Sidbloggen – en blogg om Pressbyråns tidningar

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen – en blogg om Pressbyråns tidningar header image 4
Därför överlever Details

Därför överlever Details

Johan Wirfält

Den amerikanska tidskriftsbranschen har ställt sig frågan sedan förlagsjätten Condé Nast slaktade sex titlar, bland annat den klassiska mattidningen Gourmet, i höstas: Varför sparades Details, GQ:s något mindre modeintresserade, mer existensiellt självhjälpsinriktade och – eventuellt – något bögigare lillebror?

Från en svensk horisont kan det tyckas som en fråga endast för de mest insnöade magasinsnördarna. Men det svar som New York Observers John Koblin igår formulerade i en artikel om Details tioårsjubileumsnummer (som inte alls är ett tioårsjubileumsnummer), säger något intressant också om den amerikanska mediemarknaden som helhet.

Details, menar Koblin, överlevde Condé Nasts stålbad eftersom tidningen är för liten för att göra någon större skada. Den har få anställda, låga kostnader, ingen upplaga att tala om. Den är bra att ha som experimentverkstad för sådant som sedan kan plockas in i GQ om det fungerar. Och även om Details inte tjänar några pengar, förlorar den inte heller mer än vad som kan skrivas av som “avrundningsfel” i Condé Nasts samlade årsredovisning.

Dessutom: Om Details läggs ner, vart går dess annonsörer då? De flesta varumärken som annonserar i den gör redan samma sak i GQ – alltså kommer de inte flytta dit. Återstår då, enligt affärslogiken på den amerikanska mansmagasinsmarknaden, Esquire.

Esquire må vara GQ:s värsta konkurrent, men internt hos Condé Nast anser man inte att den är “med i tävlingen just nu”. Utan en Details på marknaden, som suger upp en del av Esquires potentiella annonsunderlag, skulle det snabbt kunna förändras. Esquire skulle kunna växa ikapp GQ, plötsligt man hamna i en “Elle vs Vogue-situation”. Det vill förstås inte Condé Nasts ledarduo Si Newhouse och Chuck Townsend.

Och alltså överlever Details.

Helheten ryms i detaljerna, eller hur var det nu?

Tags: ·

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Johan Wirfält

Hur vitt – ja, hudfärgen – är Hollywood? Nu för tiden inte särskilt, att döma av det senaste årtiondets Oscarvinnare och filmsuccéer. Ungefär som på Audrey Hepburns tid, om man å andra sidan lyssnar med senaste Vanity Fair.

Omslaget till Vanity Fairs marsnummer, plåtat av Annie Leibovitz och i svenska tidningshyllor sedan ett par dagar tillbaka, är som att ta en tidsmaskin tillbaka till 50-talets sista skälvande år och slutet på Hollywoods guldålder. När Vanity Fair-redaktionen presenterar “2010 års nya ansikten” är de alla vita, väna och viktminskande, som vore Abbie Cornish, Kristen Stewart, Amanda Seyfried, Rebecca Hall et al på väg till en evig kopp frukost-te på Tiffany’s. Och som om Halle Berry, J-Lo, Li Gong, Jennifer Hudson, Eva Mendes, Li Gong eller Gabourey Sidibe aldrig burit en film på egen hand.

På andra sidan Atlanten är folk förbannade. USA Today rapporterar om en bloggbävning mot Vanity Fairs konservatism, på andra håll dras, inte helt oväntat, rasistiska paralleller. Jezebel siktar in sig på kärnfrågan: Är det Vanity Fair som är problemet, eller själva Hollywood?

Utan att ha suttit med på VF:s redaktionmöten, törs jag påstå: Båda. Få, kanske ingen, av världens tidningsredaktioner är så väl försänkta i Hollywoodsmaskineriet som Vanity Fair. Graydon Carter har själv producerat åtskilliga filmer, flera av tidningens redaktörer har regisserat dokumentärer eller skrivit manus till spelfilmer. Framför allt är Carter och kompani som bekant vänner med halva Hollywoodeliten. När andra redaktioner åtminstone utåt försökte upprätthålla en aura av oberoende, blev Vanity Fairs efterfest till Oscarsgalan redan för mer än ett decennium symbolen för den utsuddade gränsen mellan högprofilerad nöjesjournalistik och högprofilerad nöjesindustri.

