Fingermat, papegojshower, jästsvamp och falsk krupp. Och små peppande utrop som: ”våga prova napp”.
Det är inte direkt New Yorker det handlar om här.
De senaste åtta veckorna har jag för första gången haft anledning till att läsa alla föräldratidningar som gått att hitta. Det började med att jag, bara för att retas, köpte den djupt fascinerande Fit Pregnancy till den gravida. Och ja, den finns. Och ja, titeln är ytterst saklig. Så om någon vill göra de där nio månaderna helt glädjelösa och än mer krävande så rekommenderar jag den varmt.
Efter bara några skrikiga nätter gick jag genast ut och köpte på mig ett helt lager svenska tidningar, av den där sorten som ska ge en tips om hur spädbarn ska sova. Tack för det, Sidbloggen!
Det blev en bunt som jag först nu kommit igenom. Och svaret på det där med hur de ska sova har jag visserligen ännu inte begripit, men det kan vara min trötta hjärna. Ett förslag till alla tidningsmakare är alltså att göra en tidning för småbarnsföräldrar som påminner en hel del om pixi- eller Anna Clara Tidholms två ords-böcker: ”Inte leka”, ”släcka ljuset”, ”vara tysta” och ”kanske viska”. Ett nummer skulle kunna vara vigt åt hur folk med spädbarn hemma ska lyckas läsa ett magasin för folk med spädbarn hemma.
Och hur ska man kunna koncentrera sig på en artikel om en förälders trauma efter att ha råkat hälla en kastrull kokande vatten över sina två barn, när ens eget precis börjar le?
Det senaste visade sig visserligen bero på en tarmrörelse, men ni fattar grejen.
I övrigt är det inte så mycket som skiljer en tidning som Vi föräldrar eller Mama från säg Café och Damernas värld.
Först lite notiser och balla prylar, även om Ipads är utbytta mot jättestora badankor. Sedan lite intervjuer, där kända föräldrar (exempelvis Linda Rosing) berättar om hur det är att vara kända föräldrar. Och så i Vi föräldrars fall, en motsvarighet till det stora reportaget: det där om mamman med kastrullen. Allt kan ju inte vara trevligt, lite extra ångest måste man ju få.
Samt lite mode på det.
Och det är förstås här vi hittar den egentliga skillnaden mellan de olika tidningarna. It’s all about the benjamins. Vi föräldrar och Föräldrar och barn har en något mer begränsad budget än den Mama-redaktionen förhåller sig till. Sedan så kommer motsvarigheterna till Cafés Smarta sidor: alla de där tipsen om hur man löser konkreta problem, och lite mer mentala. Där har ju Vi föräldrar plockat in gurun/frälsaren/profeten Jesper Juul som vänligt men bestämt förklarar hur vi ska förhålla oss till våra liv, barn och relationer.
Ingenting av det här är ju några nyheter, men så skiljer sig inte heller föräldratidningarna från någon annan målgrupp heller. Nyheter, balla grejer, människoöden, tips etcetera etcetera.
Jag önskar att det där gick att problematisera, men jag ser ärligt talat inga konstigheter i att intervjuade berömdheter framställer sig själva som fantastiska och kanske ger läsarna lite komplex. Läser jag en Alexander Skarsgård-intervju blir jag också avis, det ingår ju i magasinskonceptet.
Själv fastnade jag dock allra mest för Äventyrliga familjer. Där de andra till viss del koncentrerar sig på relationsproblem, handlar den i stort sett bara om hur kul man faktiskt kan ha det. Tidningen är dessutom förbluffande välskriven för att handla om resor och strapatser. Och även om det nog dröjer innan jag ger mig iväg på någon fjällklättring i Norge (eftersom jag nästan svimmar om jag ställer mig på en stol) så tycker jag att den mer än någon annan fångar själva familjekänslan. Kanske är jag extrem. Som liten åkte mina kompisar till Mallis eller Kanarieöarna och badade, farsan tog mig och syskonen till Omaha Beach – men Äventyrliga familjer framställer aldrig barn som ett hinder för att göra kul grejer. Med tanke på hur mycket omvärlden älskar att gnälla över kolik, skrik, uteblivet sexliv, smutsiga kläder, män som inte gör sitt, kvinnor som är sura och annat, så måste det räknas som en jäkla bedrift.
Ändå måste jag slå fast att jag gillar alla tidningarna, förutom möjligtvis Fit Pregnancy. De är bättre än verkligheten. Ungefär 90 procent av alla som redan är föräldrar kan av någon anledning inte låta bli att upplysa en om vilket helvete som väntar.
”Åh, vad söt.”
”Tack.”
”Sover hon bra?”
”Ja, ganska. Men det är ju mest mysigt.”
”Det kommer inte att vara länge.”
Där erbjuder den här genren entusiasm och förslag på lösningar av problem, i stället för ännu mer av den där ensidiga negativiteten som får en att undra om folk faktiskt inte har haft någon som helst aning om att det finns preventivmedel. Och sterilisering.
En tidning som Mama kan i det sammanhanget utgöra en befrielse.
Gnället om lattemammor och lattepappor har jag förresten aldrig förstått.
Jag menar, vad fan, ska man inte ens få dricka kaffe utan att skämmas, nu när man mer än någonsin behöver det?
