Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4
På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

Johan Wirfält

Det finns människor som redan på klippbordet kan avgöra om en viss film kommer bli en blockbuster. Malcolm Gladwell, popsociologen ni vet, berättade om dem i New Yorker för ett par år sedan. Med hjälp av ett dataprogram analyseras en film utifrån ett antal givna parametrar, därefter kan blockbustermagikerna säga hur mycket pengar rullen kommer spela in.

Ett av de viktigaste kriterierna för att en film ska slå på biograferna, får vi veta, är att den förmedlar känslan av att vara på plats.

Samma sak gäller givetvis för ett reportage. Att lyckas knyta ihop detaljerna på plats, där det händer, med det större skeendet är den mest grundläggande beståndsdelen i all reportagejournalistik. Joan Didion är som bekant en mästare på det där. Och i det bästa reportage jag läst i vår, brittiske reseförfattaren Jonathan Rabans rapport från det amerikanska Tea Party-konventet i Nashville i senaste numret av New York Review of Books, finns ett stycke som borde skrivas in i framtida journalistutbildningarnas kursmaterial.

Det är 126 ord i en artikel på över 4000, men med dem bygger Raban den här bron mellan plats och skeende så snyggt att jag var tvungen att lägga i från mig tidningen första gången jag läste dem. Här:

The scenic route from my hotel room to the convention center led through nine acres of jasmine-scented tropical rain forest, contained by interlocking atriums that resembled London’s 1851 Crystal Palace. Bridges and winding pathways ran past waterfalls and fountains through a dense jungle of banana trees, palms, hibiscus, bougainvillea, cannas, ferns, vines, and orchids. “Mississippi flatboats” took passengers on circuits of the shallow canal that looped around Delta Island, and on my walk, I’d pass Epcot-style recreations of old French New Orleans; an antebellum planter’s mansion; a bit of Italy; a quaint village street, possibly English; and a Dublin pub. Such a concentrated dose of surreality, taken before breakfast, helped to prepare one for life in the alternative world that was on offer in the ballroom.

Därifrån beskriver Raban hur talarna på tepartykonventet kallar Barack Obamas valseger för “vårt Pearl Harbor”, och USA med Obama som president “Tredje riket” – de första två var Roosevelts nya giv och Lyndon B Johnsons strid mot segregation och fattigdom.

“Yvigt överdrivna metaforer blommade som det tropiska lövverket precis utanför”, skriver Raban.

Bra grejer.

Tags: ·

David Cameron jagar gayröster i Attitude

David Cameron jagar gayröster i Attitude

Johan Wirfält

“Dave, 43, Westminster, looking for gay love” står det bredvid David Cameron på omslaget till senaste numret av brittiska gaymagasinet Attitude.

Inuti intervjuar Independents kolumniststjärna Johann Hari den brittiske Toryledaren om 2010 års upplaga av hans parti, som inför parlamentsvalet den 10 maj allt tydligare flörtar med homosexuella väljare.

För inte så länge sedan, år 2000 närmare bestämt, stödde David Cameron och de konservativa det så kallade Section 28, ett kontroversiellt lagförslag som innebar att lokala myndigheter inte skulle “promote the teaching in any maintained school of the acceptability of homosexuality as a pretended family relationship”. Efter massiva protester – bland annat från Ian McKellen, Helen Mirren och ett gäng serieförfattare och -tecknare som med Alan Moore, Neil Gaiman och Robert Crumb i spetsen skapade Anti Section 28-antologin AARGH – skrotades lagen slutligen 2003. När David Cameron så i somras offentligt bad om ursäkt för Torypartiets Section 28, sågs det som ett historiskt steg för det konservativa partiet.

Frågan Johann Hari nu ställer sig är given: Kan en bög verkligen lita på dem?