Med andra ord: De nio vita Audrey Hepburn-klonerna skulle inte hamna på Vanity Fairs omslag om inte tidningens redaktörer uppfattade att det här är vad som rör sig i Hollywoodchefernas huvuden. Därifrån är det naturligt att resonera om internaliserat rastänkande, om att Halle Berry och Jennifer Hudsons Oscars eller de sex nomineringarna till Precious bara är en sorts kompensation, ett sätt att hålla minoriteterna nöjda medan Hollywoodtåget tuffar på som alltid. Men ingen är väl förvånad? Det är knappast en nyhet att det är en vit, vacker och bantande kvinna i 25-årsåldern Harvey Weinstein ser framför sig när han tänker “filmstjärna”.

Om man lyfter blicken en aning kan man istället fundera på orsakerna till att just Vanity Fairs marsnummer ser ut som det gör – just nu. Själv uppfattar jag den här typen av Audrey Hepburn-vurm inte så mycket som ett utslag av rasism, som av den kanske mest Hollywodska av känslor: Nostalgi.

Det är som bekant kris i filmindustrin. Precis som tidningsbranschen står den inför en strukturell omvandlig som på sikt kan rubba hela det hollywodska studiosystemets fundament. Ur det perspektivet blir Vanity Fair-omslaget i grunden inte en fråga om rastänkande, utan snarare en panikslagen branschs försök att hitta fast mark under fötterna. Det är nostalgiskt, självmytologiserande, tillbakablickande – en bild av något som snart inte längre finns, och som man därför längtar efter så mycket mer.

Tags:

Snälla modemänniskor, ta på er kläderna igen!

Snälla modemänniskor, ta på er kläderna igen!

Johan Wirfält

Sidbloggen har tidigare rapporterat om kommande, tredje numret av Love Magazine, där Mert Alas och Marcus Piggot plåtat åtta omslag med åtta olika modeller – alla nakna. Förhoppningsvis innebär detta den slutgiltiga spiken i kistan för en av 00-talets största och mest tröttsamma modetrender: Att inte ha några kläder på sig.

Modevärlden har förstås alltid varit fascinerad av bar hud. Det är trots allt kroppen, inte vad som sitter på den, som är modeskaparnas eviga utgångspunkt. Bröstvårtor och blottade rumpor har också varit en självklarhet i modemagasin sedan Helmut Newtons dagar. Men de senaste tre-fyra åren har den här fascinationen övergått i en allt mer irriterande besatthet.

Terry Richardson och magasin som franska Vogue och Purple har länge lotsat vägen – inte ett nummer av sistnämnda tidning utan fitta, det gäller både för modejobben och de återkommande utdragen ur redaktören Oliver Zahms “privata” fotoalbum. I kölvattnet har de flesta biannualmagasin med trendledande ambitioner numera följt.

Om vi lägger de uppenbara nakenprovokationerna för nakenprovokationens skull åt sidan, började det säkert med något manifestartat om att ge den erotiska bilden ett värde utanför porren. Jag har för mig att Oliver Zahm skrivit välformulerat kring det i Purple en gång, och det är förstås en fin tanke. Problemet är att när sådana idéer får bärkraft på moderedaktionerna blir de nästan omedelbart reducerade till en meningslös trend, en massproducerad upprepning av något en gång vackert.

Det handlar inte så mycket om att nakenhet tappar sin erotiska laddning när den normaliseras, som att den bara blir rakt upp och ner tråkig. Sövande tråkig, faktiskt. Forna dagars nakenchocker har de senaste åren övergått i en långt utdragen nakennarkos. Holländska modellen Lara Stone – känd för att hon är smal men ändå har stora, NATURLIGA, bröst, halleluja! – är mer än någon annan symbolen för den här utvecklingen. Självklart är även hon en av modellerna på Love Magazines omslag. Hur många nakenjobb har hon egentligen gjort nu – femtio, hundra, trehundra, kanske tusen?

