Drygt två decennier senare är förutsättningarna förstås radikalt annorlunda. Och förklaringen stavas inte bara global finanskris. “I was shocked, truly chocked, when I returned to Wall Street. A millon dollars had become a billion dollars. They had replaced people of substance with people who made money. The Volckers had become Greenspans”, konstaterar Stone i Vanity Fairs intervju. Ja, inte ens själva sinnebilden av Wall Street fanns kvar på Wall Street längre, varför den nu försenade uppföljaren fick spelas in i New Jersey.

Lite anmärkningsvärt i övrigt är att numrets samtliga stora jobb är porträtt på män: från nämnde Michael Douglas, via Michael Burry och Larry Fink från verklighetens Wall Street, till Alexander McQueen och David Cameron. Ironiskt nog har den enda längre artikel där kvinnor figurerar blivit mest omtalad. Under rubriken Lehman’s Desparate Housewives visas foton på fruarna till Lehman Brother’s chefer. Ackompanjerad av en text ur Vicky Wards bok The Devil’s Casino, om det höga pris de fick betala i form av isolering, blind lojalitet eller ständiga krav på falska fasader.

Under läsningen tänker jag hela tiden på det nyfrälst spekulationsglada och naivt högmodiga åttiotal som Klas Östergren målade upp i sin senaste roman Den sista cigaretten. Det är kort sagt ingen särskilt smickrande bild av finansbranschen som ges. Kanske inte av Vanity Fair heller.

Hur föds i allmänhet idéerna till dina texter?
”Jag får en mening i mitt huvud. Till exempel ’ta bort barnen’, eller annars hela stämningar som leder tillbaka med långa nät in i historien. Jag tänker på någons relation. Jag har varit på Österlen flera dagar nu och sist tänkte jag på hur dekadent andra generationens gröna vågare är. De som bara är in it for the dope och inte konst och så tänkte jag på hur det är när man är nykär och nuet blir så viktigt. Och jaget: Jag gillar vit choklad. Jag har storlek 38 i skor. Du uttalar päron fel. Osv. När det gäller journalistik bygger mycket på att jag tycker ingen har fattat hur det ligger till. Jag vill dra undan skuggridåerna som jag ofta upplever är byggda på sexism, tradition och dumhet. Jag vill avslöja och erbjuda min analys, till exempel av en konstsituation eller en film.”

Vilken del av skrivprocessen tycker du är roligast?
”Ingen är direkt rolig. Ibland skriver man något härligt, en dialog eller fet formulering. Då snärtar jag till med handen och gör ett piskrappljud. Men för det mesta är det bara lidande.”

Hur många gånger brukar du skriva om en text?
”Tio gånger eller mer. Jag är pedant.”

Vilken tid på dygnet är du som mest produktiv?
”Morgonen, no doubt. Jag kan inte jobba efter fyra-fem på eftermiddagen. Klockan 7.00 am är jag som klarast.”

Var någonstans trivs du bäst med att sitta och skriva?
”Vid ett skrivbord, kontorsbord, matbord som är städat. I en icke-mjuk stol. Obs: Ensam.”

Vilka skrivredskap klarar du dig absolut inte utan?
”Datorn.”

Får du ofta skrivkramp? Hur tar du dig isåfall ur den?
”Vet ej. Alltså konstant under tiden då jag inte skriver. Den avbryts endast för korta pauser av skrivande. Och ibland undrar jag om jag har rätt motiv för att skriva. Varför gör jag det, vem fan tror jag att jag är, osv.”

Vilken av dina texter är du mest nöjd med just nu?
”Hmm, vet inte. Jo, ett utdrag ur min roman Naturen översattes precis till engelska. Jag jobbade intensivt med översättaren och resultatet är 100 procent nutida pure gold. Kommer i den internationella popkulturtidskriften Contributor illustrerat med modefoton av en stjärnfotograf. Ändå härligt. Annars skrev jag nåt skit om feministiska förespeglingar i TV-serien Cougar Town i Expressen Kultur, men det har nog inte publicerats än. Jag älskar att skriva om TV och TV-drama, det är som en outsinlig källa till göttig analys.”

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är journalist och författare. I höstas släpptes hennes debutroman Naturen (Atlas) som bland annat nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Och på fredag åker Caroline till New York, men har ingenstans att bo. Några tips? Lämna dem i kommentarsfältet!

Missa inte heller våra tidigare intervjuer om skrivrutiner: Jens Liljestrand, Erik Almqvist, Björn af Kleen, Karolina Ramqvist, Jonas Cramby, Linda Skugge, Magnus Linton, Walter Repo, Ronnit Hasson, Fredrik Strage, Karin Magnusson, Rikard Lind, Madelaine Levy, George Lois.

Minnenas Journal är alltså en tidning om människor, vardag och livsstil under det svenska folkhemmets födelse. Första numret låter Lill-Babs strosa ner längs memory lane och berättar om dragspelskungens Calle Jularbo otrohetsaffärer. Här finns även rikt bildsatta små detaljrapporter från förr i form av konditorikultur med finporslin eller korsetter med strumpeband. Allt kongenialt inramat av annonser för Bullens pilsnerkorv och Mazettis vanillinsocker.