Han har fått en timme med David Cameron i Westminster, det är en utförlig utfrågning och Hari är en knivskarp intervjuare. Cameron framstår som alltigenom uppriktig när han talar om sin egen inställning – han är en modern, moderat högerpolitiker som på många sätt påminner om en lite godmodigare upplaga av vår egen statsminister i sitt resonerande sätt. Men den intressanta frågan är förstås vilken politik han som ledare för sitt parti kommer driva om han, vilket många tror, blir Storbritanniens nya premiärminister i maj.

Här blir det grumligare. Att homosexualitet över huvud taget kan bli en valfråga i Storbritannien beror på Tories traditionella kopplingar till Church of England. Cameron inser förstås att han för att framstå som trovärdig ledare för ett modernt högerparti måste distansera sig från puritanska kyrkomän, men de är samtidigt en stark röst i partiet.

Attitudeintervjun utvecklas snart till vad som närmast liknar ett förhör. Johann Hari vägrar acceptera David Camerons slingrande svar på varför man allierat sig med öppet homofobiska polska partiet Lag & ordning i EU-parlamentet, eller hur Torys (för övrigt Sverigeinspirerade) förslag om statligt stöd till religiösa friskolor rimmar med ett gayvänligare samhälle, när det samtidigt finns statistik som visar att mobbning mot homosexuella är mer utbredd i sådana skolor.

Det är en mycket bra intervju med en av Europas mest intressanta och redan inflytelserika politiker. Och som kontaktannons för David Cameron? I intervjun låter Johann Hari Toryledarens svar tala för sig själva.

I en krönika i Independent nyligen var Hari däremot tydlig: Han skulle tacka nej.

Tags:

Stiliga barn

Stiliga barn

Johan Wirfält

”Barn ska vara barn – men visst kan man vara barn med stil!” deklarerade en ingress i City för ett par veckor sedan. Över en sida visade tidningen, i samarbete med mammalivsstilsmagasinet Mama, en kille och en tjej i sju-åttaårsåldern, som poserade i leopardtights, luvtröjor, solglasögon och sobert svart under rubriker som ”Hiphophärlig”, ”Rockabillytuff” och ”Chique (sic) à la Chanel”.

Barnen hade uppenbarligen roligt, de lekte ju vuxna. Det var ganska charmiga bilder.

Men den där ingressen fick mig också att fundera. Den rymmer nämligen hela barnmodets problematik. För om barn kan vara barn med stil, betyder det förstås också att barn kan vara barn utan stil. Och om barn kan vara barn utan stil, kan barn också vara omoderna, töntiga och allt annat som vi vuxna anser att kläder signalerar.

Jag tror faktiskt att det innebär att barn kan vara fula.

Vad det definitivt innebär är att man som förälder gör sitt barn till ett objekt för andra att betrakta. Det är följden av att Mamaläsare och alla andra upphöjt föräldraskapet till en livsstil som bland annat manifesteras genom att barnen förses med lika moderna och trendriktiga kläder som mamma och pappa.

Att man för över egna modeneuroser på sina barn är kanske ingen garanti för att de ska ärva dessa rakt av. Men om man går direkt från blöjor till Ralph Lauren, blir det nog svårare att inse att den där Polospelaren på bröstet inte är så viktig när man når vuxen ålder.

Hur som helst, för dem som vill ekipera de små liven i det senaste finns det en uppsjö titlar att välja bland. Förutom Mama, Family Living och alla deras nationella motsvarigheter runt om i världen, har vi även ett par renodlade barnmodemagasin.

Vogue Bambini lanserades redan 1973 och är veteranen i sammanhanget. Som sådan känns den trygg, de flesta bilderna visar traditionellt lekande barn snarare än ungar som uppenbart försöker posera som modeller.

Modellposerna är istället Kid’s Wears signum. Det Kölnbaserade, halvårsutgivna magasinet – för övrigt utnämnt till “the most beautiful magazine in the world” av fotolegenden Bruce Weber – gör nu sitt trettionde nummer sedan starten 1995: Ett par hundra minimalistiskt formgivna sidor med strama modebilder som visar barn, sällan leende, ofta med blicken bortvänd, i Rick Owens-aktiga skinnjackor, paljettklänningar eller bar överkropp och halsdukar.