De fotografer som överraskar idag är de som plåtar Lara Stone utan att be henne visa pattarna.

Jag tänker inte reducera Lara Stone till objektifierat offer för modevärldens cynism, hon är en vuxen kvinna som säkert har sin feministiska tredjevågs-analys klar. Men det finns förstås en viktig genusdiskussion här, och som av en händelse skrev Malena Rydell ett långt inlägg hos Plattform Fotografi tidigare i veckan som knyter an till just nakennormaliseringen ur det perspektivet. I artikeln funderar Malena Rydell kring vilka följder det fått att uttryck som tidigare sågs som pornografiska under det senaste decenniet blivit vardagsmat genom att ständigt upprepas i medie- och reklamsammanhang. Hon konstaterar, med utgångspunkt i Anja Hirdmans bok Den ensamma fallosen – mediala bilder, pornografi och kön, att det blivit viktigare än någonsin för mannen att utöva ett av sina mest långlivade privilegier, nämligen att få vara osynlig, bakom kameran eller som betraktare.

Nakentrenden inom modevärlden är en enda lång manifestation av just det manliga osynlighetsprivilegie som Malena Rydell är inne på. Med undantag för de gånger Terry Richardson eller Juergen Teller fläker fram dasen på bild är det ju uteslutande kvinnor som gestaltat nakentrenden, det är så självklart att man knappt orkar påpeka det.

Men tyvärr måste det påpekas. Det mest radikala man kan göra idag, genusmedveten eller ej, är att köpa en modetidning där modellerna behåller kläderna på.

Tags:

Den haitiska människan

Den haitiska människan

Johan Wirfält

Jörgen Leth överlevde Haiti. Men under dygnen som följde jordbävningen den 12 januari höll stora delar av Danmarks kulturkretsar andan. Leth, en av landets mest inflytelserika filmskapare, var försvunnen på ön han bott på sedan tidigt 90-tal, nu förvandlad till katastrofzon. Ett klassiskt tabloiddrama följde i danska tidningar, jag skrev om det här tidigare i veckan. Ekstrabladet hittade Jörgen Leth efter två dagar. Hans hus var numera en betonghög berättade han, allt han fått med sig ur rasmassorna var datorn med material till sin kommande film Den erotiska människan.

Jag är lite besatt av Jörgen Leth, så när senaste numret av S Magazine – en dansk motsvarighet till franska kultur- och finporrmagasinet Paradis – dök upp tidigare i vintras slängde jag mig över det. S har nämligen en stor artikel om Leth, skriven av den sympatiske, tidigare Stockholmsbaserade film- och konstteoretikern Jeff Kinkle.

Kinkle intervjuade Jörgen Leth i höstas. Haiti är hans hem, både geografiskt och mentalt, det finns hela tiden i bakgrunden i artikeln och att läsa den idag känns inte oväntat smått surrealistiskt. Jörgen Leth pratar om Den erotiska människan, ett filmprojekt i gränslandet mellan spelfilm, dokumentär och konstfilm som han arbetat med i nästan tio år. Han har flera gånger funderat på att avbryta projektet, finansieringsproblem och “skandalen” – Leths uppmärksammade förhållande med den då 17-åriga dottern till hans kock på Haiti – har kommit emellan. Ändå har han gång på gång återvänt till Den erotiska människan, och det senaste året har han filmat klart. Premiären var preliminärt planerad till hösten 2010, som jag förstått det pågick slutklippningen av filmen på Haiti när ön drabbades av jordbävningen för tre veckor sedan.

Leths undersökning av sina känslor för Haiti och dess kvinnor – känslor som andra kanske skulle kalla besatthet eller gubbsjuka – är en av utgångspunkterna för Den erotiska människan. “Jag har lärt mig mycket genom att leva i Haiti – genom att vara nära döden och misär och voodoo och annat – men framför allt har jag lärt något om kärlek”, säger han i S Magazine, och förklarar hur livet ibland är “mer uttrycksfullt” i Haiti, “det repeterar mönster från livet i västvärlden på ett tydligare, och det gäller definitivt för kärleken också.”

