om Brigitte.

Brigitte är Tysklands största kvinnomagasin, och i höstas bestämde de sig för att bannlysa modeller från sidorna från och med 2010. Med modellerna borta skulle Brigittes läsare agera mannekänger – kvinnor från “verkliga livet” utan anorektiska kroppar “som vi varit tvungna att photshoppa för att göra dem fetare”, som chefredaktören Andreas Lebert uttrycke det.

Stora delar av modevärlden fnös åt beslutet. Den alltid kärnfulle Karl Lagerfeld gick vanan trogen ett steg längre och deklarerade att det var ett resultat av “feta mumier som sitter med sina chipspåsar framför tv:n och säger att smala modeller är fula.”

Men tyskarna bryr sig inte. Nya Brigitte har “ohne models”-märkning på omslaget och verkar vara en succé. I detta finns fröt till något verkligt radikalt: En modetidning som inte längre arbetar med det ouppnåeliga. Ett skönhetsideal som, trots att det låter som en paradox, existerar i den verkliga världen.

Om någon lyckas göra en sådan tidning för en annan målgrupp än tyska tanter lovar jag att läsa.

Tags: · ·

På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

Johan Wirfält

Det finns människor som redan på klippbordet kan avgöra om en viss film kommer bli en blockbuster. Malcolm Gladwell, popsociologen ni vet, berättade om dem i New Yorker för ett par år sedan. Med hjälp av ett dataprogram analyseras en film utifrån ett antal givna parametrar, därefter kan blockbustermagikerna säga hur mycket pengar rullen kommer spela in.

Ett av de viktigaste kriterierna för att en film ska slå på biograferna, får vi veta, är att den förmedlar känslan av att vara på plats.

Samma sak gäller givetvis för ett reportage. Att lyckas knyta ihop detaljerna på plats, där det händer, med det större skeendet är den mest grundläggande beståndsdelen i all reportagejournalistik. Joan Didion är som bekant en mästare på det där. Och i det bästa reportage jag läst i vår, brittiske reseförfattaren Jonathan Rabans rapport från det amerikanska Tea Party-konventet i Nashville i senaste numret av New York Review of Books, finns ett stycke som borde skrivas in i framtida journalistutbildningarnas kursmaterial.

Det är 126 ord i en artikel på över 4000, men med dem bygger Raban den här bron mellan plats och skeende så snyggt att jag var tvungen att lägga i från mig tidningen första gången jag läste dem. Här:

The scenic route from my hotel room to the convention center led through nine acres of jasmine-scented tropical rain forest, contained by interlocking atriums that resembled London’s 1851 Crystal Palace. Bridges and winding pathways ran past waterfalls and fountains through a dense jungle of banana trees, palms, hibiscus, bougainvillea, cannas, ferns, vines, and orchids. “Mississippi flatboats” took passengers on circuits of the shallow canal that looped around Delta Island, and on my walk, I’d pass Epcot-style recreations of old French New Orleans; an antebellum planter’s mansion; a bit of Italy; a quaint village street, possibly English; and a Dublin pub. Such a concentrated dose of surreality, taken before breakfast, helped to prepare one for life in the alternative world that was on offer in the ballroom.

Därifrån beskriver Raban hur talarna på tepartykonventet kallar Barack Obamas valseger för “vårt Pearl Harbor”, och USA med Obama som president “Tredje riket” – de första två var Roosevelts nya giv och Lyndon B Johnsons strid mot segregation och fattigdom.

“Yvigt överdrivna metaforer blommade som det tropiska lövverket precis utanför”, skriver Raban.

Bra grejer.

Tags: ·

David Cameron jagar gayröster i Attitude

David Cameron jagar gayröster i Attitude

Johan Wirfält

“Dave, 43, Westminster, looking for gay love” står det bredvid David Cameron på omslaget till senaste numret av brittiska gaymagasinet Attitude.

Inuti intervjuar Independents kolumniststjärna Johann Hari den brittiske Toryledaren om 2010 års upplaga av hans parti, som inför parlamentsvalet den 10 maj allt tydligare flörtar med homosexuella väljare.