Det är ungefär som om Purpleredaktionen bestämt sig för att plåta sitt senaste nummer på Olivier Zahms dotters dagis.

Kid’s Wears jubileumsnummer har en 30-sidorsspecial som i 30 korta texter försöker sammanfatta hur det känns och vad det innebär att vara barn 2010. En 11-åring intervjuas om ”pressure”, en artikel förklarar att barn tillbringar tid på nätet för att 1) umgås med sina vänner, 2) utveckla sina hobbyer, en annan att tyska 12-18-åringar tycker att varumärken är viktiga när det gäller mobiltelefoner och försäkringar, mindre så när det gäller kläder, skor och charterresor. Texterna illustreras av vardagsrealistiska bilder från upphöjda snapshotfotografer som Nan Goldin och Ed Templeton.

Det är talande för Kid’s Wear och dess position på tidningsmarknaden: Kort, lättsmält och snyggt för fashionföräldrar runt de 30 att suga i sig över latten.

En Mama för hipsters.

Tags: · · ·

Därför överlever Details

Därför överlever Details

Johan Wirfält

Den amerikanska tidskriftsbranschen har ställt sig frågan sedan förlagsjätten Condé Nast slaktade sex titlar, bland annat den klassiska mattidningen Gourmet, i höstas: Varför sparades Details, GQ:s något mindre modeintresserade, mer existensiellt självhjälpsinriktade och – eventuellt – något bögigare lillebror?

Från en svensk horisont kan det tyckas som en fråga endast för de mest insnöade magasinsnördarna. Men det svar som New York Observers John Koblin igår formulerade i en artikel om Details tioårsjubileumsnummer (som inte alls är ett tioårsjubileumsnummer), säger något intressant också om den amerikanska mediemarknaden som helhet.

Details, menar Koblin, överlevde Condé Nasts stålbad eftersom tidningen är för liten för att göra någon större skada. Den har få anställda, låga kostnader, ingen upplaga att tala om. Den är bra att ha som experimentverkstad för sådant som sedan kan plockas in i GQ om det fungerar. Och även om Details inte tjänar några pengar, förlorar den inte heller mer än vad som kan skrivas av som “avrundningsfel” i Condé Nasts samlade årsredovisning.

Dessutom: Om Details läggs ner, vart går dess annonsörer då? De flesta varumärken som annonserar i den gör redan samma sak i GQ – alltså kommer de inte flytta dit. Återstår då, enligt affärslogiken på den amerikanska mansmagasinsmarknaden, Esquire.

Esquire må vara GQ:s värsta konkurrent, men internt hos Condé Nast anser man inte att den är “med i tävlingen just nu”. Utan en Details på marknaden, som suger upp en del av Esquires potentiella annonsunderlag, skulle det snabbt kunna förändras. Esquire skulle kunna växa ikapp GQ, plötsligt man hamna i en “Elle vs Vogue-situation”. Det vill förstås inte Condé Nasts ledarduo Si Newhouse och Chuck Townsend.

Och alltså överlever Details.

Helheten ryms i detaljerna, eller hur var det nu?

Tags: ·

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Johan Wirfält

Hur vitt – ja, hudfärgen – är Hollywood? Nu för tiden inte särskilt, att döma av det senaste årtiondets Oscarvinnare och filmsuccéer. Ungefär som på Audrey Hepburns tid, om man å andra sidan lyssnar med senaste Vanity Fair.