Det är märkliga rader att läsa om ett land som knappt finns längre.

För övrigt: Jörgen Leth har gjort flera filmer om och i Haiti. Haiti, utan titel är en poetisk, lätt exotiserad och hemskt drabbande skildring av ett land som redan innan jordbävningen delvis låg i spillror. Utrikeskorrespondenten är ett knasigt, klaustrofobiskt och delvis självbiografiskt drama – för Sidbloggenläsare passande nog med en journalist som rumlar runt i Port-au-Prince i huvudrollen.

s2

Tags: ·

Att leva sitt liv intelligent

Att leva sitt liv intelligent

Johan Wirfält

Det finns en paradox inbäddad i tidskriften Intelligent Lifes namn. Som en livsstilifierad spin off på The Economist har den, sedan den lanserades för två och ett halvt år sedan, alltid framstått som lite mindre intelligent än sin modertidning.

The Economist har som bekant så hög trovärdighet att dess journalister inte behöver signera sina artiklar, tidningsnamnet i sidhuvudet räcker. Intelligent Life, å andra sidan, avslutar senaste numret med en krönika där en halvkänd brittisk skådespelare återger ett misslyckat försök att lära sig scratcha.

Det där är ett problem som Intelligent Life i viss mån också skapat själva. Istället för att löpa livsstilsmagasinslinan fullt ut och ge artiklarna en glättigare form, har man försökt lätta upp The Economists närmast stelopererade stramhet med fetare typografi, fler bilder och fläskigare format. Det gör att Intelligent Life visuellt känns som en halvmesyr, som om den inte riktigt vågar kapa familjebanden.

Om man å andra sidan bortser från inramningen – och förtränger eventuell ångest över att man egentligen borde läsa The Economist och bli, tja, intelligent på riktigt – är det här inte alls en dum tidning. Det finns en sorts spännvid mellan ytligheter och reportage som bättrar på både konversation och samvete som känns väldigt, ja, affärsmässig är nog ordet jag söker. Jag kan verkligen föreställa mig hur Intelligent Life-redaktionen i sin tur föreställer sig sina läsare: Mellan flighterna, på väg mot nästa boarding, bara en snabb tur in i kiosken för en påse M&M:s, lite Evian och så en tidning på det.

Två exempel ur senaste numret, först ytligheterna. Över ett uppslag analyseras kashmirull och Intelligent Life förklarar, precis som en vän ur den göteborgska överklassen brukar informera mig, att den mesta kashmir som stickas till tröjor idag är undermålig. Sedan slutet av 90-talet har ökad efterfrågan nämligen lett till att allt fler kashmirkläder görs av allt kortare ullhår – som har sämre kvalitet.

Sånt är ju bra att veta. När man läst om kashmiren bläddrar man vidare, och hamnar i ett fint reportage från Grönland skrivet av miljöreportern Johann Hari. Han följer med innuitiska säljägare som berättar om “Det stora tövädret”, om isen som smälter och hur fisken försvinner och sälarna svälter. Han går på forskarkonferens i den grönländska huvudstaden Nuuk och vidarebefordrar vetenskapliga sanningar om hur mycket vattenytan beräknas stiga det kommande århundradet (en meter). Slutligen, när han levererat en vackert berättad domedagsprofetia över ett åtta sidor, landar han i en intressant ironi.

Den smältande isen, som kommer ta med sig det innuitiska livet som det alltid levts, öppnar nämligen för något nytt på Grönland: Oljefyndigheterna därunder. En fjärdedel av världens oborrade oljereserver beräknas som bekant finnas under Arktis isar. Nu vill många grönlänningar, inte helt oväntat, bli rika på den. “Klimatförändringarna tvingar oss att tänka om ifråga om allt”, säger en grönländsk politiker.

Ja, sådana saker kan man läsa om i Intelligent Life. Henning Mankell tipsar om sina “sju underverk” i världen också: hans fru, mycket Mali och Moçambique. Bra på flyget.