För inte så länge sedan, år 2000 närmare bestämt, stödde David Cameron och de konservativa det så kallade Section 28, ett kontroversiellt lagförslag som innebar att lokala myndigheter inte skulle “promote the teaching in any maintained school of the acceptability of homosexuality as a pretended family relationship”. Efter massiva protester – bland annat från Ian McKellen, Helen Mirren och ett gäng serieförfattare och -tecknare som med Alan Moore, Neil Gaiman och Robert Crumb i spetsen skapade Anti Section 28-antologin AARGH – skrotades lagen slutligen 2003. När David Cameron så i somras offentligt bad om ursäkt för Torypartiets Section 28, sågs det som ett historiskt steg för det konservativa partiet.

Frågan Johann Hari nu ställer sig är given: Kan en bög verkligen lita på dem?

Han har fått en timme med David Cameron i Westminster, det är en utförlig utfrågning och Hari är en knivskarp intervjuare. Cameron framstår som alltigenom uppriktig när han talar om sin egen inställning – han är en modern, moderat högerpolitiker som på många sätt påminner om en lite godmodigare upplaga av vår egen statsminister i sitt resonerande sätt. Men den intressanta frågan är förstås vilken politik han som ledare för sitt parti kommer driva om han, vilket många tror, blir Storbritanniens nya premiärminister i maj.

Här blir det grumligare. Att homosexualitet över huvud taget kan bli en valfråga i Storbritannien beror på Tories traditionella kopplingar till Church of England. Cameron inser förstås att han för att framstå som trovärdig ledare för ett modernt högerparti måste distansera sig från puritanska kyrkomän, men de är samtidigt en stark röst i partiet.

Attitudeintervjun utvecklas snart till vad som närmast liknar ett förhör. Johann Hari vägrar acceptera David Camerons slingrande svar på varför man allierat sig med öppet homofobiska polska partiet Lag & ordning i EU-parlamentet, eller hur Torys (för övrigt Sverigeinspirerade) förslag om statligt stöd till religiösa friskolor rimmar med ett gayvänligare samhälle, när det samtidigt finns statistik som visar att mobbning mot homosexuella är mer utbredd i sådana skolor.

Det är en mycket bra intervju med en av Europas mest intressanta och redan inflytelserika politiker. Och som kontaktannons för David Cameron? I intervjun låter Johann Hari Toryledarens svar tala för sig själva.

I en krönika i Independent nyligen var Hari däremot tydlig: Han skulle tacka nej.

Tags:

Stiliga barn

Stiliga barn

Johan Wirfält

”Barn ska vara barn – men visst kan man vara barn med stil!” deklarerade en ingress i City för ett par veckor sedan. Över en sida visade tidningen, i samarbete med mammalivsstilsmagasinet Mama, en kille och en tjej i sju-åttaårsåldern, som poserade i leopardtights, luvtröjor, solglasögon och sobert svart under rubriker som ”Hiphophärlig”, ”Rockabillytuff” och ”Chique (sic) à la Chanel”.

Barnen hade uppenbarligen roligt, de lekte ju vuxna. Det var ganska charmiga bilder.

Men den där ingressen fick mig också att fundera. Den rymmer nämligen hela barnmodets problematik. För om barn kan vara barn med stil, betyder det förstås också att barn kan vara barn utan stil. Och om barn kan vara barn utan stil, kan barn också vara omoderna, töntiga och allt annat som vi vuxna anser att kläder signalerar.

Jag tror faktiskt att det innebär att barn kan vara fula.

Vad det definitivt innebär är att man som förälder gör sitt barn till ett objekt för andra att betrakta. Det är följden av att Mamaläsare och alla andra upphöjt föräldraskapet till en livsstil som bland annat manifesteras genom att barnen förses med lika moderna och trendriktiga kläder som mamma och pappa.

Att man för över egna modeneuroser på sina barn är kanske ingen garanti för att de ska ärva dessa rakt av. Men om man går direkt från blöjor till Ralph Lauren, blir det nog svårare att inse att den där Polospelaren på bröstet inte är så viktig när man når vuxen ålder.