Omslaget till Vanity Fairs marsnummer, plåtat av Annie Leibovitz och i svenska tidningshyllor sedan ett par dagar tillbaka, är som att ta en tidsmaskin tillbaka till 50-talets sista skälvande år och slutet på Hollywoods guldålder. När Vanity Fair-redaktionen presenterar “2010 års nya ansikten” är de alla vita, väna och viktminskande, som vore Abbie Cornish, Kristen Stewart, Amanda Seyfried, Rebecca Hall et al på väg till en evig kopp frukost-te på Tiffany’s. Och som om Halle Berry, J-Lo, Li Gong, Jennifer Hudson, Eva Mendes, Li Gong eller Gabourey Sidibe aldrig burit en film på egen hand.

På andra sidan Atlanten är folk förbannade. USA Today rapporterar om en bloggbävning mot Vanity Fairs konservatism, på andra håll dras, inte helt oväntat, rasistiska paralleller. Jezebel siktar in sig på kärnfrågan: Är det Vanity Fair som är problemet, eller själva Hollywood?

Utan att ha suttit med på VF:s redaktionmöten, törs jag påstå: Båda. Få, kanske ingen, av världens tidningsredaktioner är så väl försänkta i Hollywoodsmaskineriet som Vanity Fair. Graydon Carter har själv producerat åtskilliga filmer, flera av tidningens redaktörer har regisserat dokumentärer eller skrivit manus till spelfilmer. Framför allt är Carter och kompani som bekant vänner med halva Hollywoodeliten. När andra redaktioner åtminstone utåt försökte upprätthålla en aura av oberoende, blev Vanity Fairs efterfest till Oscarsgalan redan för mer än ett decennium symbolen för den utsuddade gränsen mellan högprofilerad nöjesjournalistik och högprofilerad nöjesindustri.

Med andra ord: De nio vita Audrey Hepburn-klonerna skulle inte hamna på Vanity Fairs omslag om inte tidningens redaktörer uppfattade att det här är vad som rör sig i Hollywoodchefernas huvuden. Därifrån är det naturligt att resonera om internaliserat rastänkande, om att Halle Berry och Jennifer Hudsons Oscars eller de sex nomineringarna till Precious bara är en sorts kompensation, ett sätt att hålla minoriteterna nöjda medan Hollywoodtåget tuffar på som alltid. Men ingen är väl förvånad? Det är knappast en nyhet att det är en vit, vacker och bantande kvinna i 25-årsåldern Harvey Weinstein ser framför sig när han tänker “filmstjärna”.

Om man lyfter blicken en aning kan man istället fundera på orsakerna till att just Vanity Fairs marsnummer ser ut som det gör – just nu. Själv uppfattar jag den här typen av Audrey Hepburn-vurm inte så mycket som ett utslag av rasism, som av den kanske mest Hollywodska av känslor: Nostalgi.

Det är som bekant kris i filmindustrin. Precis som tidningsbranschen står den inför en strukturell omvandlig som på sikt kan rubba hela det hollywodska studiosystemets fundament. Ur det perspektivet blir Vanity Fair-omslaget i grunden inte en fråga om rastänkande, utan snarare en panikslagen branschs försök att hitta fast mark under fötterna. Det är nostalgiskt, självmytologiserande, tillbakablickande – en bild av något som snart inte längre finns, och som man därför längtar efter så mycket mer.

Tags:

Snälla modemänniskor, ta på er kläderna igen!

Snälla modemänniskor, ta på er kläderna igen!

Johan Wirfält

Sidbloggen har tidigare rapporterat om kommande, tredje numret av Love Magazine, där Mert Alas och Marcus Piggot plåtat åtta omslag med åtta olika modeller – alla nakna. Förhoppningsvis innebär detta den slutgiltiga spiken i kistan för en av 00-talets största och mest tröttsamma modetrender: Att inte ha några kläder på sig.

Modevärlden har förstås alltid varit fascinerad av bar hud. Det är trots allt kroppen, inte vad som sitter på den, som är modeskaparnas eviga utgångspunkt. Bröstvårtor och blottade rumpor har också varit en självklarhet i modemagasin sedan Helmut Newtons dagar. Men de senaste tre-fyra åren har den här fascinationen övergått i en allt mer irriterande besatthet.