Tags:

Listorna vi inte missar

Listorna vi inte missar

Johan Wirfält

En vän sa så här: ”Årslistor är som shoppinglistor. De säger inget om helheten men indikerar vad som fanns tillgängligt under en avgränsad period och ger därmed en fingervisning om våra konsumtionsmönster.” Med det må det vara som det är, men hur som helst: Vi är mitt i 2009 års listsäsong och den är längre, både tidsmässigt och sett till antalet listor som produceras, än någonsin. Ett helt decennium ska ju sammanfattas.

Förutom att dags- och månadstidningar den senaste månaden varit breddfyllda av listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, eller artiklar om listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, översvämmas vi av siter, böcker och ännu fler siter med listor över allt som varit bra i år och på 00-talet.

Det är förstås ett 00-talsfenomen i sig. Det totala överflödet av information – och sättet att hantera det just i form av listor. Sidbloggen ska inte vara sämre. Därför lät vi ett antal listiga personer lista listorna de aldrig missar.

Kjell Häglund, redaktionschef Residence samt chefredaktör Weirdscience.se.
“Grejen är att jag avskyr årslistor. De kan ibland vara ett bra instrument för att hitta saker man missat eller glömt, och jag ögnar andras listor av det skälet, men bara när jag råkar få dem framför ögonen och aldrig lustfyllt. Jag gissar att jag är lite skadad av min uppväxt och mina första tio år i yrket, från Aftonbladet till Pop, då jag var helt besatt av att uttrycka min coola ‘personlighet’ via listor. Jag gick med i årslisteknarkarnas Narcotics Anonymous när Pop lades ner och har lyckats hålla mig ren sen dess!”

Lisa Corneliusson, chefredaktör Rodeo.net.
“Jag läser alltid New York Magazines listor över årets bästa filmer och böcker. Sedan beställer jag hem alla böckerna på listan, förra året till exempel Aleksandar Hermons The Lazarus Project som är fantastisk.”

Fredrik Strage, författare och journalist.
“Jag läser alltid listorna över årets bästa skivor i Sonic, Uncut, Word, Close-Up och XXL. Jag är ett stort fan av årsbästalistor oavsett vad de handlar om. De är både allmänbildande och underhållande. Ibland saknar jag de maffiga nyårsnummer som Nöjesguiden gav ut i mitten av 90-talet. Då var tidningen hur tjock som helst och innehöll svindlande många årsbästalistor om allt från efterrätter till drum’n'bass-tolvor.”

Jan Eklund, redaktör DN Boklördag.
“Jag missar inte Guardians om årets bästa böcker. Brukar oftast vara författare som tipsar, oftast mycket roligare än när kritikerna gör det.”

Liselotte Watkins, illustratör.
“Best Dressed-listan i Vanity Fair såklart!”

Martin Gelin, författare och journalist.
“Auktoritära årssammanfattningar är kanske en utdöende idé, men New York Times söndagsmagasin brukar ha en fin lista på årets bästa nya idéer och Benjamin Schwarz lista på årets böcker för Atlantic är bra. Time Out New York gör även en lista på årets bästa maträtter i New York som man kan bli helt galen av.”

Björn Jeffery, strateg nya medier Bonnier R&D.
“Jag missar inte Monocle’s årssummering – de är lite listornas magasin med genomgångar och rankingar i varje nummer. De missar aldrig chansen att lyfta fram en bra kvartershandlare från valfri centraleuropeisk stad som ingen har hört talas om. Roligt, på ett oerhört torrt sätt. Förutom det inväntar jag The Economist boklista. Jag läser betydligt fler tidskrifter än böcker, men om jag någon gång ska börja kommer jag att välja någonting från deras lista.”

Margret Attladottir, chefredaktör Nöjesguiden.
“Jag vill se DIN lista över höjdpunkter i nån tidning. Annars ser jag som alltid fram emot Nöjesguidens traditionella Årets bästa skivor och Årets bästa filmer, finns ute nu. Den enda årssammanfattning jag brukar gilla utöver våra egna är journalisten Marcus Joons årsbästalistor, så jag hoppas att någon tidning har den goda smaken att publicera en sådan.”