Roligast är nog ändå sidorna där läsarna skickat in sina egna foton och historier. Under rubriker som ”Vilken härlig stil!” eller ”Snacka om tuffa killar!” får vi se en söndagsfin Myrtel Karlsson från Horda posera i blommig allmogeklänning eller tre värmländska singelkillar ta sin nya Chevrolet till midsommardansen 1962. Och oavsett matvanor är det förvånansvärt lätt att fastna i husmorsrecepten på Råstuvad spenat med wienerkorv och ägg eller en gelatinstinn Charlotte Russe.

Minnenas Journal är kort sagt ett smaskigt påskägg för den som inte tycker kafferepet är komplett utan några Stig Lindberg. För den som drömmer om en tid när Saab var bästa bilen, kvinnan stod vid spisen och tidningarna trycktes på papper. Lite skrämmande är det, men efter en kväll med Minnenas Journal känns det rätt obegripligt att ingen fått den här idén förut.

Hur känns det nya numret?
”Vi har just fått det från tryckeriet. Men det jag kan säga så här direkt är att jag tycker att bildmaterialet håller en väldigt hög nivå, dessutom är jag nöjd med mixen på artiklarna”, säger Vi Läsers redaktör Jonas Eklöf.

Vad avgör vem som hamnar på omslaget?
”Där hade vi kunnat placera någon av de tre författare som vi intervjuar – John Ajvide Lindqvist, Jenny Diski och Sara Stridsberg. Vi hade väldigt fina porträtt på alla tre. Att valet till slut föll på Stridsberg berodde främst på att hon är aktuell med en ny stark roman, Darling River.”

Ge oss ditt bästa boktips just nu!
”Jag läste Nam Les nyutkomna novellsamling Båten häromdagen. Den sista novellen är något av det starkaste jag läst på mycket, mycket länge.”

Temat är passande nog ”Nördarnas återkomst” och Koljonen skriver ett slags prognos över nördidentitetens utveckling. Hon hyllar den som en rustning mot stereotypa förväntningar på kvinnligt beteende, men är samtidigt skeptisk mot dagens nördrevansch där hippa gymnasiegeeks som ser ut som Ellen Page landar alla toppjobben. ”Om nördbranscherna i första hand öppnar nya vägar för vita medelklasskvinnor med lågt BMI och höga kindben, då har vi tappat kontakten med allt vi trodde på från början”, konstaterar hon. Det är en tänkvärd text i ett bra nummer som rakt igenom känns väldigt mycket Johanna Koljonen.

Vilka tidningar läser ni själva helst?
”Nu får jag tala för mig själv. Personligen föredrar jag att förkovra mig i exempelvis Offside, Filter eller National Geographic. Jag tror inte att jag blir en bättre redaktör eller sportfiskeskribent av att läsa andra sportfiskemagasin, i synnerhet inte de svenska. När det kommer till utvecklingen av mitt eget fiske sker det snarare i mångt och mycket på vattnet och via mina drivna, smått fiskegalna vänner och kollegor. Man har dem att tacka för mycket.”

Ditt livs starkaste fiskeupplevelse?
”Vid första tanken skulle jag ha svarat någon av de större gäddor jag fångat: Min första över 10 kilo, min första över 12 kilo, eller mitt personbästa… Men så är det nog inte. Innerst inne är det någon av de trollinglaxar jag fångade på Vänern i slutet på 1990-talet eller i början på 2000-talet tillsammans med min pappa. Inte för att jag är en superdriven laxfiskare, eller för att jag slog något rekord, utan för känslan av att få dela en passion och euforin den skänker med ’my old man’ – banden mellan far och son blir inte starkare än i just dessa ögonblick.”

Och apropå teckning passar vi gärna på att tipsa om den brittiske formgivaren John Paul Thurlow, som sedan april i fjol ägnat osunt mycket tid åt att rita av sina 100 snyggaste magasinsomslag (plus några skivomslag) i blyerts. Resultatet är ganska häpnadsväckande och omfattar allt från Vogue, The Face och i-D till Man About Town, Eye och Acne Paper. I onsdags blev han klar med omslag nummer 98, så nu återstår alltså bara två. Följ den spännande upplösningen på bloggen Covers.

Låt oss hoppas att den bojkotten är över nu. New Scientists ambition att göra modern vetenskap relevant för läsare utanför forskarvärlden förlåter helt klart deras fäbless för kvällstidningsretorik. Veckans nummer är inget undantag. Amanda Gefter skriver en svindlande text om kosmologen Raphael Bousso som hittat en helt ny metod för att undersöka parallella universum och slår fast: ”We are learning how to formulate a quantum gravity theory of the multiverse.” Och bland alla banbrytande studier finns där också en märkligt upplyftande liten artikel om att lyckliga människor är mer själviska, trångsynta och lättlurade än olyckliga.