Terry Richardson och magasin som franska Vogue och Purple har länge lotsat vägen – inte ett nummer av sistnämnda tidning utan fitta, det gäller både för modejobben och de återkommande utdragen ur redaktören Oliver Zahms “privata” fotoalbum. I kölvattnet har de flesta biannualmagasin med trendledande ambitioner numera följt.

Om vi lägger de uppenbara nakenprovokationerna för nakenprovokationens skull åt sidan, började det säkert med något manifestartat om att ge den erotiska bilden ett värde utanför porren. Jag har för mig att Oliver Zahm skrivit välformulerat kring det i Purple en gång, och det är förstås en fin tanke. Problemet är att när sådana idéer får bärkraft på moderedaktionerna blir de nästan omedelbart reducerade till en meningslös trend, en massproducerad upprepning av något en gång vackert.

Det handlar inte så mycket om att nakenhet tappar sin erotiska laddning när den normaliseras, som att den bara blir rakt upp och ner tråkig. Sövande tråkig, faktiskt. Forna dagars nakenchocker har de senaste åren övergått i en långt utdragen nakennarkos. Holländska modellen Lara Stone – känd för att hon är smal men ändå har stora, NATURLIGA, bröst, halleluja! – är mer än någon annan symbolen för den här utvecklingen. Självklart är även hon en av modellerna på Love Magazines omslag. Hur många nakenjobb har hon egentligen gjort nu – femtio, hundra, trehundra, kanske tusen?

De fotografer som överraskar idag är de som plåtar Lara Stone utan att be henne visa pattarna.

Jag tänker inte reducera Lara Stone till objektifierat offer för modevärldens cynism, hon är en vuxen kvinna som säkert har sin feministiska tredjevågs-analys klar. Men det finns förstås en viktig genusdiskussion här, och som av en händelse skrev Malena Rydell ett långt inlägg hos Plattform Fotografi tidigare i veckan som knyter an till just nakennormaliseringen ur det perspektivet. I artikeln funderar Malena Rydell kring vilka följder det fått att uttryck som tidigare sågs som pornografiska under det senaste decenniet blivit vardagsmat genom att ständigt upprepas i medie- och reklamsammanhang. Hon konstaterar, med utgångspunkt i Anja Hirdmans bok Den ensamma fallosen – mediala bilder, pornografi och kön, att det blivit viktigare än någonsin för mannen att utöva ett av sina mest långlivade privilegier, nämligen att få vara osynlig, bakom kameran eller som betraktare.

Nakentrenden inom modevärlden är en enda lång manifestation av just det manliga osynlighetsprivilegie som Malena Rydell är inne på. Med undantag för de gånger Terry Richardson eller Juergen Teller fläker fram dasen på bild är det ju uteslutande kvinnor som gestaltat nakentrenden, det är så självklart att man knappt orkar påpeka det.

Men tyvärr måste det påpekas. Det mest radikala man kan göra idag, genusmedveten eller ej, är att köpa en modetidning där modellerna behåller kläderna på.

Tags:

Den haitiska människan

Den haitiska människan

Johan Wirfält

Jörgen Leth överlevde Haiti. Men under dygnen som följde jordbävningen den 12 januari höll stora delar av Danmarks kulturkretsar andan. Leth, en av landets mest inflytelserika filmskapare, var försvunnen på ön han bott på sedan tidigt 90-tal, nu förvandlad till katastrofzon. Ett klassiskt tabloiddrama följde i danska tidningar, jag skrev om det här tidigare i veckan. Ekstrabladet hittade Jörgen Leth efter två dagar. Hans hus var numera en betonghög berättade han, allt han fått med sig ur rasmassorna var datorn med material till sin kommande film Den erotiska människan.