Daniel Lindström, moderedaktör Café.
“Årets skivor av Andres Lokko i Svenska Dagbladet, Jan Gradvall i Dagens Industri, Fredrik Strage i Dagens Nyheter och Anders Nunstedt i Expressen. Förra året klippte jag till och med ut Jan Gradvalls sida i DI Weekend, satte upp den hemma på kylskåpsdörren, och köpte skivorna – fysiskt – på Rough Trade i London. Det hänger kvar sedan Pop-tiden på 90-talet, den årsbästalistan var ett sätt att leva. Men det var före Spotify, nu blir listorna mer marginaliserade. Jag är plötsligt bara intresserad av helt ny musik, det som släppts i dag, inte för ett halvår sedan. Inom mode, som jag bevakar, är listor av det här slaget fullständigt ointressant. Kläderna är ju redan gamla och slut i butik, eller hur?”

Karin Pettersson, kommunikationschef Socialdemokraterna, tidigare chefredaktör Fokus.
“Jag missar aldrig Guardians lista över årets bästa böcker och julklappstips.”

PS. Mer årslistor: mellan jul och nyår publicerar Sidbloggen årsbästaenkäter där några av Sveriges kunnigaste tidningsmakare sammanfattar tidningsåret 2009. Missa inte det.

Tags: · · · · · · · · · · ·

Kommer i januari: Livraison #4

Kommer i januari: Livraison #4

Johan Wirfält

Bara en liten teaser: Omslaget till kommande Livraison, plåtat av Susanne Robb.

Den eminenta formgivarduon Sandberg & Timonens egen tidningsbaby återvänder alltså med sitt fjärde nummer i slutet av januari. Än så länge har jag bara dummyn. Men den är tjock – 536 sidor! – och inbunden som om finanskrisen aldrig inträffat.

Tänk en dubbel Self Service så har ni en approximation.

Tags: ·

Apartamento: Det personliga är personligt

Apartamento: Det personliga är personligt

Johan Wirfält

Jag är inte ointresserad av inredning, men inredningstidningar tilltalar mig sällan. Hemmen de visar upp är för perfekta, det är något med rummen som avbildas som gör att de ”personliga” objekten alltför ofta verkar utplacerade. Kanske är det en fråga om form och bildestetik, vad vet jag, men det känns lite som om homestagingcirkeln slutits och inredningstidningar nu hämtar sin inspiration ur bostadsrättsannonser snarare än tvärtom.

Thomas Bernhard, den utmärkte österrikiske cynikern och författaren, sammanfattade mina känslor kring det här ganska bra i romanen Skogshuggning. Bernhard skriver, med sin typiska mångordighet: ”Denna överallt alltför pråliga iögonenfallande perfektion är ju inget annat än frånstötande, tänkte jag, liksom överhuvudtaget lägenheter, där som sagt allt stämmer, där ingenting och absolut ingenting faller ur ramen och inte heller någon gång får falla ur ramen, är vedervärdiga lägenheter.”

Jag kommer att tänka på detta när jag bläddrar i senaste numret av spanskitalienska Apartamento. Tidningen har redan hyllats här på Sidbloggen, och jag instämmer gärna.

Visst, det är delvis tillrättalagt här också – som en inredningstidningarnas motsvarighet till, säg, Fantastic Man fullkomligt osar Apartamento av ”god smak” i begreppets mest snapshotestetiska, vagt bohemiska bemärkelse. Men det blir i alla fall aldrig pråligt, aldrig iögonenfallande perfekt. Allt stämmer inte. Mycket handlar nog om Apartamentos sympatiska redaktionella mix. Lika gärna som en djupintervju med italienske nymodernisten och formgivarlegenden Enzo Mari eller ett hemma hos-reportage från Kim Gordon och Thurston Moores hus i Northampton, hittar man här ett samtal om krukväxter. Lika gärna som detaljbilder från australiensiska designduon Perks & Minis hem finns här ett par sidor om en workshop i Barcelona där barn får göra egna möbler av frigolit.