Hur som helst, för dem som vill ekipera de små liven i det senaste finns det en uppsjö titlar att välja bland. Förutom Mama, Family Living och alla deras nationella motsvarigheter runt om i världen, har vi även ett par renodlade barnmodemagasin.

Vogue Bambini lanserades redan 1973 och är veteranen i sammanhanget. Som sådan känns den trygg, de flesta bilderna visar traditionellt lekande barn snarare än ungar som uppenbart försöker posera som modeller.

Modellposerna är istället Kid’s Wears signum. Det Kölnbaserade, halvårsutgivna magasinet – för övrigt utnämnt till “the most beautiful magazine in the world” av fotolegenden Bruce Weber – gör nu sitt trettionde nummer sedan starten 1995: Ett par hundra minimalistiskt formgivna sidor med strama modebilder som visar barn, sällan leende, ofta med blicken bortvänd, i Rick Owens-aktiga skinnjackor, paljettklänningar eller bar överkropp och halsdukar.

Det är ungefär som om Purpleredaktionen bestämt sig för att plåta sitt senaste nummer på Olivier Zahms dotters dagis.

Kid’s Wears jubileumsnummer har en 30-sidorsspecial som i 30 korta texter försöker sammanfatta hur det känns och vad det innebär att vara barn 2010. En 11-åring intervjuas om ”pressure”, en artikel förklarar att barn tillbringar tid på nätet för att 1) umgås med sina vänner, 2) utveckla sina hobbyer, en annan att tyska 12-18-åringar tycker att varumärken är viktiga när det gäller mobiltelefoner och försäkringar, mindre så när det gäller kläder, skor och charterresor. Texterna illustreras av vardagsrealistiska bilder från upphöjda snapshotfotografer som Nan Goldin och Ed Templeton.

Det är talande för Kid’s Wear och dess position på tidningsmarknaden: Kort, lättsmält och snyggt för fashionföräldrar runt de 30 att suga i sig över latten.

En Mama för hipsters.

Tags: · · ·

Därför överlever Details

Därför överlever Details

Johan Wirfält

Den amerikanska tidskriftsbranschen har ställt sig frågan sedan förlagsjätten Condé Nast slaktade sex titlar, bland annat den klassiska mattidningen Gourmet, i höstas: Varför sparades Details, GQ:s något mindre modeintresserade, mer existensiellt självhjälpsinriktade och – eventuellt – något bögigare lillebror?

Från en svensk horisont kan det tyckas som en fråga endast för de mest insnöade magasinsnördarna. Men det svar som New York Observers John Koblin igår formulerade i en artikel om Details tioårsjubileumsnummer (som inte alls är ett tioårsjubileumsnummer), säger något intressant också om den amerikanska mediemarknaden som helhet.

Details, menar Koblin, överlevde Condé Nasts stålbad eftersom tidningen är för liten för att göra någon större skada. Den har få anställda, låga kostnader, ingen upplaga att tala om. Den är bra att ha som experimentverkstad för sådant som sedan kan plockas in i GQ om det fungerar. Och även om Details inte tjänar några pengar, förlorar den inte heller mer än vad som kan skrivas av som “avrundningsfel” i Condé Nasts samlade årsredovisning.

Dessutom: Om Details läggs ner, vart går dess annonsörer då? De flesta varumärken som annonserar i den gör redan samma sak i GQ – alltså kommer de inte flytta dit. Återstår då, enligt affärslogiken på den amerikanska mansmagasinsmarknaden, Esquire.

Esquire må vara GQ:s värsta konkurrent, men internt hos Condé Nast anser man inte att den är “med i tävlingen just nu”. Utan en Details på marknaden, som suger upp en del av Esquires potentiella annonsunderlag, skulle det snabbt kunna förändras. Esquire skulle kunna växa ikapp GQ, plötsligt man hamna i en “Elle vs Vogue-situation”. Det vill förstås inte Condé Nasts ledarduo Si Newhouse och Chuck Townsend.

Och alltså överlever Details.

Helheten ryms i detaljerna, eller hur var det nu?

Tags: ·