Jag är lite besatt av Jörgen Leth, så när senaste numret av S Magazine – en dansk motsvarighet till franska kultur- och finporrmagasinet Paradis – dök upp tidigare i vintras slängde jag mig över det. S har nämligen en stor artikel om Leth, skriven av den sympatiske, tidigare Stockholmsbaserade film- och konstteoretikern Jeff Kinkle.

Kinkle intervjuade Jörgen Leth i höstas. Haiti är hans hem, både geografiskt och mentalt, det finns hela tiden i bakgrunden i artikeln och att läsa den idag känns inte oväntat smått surrealistiskt. Jörgen Leth pratar om Den erotiska människan, ett filmprojekt i gränslandet mellan spelfilm, dokumentär och konstfilm som han arbetat med i nästan tio år. Han har flera gånger funderat på att avbryta projektet, finansieringsproblem och “skandalen” – Leths uppmärksammade förhållande med den då 17-åriga dottern till hans kock på Haiti – har kommit emellan. Ändå har han gång på gång återvänt till Den erotiska människan, och det senaste året har han filmat klart. Premiären var preliminärt planerad till hösten 2010, som jag förstått det pågick slutklippningen av filmen på Haiti när ön drabbades av jordbävningen för tre veckor sedan.

Leths undersökning av sina känslor för Haiti och dess kvinnor – känslor som andra kanske skulle kalla besatthet eller gubbsjuka – är en av utgångspunkterna för Den erotiska människan. “Jag har lärt mig mycket genom att leva i Haiti – genom att vara nära döden och misär och voodoo och annat – men framför allt har jag lärt något om kärlek”, säger han i S Magazine, och förklarar hur livet ibland är “mer uttrycksfullt” i Haiti, “det repeterar mönster från livet i västvärlden på ett tydligare, och det gäller definitivt för kärleken också.”

Det är märkliga rader att läsa om ett land som knappt finns längre.

För övrigt: Jörgen Leth har gjort flera filmer om och i Haiti. Haiti, utan titel är en poetisk, lätt exotiserad och hemskt drabbande skildring av ett land som redan innan jordbävningen delvis låg i spillror. Utrikeskorrespondenten är ett knasigt, klaustrofobiskt och delvis självbiografiskt drama – för Sidbloggenläsare passande nog med en journalist som rumlar runt i Port-au-Prince i huvudrollen.

s2

Tags: ·

Att leva sitt liv intelligent

Att leva sitt liv intelligent

Johan Wirfält

Det finns en paradox inbäddad i tidskriften Intelligent Lifes namn. Som en livsstilifierad spin off på The Economist har den, sedan den lanserades för två och ett halvt år sedan, alltid framstått som lite mindre intelligent än sin modertidning.

The Economist har som bekant så hög trovärdighet att dess journalister inte behöver signera sina artiklar, tidningsnamnet i sidhuvudet räcker. Intelligent Life, å andra sidan, avslutar senaste numret med en krönika där en halvkänd brittisk skådespelare återger ett misslyckat försök att lära sig scratcha.

Det där är ett problem som Intelligent Life i viss mån också skapat själva. Istället för att löpa livsstilsmagasinslinan fullt ut och ge artiklarna en glättigare form, har man försökt lätta upp The Economists närmast stelopererade stramhet med fetare typografi, fler bilder och fläskigare format. Det gör att Intelligent Life visuellt känns som en halvmesyr, som om den inte riktigt vågar kapa familjebanden.

Om man å andra sidan bortser från inramningen – och förtränger eventuell ångest över att man egentligen borde läsa The Economist och bli, tja, intelligent på riktigt – är det här inte alls en dum tidning. Det finns en sorts spännvid mellan ytligheter och reportage som bättrar på både konversation och samvete som känns väldigt, ja, affärsmässig är nog ordet jag söker. Jag kan verkligen föreställa mig hur Intelligent Life-redaktionen i sin tur föreställer sig sina läsare: Mellan flighterna, på väg mot nästa boarding, bara en snabb tur in i kiosken för en påse M&M:s, lite Evian och så en tidning på det.