Det finns en lekfullhet mellan de här sidorna som låter ana att ett hem inte bara är något man visar upp. Det är något man bor i också.

Apartamento finns på Press Stop.

Tags: ·

Vestoj: Allvarligt talat. Om mode. På esperanto. Och engelska.

Vestoj: Allvarligt talat. Om mode. På esperanto. Och engelska.

Johan Wirfält

Som bekant har det skrivits en hel del manifest i den svenska kulturvärlden på sistone. Passande, därför, att nya svenska modetidskriften Vestoj visar sig trendkänslig nog att pryda baksidan av sitt premiärnummer med just ett manifest i tio punkter. Passande, också, därför att Vestoj på många sätt hör hemma i kulturvärlden snarare än i modediton.

Vestoj betyder ”kläder” på esperanto, och det ger väl en fingervisning om ungefär på vilken höjd redaktionens ribba ligger. Det finns antagligen fler referenser till filosofer som Walther Benjamin och Roland Barthes i Vestojs första nummer än vad DN och SvD:s kulturdelar tillsammans mäktar med under en månad. Dessutom är Vestoj skriven på akademisk engelska.

Med andra ord är det inte en modetidskrift för dem som läser sådana som avkoppling eller för shoppinginspiration. Däremot är Vestoj ett av de hittills mest lyckade försöken att förse den unga akademiska disciplinen modevetenskap med en motsvarighet till, säg, medicinarnas The Lancet. I redaktionsrådet ingår flera av den globala modeakademins tungviktare – londonprofessorerna Caroline Evans och Elisabeth Wilson, Valerie Steele som är chefskurator på Fashion Institute of Technologys museum i New York – såväl som sprätten Hamish Bowles från amerikanska Vogue och svensk modeteoris egen grand old dame Ingrid Giertz-Mårtenson.

Det är också med den uttalade ambitionen att ”överbrygga akademi och industri” som redaktionen – där, transparens, chefredaktör Anja Cronberg och redaktör Agnes af Geijerstam är goda vänner till mig – har startat Vestoj.

Första numrets tema är ”Material Memories”. Utifrån detta avhandlas bland annat hertigen av Windsor, modefotots internaliserade melankoli, den amerikanska societetskvinnan Betsy Bloomingdale, nytillverkat ”vintagemode” ur ett postmodernt perspektiv, David Byrnes turnékostymer och annat gött att krydda middagssamtalen med.

Inte helt oväntat lider en del av de där artiklarna av den typ av ogenomtränglighet som är de flesta akademiska tidskrifters adelsmärke. Andra skulle vi – om vi fått korta dem några tusen tecken – lika gärna ha kunnat publicera i Rodeo.

”Mode måste alltid tas på allvar. Vi får aldrig vara rädda för att ha pretentioner”, står det i en av punkterna i Vestojs manifest. Jag tycker inte alls att mode alltid måste tas på allvar. Men jag gillar att Vestojredaktionen tycker det och så uppenbart skiter i alla prettoanklagelser som eventuellt kan följa på en sådan hållning. Vestoj rör sig i en perifer del av modevärlden där ”pretentiös” är en komplimang – och det tycker jag är en komplimang.

Man skulle antagligen kunna göra en tidning med samma idémässiga innehåll och tyngd, men som ur ett läsarperspektiv vore bra mycket tillgängligare än vad Vestoj faktiskt är. Det må vara hänt. Som modetidskrift stakar Vestoj ut en smal och snårig, men väldigt intressant väg mot framtiden. Håller man på med sådant skadar det inte att ta i lite extra.

(Läs mer om Vestoj hos Agnes Braunerhielm, som intervjuar Anja Cronberg.)