Två exempel ur senaste numret, först ytligheterna. Över ett uppslag analyseras kashmirull och Intelligent Life förklarar, precis som en vän ur den göteborgska överklassen brukar informera mig, att den mesta kashmir som stickas till tröjor idag är undermålig. Sedan slutet av 90-talet har ökad efterfrågan nämligen lett till att allt fler kashmirkläder görs av allt kortare ullhår – som har sämre kvalitet.

Sånt är ju bra att veta. När man läst om kashmiren bläddrar man vidare, och hamnar i ett fint reportage från Grönland skrivet av Johann Hari. Han följer med innuitiska säljägare som berättar om “Det stora tövädret”, om isen som smälter och hur fisken försvinner och sälarna svälter. Han går på forskarkonferens i den grönländska huvudstaden Nuuk och vidarebefordrar vetenskapliga sanningar om hur mycket vattenytan beräknas stiga det kommande århundradet (en meter). Slutligen, när han levererat en vackert berättad domedagsprofetia över ett åtta sidor, landar han i en intressant ironi.

Den smältande isen, som kommer ta med sig det innuitiska livet som det alltid levts, öppnar nämligen för något nytt på Grönland: Oljefyndigheterna därunder. En fjärdedel av världens oborrade oljereserver beräknas som bekant finnas under Arktis isar. Nu vill många grönlänningar, inte helt oväntat, bli rika på den. “Klimatförändringarna tvingar oss att tänka om ifråga om allt”, säger en grönländsk politiker.

Ja, sådana saker kan man läsa om i Intelligent Life. Henning Mankell tipsar om sina “sju underverk” i världen också: hans fru, mycket Mali och Moçambique. Bra på flyget.

Tags:

Listorna vi inte missar

Listorna vi inte missar

Johan Wirfält

En vän sa så här: ”Årslistor är som shoppinglistor. De säger inget om helheten men indikerar vad som fanns tillgängligt under en avgränsad period och ger därmed en fingervisning om våra konsumtionsmönster.” Med det må det vara som det är, men hur som helst: Vi är mitt i 2009 års listsäsong och den är längre, både tidsmässigt och sett till antalet listor som produceras, än någonsin. Ett helt decennium ska ju sammanfattas.

Förutom att dags- och månadstidningar den senaste månaden varit breddfyllda av listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, eller artiklar om listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, översvämmas vi av siter, böcker och ännu fler siter med listor över allt som varit bra i år och på 00-talet.

Det är förstås ett 00-talsfenomen i sig. Det totala överflödet av information – och sättet att hantera det just i form av listor. Sidbloggen ska inte vara sämre. Därför lät vi ett antal listiga personer lista listorna de aldrig missar.

Kjell Häglund, redaktionschef Residence samt chefredaktör Weirdscience.se.
“Grejen är att jag avskyr årslistor. De kan ibland vara ett bra instrument för att hitta saker man missat eller glömt, och jag ögnar andras listor av det skälet, men bara när jag råkar få dem framför ögonen och aldrig lustfyllt. Jag gissar att jag är lite skadad av min uppväxt och mina första tio år i yrket, från Aftonbladet till Pop, då jag var helt besatt av att uttrycka min coola ‘personlighet’ via listor. Jag gick med i årslisteknarkarnas Narcotics Anonymous när Pop lades ner och har lyckats hålla mig ren sen dess!”

Lisa Corneliusson, chefredaktör Rodeo.net.
“Jag läser alltid New York Magazines listor över årets bästa filmer och böcker. Sedan beställer jag hem alla böckerna på listan, förra året till exempel Aleksandar Hermons The Lazarus Project som är fantastisk.”

Fredrik Strage, författare och journalist.
“Jag läser alltid listorna över årets bästa skivor i Sonic, Uncut, Word, Close-Up och XXL. Jag är ett stort fan av årsbästalistor oavsett vad de handlar om. De är både allmänbildande och underhållande. Ibland saknar jag de maffiga nyårsnummer som Nöjesguiden gav ut i mitten av 90-talet. Då var tidningen hur tjock som helst och innehöll svindlande många årsbästalistor om allt från efterrätter till drum’n'bass-tolvor.”

Jan Eklund, redaktör DN Boklördag.
“Jag missar inte Guardians om årets bästa böcker. Brukar oftast vara författare som tipsar, oftast mycket roligare än när kritikerna gör det.”

Liselotte Watkins, illustratör.
“Best Dressed-listan i Vanity Fair såklart!”

Martin Gelin, författare och journalist.
“Auktoritära årssammanfattningar är kanske en utdöende idé, men New York Times söndagsmagasin brukar ha en fin lista på årets bästa nya idéer och Benjamin Schwarz lista på årets böcker för Atlantic är bra. Time Out New York gör även en lista på årets bästa maträtter i New York som man kan bli helt galen av.”

Björn Jeffery, strateg nya medier Bonnier R&D.
“Jag missar inte Monocle’s årssummering – de är lite listornas magasin med genomgångar och rankingar i varje nummer. De missar aldrig chansen att lyfta fram en bra kvartershandlare från valfri centraleuropeisk stad som ingen har hört talas om. Roligt, på ett oerhört torrt sätt. Förutom det inväntar jag The Economist boklista. Jag läser betydligt fler tidskrifter än böcker, men om jag någon gång ska börja kommer jag att välja någonting från deras lista.”

Margret Attladottir, chefredaktör Nöjesguiden.
“Jag vill se DIN lista över höjdpunkter i nån tidning. Annars ser jag som alltid fram emot Nöjesguidens traditionella Årets bästa skivor och Årets bästa filmer, finns ute nu. Den enda årssammanfattning jag brukar gilla utöver våra egna är journalisten Marcus Joons årsbästalistor, så jag hoppas att någon tidning har den goda smaken att publicera en sådan.”

Daniel Lindström, moderedaktör Café.
“Årets skivor av Andres Lokko i Svenska Dagbladet, Jan Gradvall i Dagens Industri, Fredrik Strage i Dagens Nyheter och Anders Nunstedt i Expressen. Förra året klippte jag till och med ut Jan Gradvalls sida i DI Weekend, satte upp den hemma på kylskåpsdörren, och köpte skivorna – fysiskt – på Rough Trade i London. Det hänger kvar sedan Pop-tiden på 90-talet, den årsbästalistan var ett sätt att leva. Men det var före Spotify, nu blir listorna mer marginaliserade. Jag är plötsligt bara intresserad av helt ny musik, det som släppts i dag, inte för ett halvår sedan. Inom mode, som jag bevakar, är listor av det här slaget fullständigt ointressant. Kläderna är ju redan gamla och slut i butik, eller hur?”

Karin Pettersson, kommunikationschef Socialdemokraterna, tidigare chefredaktör Fokus.
“Jag missar aldrig Guardians lista över årets bästa böcker och julklappstips.”

PS. Mer årslistor: mellan jul och nyår publicerar Sidbloggen årsbästaenkäter där några av Sveriges kunnigaste tidningsmakare sammanfattar tidningsåret 2009. Missa inte det.

Tags: · · · · · · · · · · ·

Kommer i januari: Livraison #4

Kommer i januari: Livraison #4

Johan Wirfält

Bara en liten teaser: Omslaget till kommande Livraison, plåtat av Susanne Robb.

Den eminenta formgivarduon Sandberg & Timonens egen tidningsbaby återvänder alltså med sitt fjärde nummer i slutet av januari. Än så länge har jag bara dummyn. Men den är tjock – 536 sidor! – och inbunden som om finanskrisen aldrig inträffat.

Tänk en dubbel Self Service så har ni en approximation.

Tags: ·