Tags: · · ·

Sanningen – eller “sanningen” – finns där ute

Sanningen – eller “sanningen” – finns där ute

Johan Wirfält

Det råder högkonjunktur för landets konspirationsteoretiker. Dan Brown härjar i boklådorna med Den förlorade symbolen. Fettdoktorn Annika Dahlqvist hävdar på sin blogg att läkemedelsindustrin laboratorieframställt svininfluensaviruset för att sälja mer vaccin. Riksdagsmannen Egon Frid (v) har skrivit under ett upprop som hävdar att Bushadministrationen kände till terrorattackerna mot World Trade Center i förväg, men lät bli att stoppa dem. Och på Newsmill rycker gymnasiepersonal ut till försvar för ”Sanningsrörelsen” – ett löst sammanfogat, globalt nätverk av rättshaverister och patologiska medieskeptiker, en sorts konspirationsteorins Al-Qaida.

Sanningsrörelsens inofficiella branschtidning heter Nexus. Den har givits ut från Australien och England sedan slutet av åttiotalet med ambition att bevaka ”hälsogenombrott, framtidsforskning och teknologi, tystade nyheter, fri energi, religionsrevisionism, konspirationer, miljö, historia och uråldriga mysterier, medvetandet, UFO:n, det paranormala och oförklarliga”.

Senaste numret på svensk mark, augusti-september 2009, ståtar med sfinxen på omslaget. Omslagsjobbet går ut på att Egyptens chefsarkeolog är en skurk som inte tillåter utgrävningar under sfinxen och pyramiderna i Giza, där ska nämligen finnas spår från en okänd civilisation som arkeologen av någon anledning inte vill avslöja. Övriga artiklar handlar om hur G20-länderna i finanskrisen kölvatten vill förvandla Internationella valutafonden till en global centralbank, undersöker legenden om ungdomens källa i Himalaya eller spårar svininfluensans ursprung till ett köttindustrilaboratorium i Mexiko.

Leonardo Da Vinci, eller rättare sagt Da Vinci-koden, är också en återkommande referens i Nexus. Senaste numret går igenom ett antal Leonardo-profetior som inte avhandlas i Dan Browns bästsäljare. På flera ställen i tidningen annonserar dessutom Saunière Society, ett sällskap som driver vidare de konspirationsteorier kring den franske 1800-talsprästen Berenger Saunière samt det hemliga brödraskapet Sions priorat som gav upphov till boken Holy Blood, Holy Grail ­– teorier Dan Brown sedermera återanvände i Da Vinci-koden. Saunièresällskapets främsta syfte är enligt dem själva att ”söka sanningen, Sanningen eller ’sanningen’”. Det är sympatiskt att de öppnar för flera sanningstolkningar. Kanske borde även Sanningsrörelsen i stort komma med en liknande brasklapp, deras allmänna skepsis mot saker och ting borde ju rent logiskt även resultera i en del självkritik? Jag tror att de skulle vinna massor av anhängare genom att kalla sig ”Sanningsrörelsen – eller ’Sannings’-rörelsen”.

Hur som helst, Nexus. Artiklarna i tidningen bygger oftast på ett hopkok av citat ur facklitteratur och andra medier – allt från Financial Times och och New York Times till obskyra organisationshemsidor – men det blir sällan bananas på det där sättet som gör att man avfärdar allt som dumheter. Största problemet med tidningen är istället att den är så ofantligt tråkig. Jag vet inte om ni spelat konfliktspel någon gång, men de obrutna textsjoken och den allmänt träiga tonen i Nexus får mig att tänka på regelhäftet till andra världskrigs-klassiskern Advanced Third Reich.

Det är hyfsat torrt.

Tidningens största – jag skulle faktiskt säga enda – behållning är serierutorna. De är ritade av australiensaren Phil Somerville och känns, när de är som bäst, som en geekigare variant av New Yorkers skämtteckningar. Den här, till exempel:

DSC00388

En anställd på Press Stop i Gallerian berättade att en typisk Nexusläsare – en man, det är tydligen mest män som intresserar sig för sånt här – brukar kliva in i butiken, strosa runt lite bland hyllorna och sedan, liksom i förbibarten, tyst fråga om nästa nummer kommer snart. Sedan försvinner de lika snabbt som de dök upp.

När folk väl handlar Nexus förutsätter jag att de betalar kontant. Någon – eller ”någon” då – lär ju spåra deras kreditkortstransaktioner.

Tags: