Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4
Vi föräldratidningar

Vi föräldratidningar

Klas Ekman

Fingermat, papegojshower, jästsvamp och falsk krupp. Och små peppande utrop som: ”våga prova napp”.

Det är inte direkt New Yorker det handlar om här.

De senaste åtta veckorna har jag för första gången haft anledning till att läsa alla föräldratidningar som gått att hitta. Det började med att jag, bara för att retas, köpte den djupt fascinerande Fit Pregnancy till den gravida. Och ja, den finns. Och ja, titeln är ytterst saklig. Så om någon vill göra de där nio månaderna helt glädjelösa och än mer krävande så rekommenderar jag den varmt.

Efter bara några skrikiga nätter gick jag genast ut och köpte på mig ett helt lager svenska tidningar, av den där sorten som ska ge en tips om hur spädbarn ska sova. Tack för det, Sidbloggen!

Det blev en bunt som jag först nu kommit igenom. Och svaret på det där med hur de ska sova har jag visserligen ännu inte begripit, men det kan vara min trötta hjärna. Ett förslag till alla tidningsmakare är alltså att göra en tidning för småbarnsföräldrar som påminner en hel del om pixi- eller Anna Clara Tidholms två ords-böcker: ”Inte leka”, ”släcka ljuset”, ”vara tysta” och ”kanske viska”. Ett nummer skulle kunna vara vigt åt hur folk med spädbarn hemma ska lyckas läsa ett magasin för folk med spädbarn hemma.

Och hur ska man kunna koncentrera sig på en artikel om en förälders trauma efter att ha råkat hälla en kastrull kokande vatten över sina två barn, när ens eget precis börjar le?

Det senaste visade sig visserligen bero på en tarmrörelse, men ni fattar grejen.

I övrigt är det inte så mycket som skiljer en tidning som Vi föräldrar eller Mama från säg Café och Damernas värld.

Först lite notiser och balla prylar, även om Ipads är utbytta mot jättestora badankor. Sedan lite intervjuer, där kända föräldrar (exempelvis Linda Rosing) berättar om hur det är att vara kända föräldrar. Och så i Vi föräldrars fall, en motsvarighet till det stora reportaget: det där om mamman med kastrullen. Allt kan ju inte vara trevligt, lite extra ångest måste man ju få.

Samt lite mode på det.

Och det är förstås här vi hittar den egentliga skillnaden mellan de olika tidningarna. It’s all about the benjamins. Vi föräldrar och Föräldrar och barn har en något mer begränsad budget än den Mama-redaktionen förhåller sig till. Sedan så kommer motsvarigheterna till Cafés Smarta sidor: alla de där tipsen om hur man löser konkreta problem, och lite mer mentala. Där har ju Vi föräldrar plockat in gurun/frälsaren/profeten Jesper Juul som vänligt men bestämt förklarar hur vi ska förhålla oss till våra liv, barn och relationer.

Ingenting av det här är ju några nyheter, men så skiljer sig inte heller föräldratidningarna från någon annan målgrupp heller. Nyheter, balla grejer, människoöden, tips etcetera etcetera.

Jag önskar att det där gick att problematisera, men jag ser ärligt talat inga konstigheter i att intervjuade berömdheter framställer sig själva som fantastiska och kanske ger läsarna lite komplex. Läser jag en Alexander Skarsgård-intervju blir jag också avis, det ingår ju i magasinskonceptet.

Själv fastnade jag dock allra mest för Äventyrliga familjer. Där de andra till viss del koncentrerar sig på relationsproblem, handlar den i stort sett bara om hur kul man faktiskt kan ha det. Tidningen är dessutom förbluffande välskriven för att handla om resor och strapatser. Och även om det nog dröjer innan jag ger mig iväg på någon fjällklättring i Norge (eftersom jag nästan svimmar om jag ställer mig på en stol) så tycker jag att den mer än någon annan fångar själva familjekänslan. Kanske är jag extrem. Som liten åkte mina kompisar till Mallis eller Kanarieöarna och badade, farsan tog mig och syskonen till Omaha Beach – men Äventyrliga familjer framställer aldrig barn som ett hinder för att göra kul grejer. Med tanke på hur mycket omvärlden älskar att gnälla över kolik, skrik, uteblivet sexliv, smutsiga kläder, män som inte gör sitt, kvinnor som är sura och annat, så måste det räknas som en jäkla bedrift.

Ändå måste jag slå fast att jag gillar alla tidningarna, förutom möjligtvis Fit Pregnancy. De är bättre än verkligheten. Ungefär 90 procent av alla som redan är föräldrar kan av någon anledning inte låta bli att upplysa en om vilket helvete som väntar.

”Åh, vad söt.”

”Tack.”

”Sover hon bra?”

”Ja, ganska. Men det är ju mest mysigt.”

”Det kommer inte att vara länge.”

Där erbjuder den här genren entusiasm och förslag på lösningar av problem, i stället för ännu mer av den där ensidiga negativiteten som får en att undra om folk faktiskt inte har haft någon som helst aning om att det finns preventivmedel. Och sterilisering.

En tidning som Mama kan i det sammanhanget utgöra en befrielse.

Gnället om lattemammor och lattepappor har jag förresten aldrig förstått.

Jag menar, vad fan, ska man inte ens få dricka kaffe utan att skämmas, nu när man mer än någonsin behöver det?

Tags: · · · ·

Filmjournalistikens villkor

Filmjournalistikens villkor

Klas Ekman

En tidning skickade mig en gång till Rom för att gå på en presskonferens för Ocean’s twelve som snart skulle ha premiär. På grund av det redan då dåliga ekonomiska läget fick jag stanna två dagar. De tjänade mer på att ha kvar mig därnere än på att flyga hem mig.

Den första morgonen knallade jag ner till Forum i god tid för att leta upp rätt ställe för presskonferensen. Tyvärr gick jag vilse på en kulle och kom dit först tjugo minuter innan det var dags. Då var salen redan full.

När Brad Pitt och Matt Damon kom in i salen började det att mumlas frenetiskt och de journalister som behövde använda tolk började pilla på sina headsets.

En moderator, en riktig liten mini-Hitler, gjorde entré och började domdera om ordning och reda. Sedan började han fördela frågorna.

Någon undrade om de hade det kul ihop på inspelningen. Någon annan undrade om de hade det trevligt på inspelningen. En tredje undrade om det varit roligt på inspelningen.

Den fjärde frågan var en riktig klassiker, det som i branschen kallas för ”medelhavsfrågor”.

“Har ni någonsin varit i Egypten”?

Herregud, detta var signalen som skulle öppna för en tsunami av geografiska spörsmål gällande mindre frusna länder än mitt eget. Jag sträckte upp armen så högt att en muskel började värka. Men min plats var alltför långt bak, de verkade inte se mig.

En kvinna ställde sig upp och påstod att Brad Pitt alltid spelade ärlig, rak, snäll, hård eller något sånt. Jag fattade aldrig vad hon ville, och det är jag inte säker på att Brad heller hade gjort.

“Tell that to my wife”, sa han och jag blev oerhört upphetsad. Ryktena om honom och Angelina var i full gång, men han var fortfarande gift med Jennifer Aniston. Här fanns ett sant kvällstidningsscoop! Jag kunde bara inte för mitt liv begripa exakt vad för fråga karln hade svarat på. På något sätt gällde det ett karaktärsdrag, men kvinnan ifråga hade stammat fram en hel massa under en lång harang som tagit upp säkert två av tjugo minuter.

Jag knackade på bänkgrannen. Hade han hört? Nej, han begrep tydligen inte engelska över huvud taget.

”Intervjuerna” fortsatte.

Hade de besökt Turkiet? Hade de någon gång passerat Grekland? Tyckte de om Spanien? Hade de varit i Italien? Ja men just det – de var ju faktiskt det just nu. Förlåt.

“One last question”, sa moderatorn.

Jag stod och viftade och hoppade, men de valde min konkurrent – en trind man i 30-årsåldern.

“Har ni någonsin varit i Israel?”, frågade han.

Brad Pitt tittade på Matt Damon.

“Nej”, sa bägge två i munnen på varandra.

Moderatorn harklade sig och förklarade att presskonferensen var över.

På väg ut hamnade jag bakom den israeliske mannen. Jag ”råkade” sparka till honom hårt på hälen (inte av några antisemitiska skäl, jag var bara en dålig förlorare).

Han tittade argt på mig, men jag gav honom bara en sur blick och fortsatte att gå.

“Satans jävla medelhavsfrågor”, muttrade jag.

Hur skulle jag nu få veta om de någonsin varit i Sverige?

Exemplet ovan är förhoppningsvis lite talande. Men då och då ställs frågan om varför vi inte har någon riktigt bra och bred filmtidning?

FLM är fantastisk, men kan nog inte direkt påstås flirta med den publik som drömmer om att få veta allt om Avatar, 3D-teknik eller Johnny Depps inre liv.

Tyvärr är det en rätt naiv förhoppning från början. Svårigheterna gäller även internationell press och stora magasin. Nästan alla de tidningarna är beroende av Hollywoodstjärnor för att sälja, alltså blir de stora intervjuer som delas ut för det mesta rätt vänliga och utslätade. Rolling Stone har i och för sig kunnat skicka iväg en sån som Chris Heath för att hänga lite med någon enormt känd människa då och då, men det resulterar ändå oftast i en rätt snäll text.

Sight & Sound har intressanta intervjuer med regissörer, men som bäst är de nästan alltid när de skriver om gamla filmer. Samma sak gäller Uncut, The Word och Vanity Fairs berättelser bakom filmklassiker som exempelvis Ung rebell. Femtio eller tjugo år efteråt går det att dra fram intressanta storys. I nuet går det däremot inte, för då har man bränt broarna till Hollywood.

Dessutom har ju Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter ett extraknäck som filmproducent… Det stora problemet för en svensk tidning är ett annat. Vi har inte många invånare, och vårt lands journalister blir därför till största del är beroende av så kallade junkets. Det är inte riktigt samma sak som intervjuer, utan snarare att betrakta som rundabordskonferenser där du delar rum med minst fem andra kollegor. Möjligheten att ställa följdfrågor är milt sagt begränsad.

Detta gäller även på hemmaplan.

Ibland får vi, som i exemplet ovan, nöja oss med presskonferenser någonstans. Vilket då faktiskt anses vara en chans till att få fram något unikt.

Just därför bör vi vara tacksamma för våra filmfestivaler, som den som nu pågår i Göteborg. Det är i stort sett bara där och då som vi ibland får tillfälle att ställa direkta frågor och få direkta svar. Om vi har tur.

Tags: · · ·

En stark insändare

En stark insändare

Klas Ekman

Det finns insändare, och så finns det insändare. I det senaste numret av New Yorker (en tidning jag givetvis bara läser för artiklarna), publiceras det en som borde bli klassisk.

En industridesigner vid namn Eva Stricker Zeisel (se bilden) har reagerat över en recension av Arthur Koestler-biografi.

Enligt henne hade hon inte alls fått Koestler att bli kommunist i Berlin 1931:

”This is silly. I was never a communist, and never encouraged Koestler (or any one else) to become one, or to ’lurch to the left’. I worked in Russia, and in many other countries, but I was apolitcal. My arrest in Russia, in 1936, for ’conspiring to kill Stalin’ was a trumped-up charge.”

Eva Stricker Zeisel dejtade Koestler och fyller 104 år 2010.

Hon lär, åtminstone enligt vad jag förstått, fortfarande vara fullt upptagen med att arbeta.

Jag älskar verkligen tanken på en så gammal människa som inte bara lyckas hetsa upp sig över en recension (hur välmotiverat det än är) utan också lyckas sammanfatta en liten del av ett uppenbarligen vanvettigt spännande liv i fyra snabba meningar.

New Yorkers journalister måste ha fått svår prestationsångest efter det där. Med den sortens läsare går det inte att slarva med fakta.

P.S. Det finns förmodligen en anledning till att Eva håller koll på tidningen. För drygt tre år sedan tillägnades hon själv en liten artikel

Tags:

Små tysta mumier – eller varför är svenska musikkritiker så fega?

Små tysta mumier – eller varför är svenska musikkritiker så fega?

Klas Ekman

Svenska journalister och kritiker är för snälla. I höstas försökte Jan Gradvall dra igång ett gräl med kvällspressens utsända i samband med Fleetwood Macs konsert i Globen. Han anklagade dem, på Expressens kultursida (läs här), bland annat för att ha tittat på en fotbollsmatch istället för att koncentrera sig på konserten.

Resultatet: den ende som gick i svaromål var Dagens Nyheters Po Tidholm (läs här). De egentligen utpekade syndarna var tysta och ett potentiellt storgräl rann ut i sanden.

Tyvärr, får man säga. Jag har förgäves väntat på svar eller tjuvnyp utan att läsa ens några antydningar till motangrepp i deras krönikor eller recensioner. Ett sådant bråk hade inte bara blivit underhållande läsning, det hade förmodligen även varit nyttigt för musikjournalistiken som tappat enormt mycket mark efter nittiotalets glansdagar. Ett litet inbördeskrig hade kunnat fungera som en elchock som väckt lite liv i genren. Minns ni när Bibel och Pop-gänget fick på nöten av Mattias Göransson i Dagens Nyheter och rättshaveristiskt kallade honom för ”Stjärten” i nästan varje nummer under resten av tidningarnas existens. Hur kunde man inte gilla det?

Journalistiska angrepp kan ibland även resultera i stor journalistik. Tom Wolfe satte en gång New York Magazine i kulturvärldens fokus genom att förlöjliga konkurrenten New Yorker i ”Tiny Mummies! The True Story of the Ruler of 43rd Street’s Land of the Walking Dead!”. Till följd fick han bland annat ett argt brev av J.D Salinger.

Den artikeln skulle kunna fungera som en utmärkt förlaga. Ett förslag skulle vara att Sonic gjorde något liknande om Novell, eller tvärtom.

Jag bjuder på den idén.

P.S. Kära läsare! Mitt huvud står helt still (som vanligt). Vilka är egentligen de bästa mediebråken genom tiderna? Fan vet om inte det kan bli en lista framöver.

Foto: Tom Wolfe plåtad för New York Magazine 2004.

Tags: · · · · ·

24 dec: Ace in the hole

24 dec: Ace in the hole

Klas Ekman

Billy Wilders film kan vara den mest cyniska instruktionsfilm som någonsin spelats in. Så här fungerar nämligen mediedramaturgi när den är som bäst (och allra värst).

Kirk Douglas spelar en reporter som drömmer om att slippa ifrån den ökenhåla där han hamnat. När han under ett uppdrag träffar på en man som fastnat i en gruva inser han genast vilken story det är – särskilt om den kan dras ut över en vecka eller två.

Han får mer eller mindre patent på historien, och lyckas övertala räddningsmanskapet att ta längre tid på sig än annars. På bara ett par dagar är han berömd.

Under tiden som allt pågår slänger han ur sig kommentarer som innehåller den sortens sanningar alla reportrar känner till, men aldrig skulle våga tala om offentligt. En journaliststudent kan med andra ord lära sig exakt vad en nyhet är – och hur den ska behandlas för att få maximalt med genomslag.

Om filmen börjar som ren slapstick, slutar den dock i stort allvar. Jag mådde rätt kasst efter att den spelat klart i dvd-spelaren.

Ace in the hole är den sortens film som får en att ifrågasätta sin moral, samtidigt som man trots allt får en del värdefulla tips.

Handle with care.

Och en synnerligen God jul!

Tags:

23 dec: Michael Herrs Colleagues (kapitel)

23 dec: Michael Herrs Colleagues (kapitel)

Klas Ekman

Dispatches är en av de bästa reportageböcker jag läst.

Michael Herrs Vietnamskildring är så välskriven att jag då och då finner mig citera hela stycken för mig själv. Av någon anledning brukar jag till exempel rabbla inledningen för mig själv inför mina sena löppass:

”Going out at night the medics gave you pills, Dexedrine breath like dead snakes kept too long in a jar. I never saw the need for them myself, a little contact or anything that sounded like a contact would give me more speed than I could bear.”

Det är skitlöjligt, jag vet, men det grundar sig helt enkelt i lite mörkrädsla (särskilt eftersom jag alltid springer i skogen).

Men mitt favoritkapitel i boken är det där Michael Herr skriver om sina kollegor, som Errol Flynns fotograferande son Sean, dennes buddy Dana Stone och galenpannan Tim Page.

Kapitlet är både självkritiskt och romantiskt. Krigskorrerollen dissekeras, men hyllas också. Det handlar dock mer om vänskap och sorgebearbetning än om krig, eftersom Flynn och Stone försvann spårlöst i Kambodja strax efter att Herr återvänt till USA.

Han skriver också om arméns öppenhet, och hur de kunde ta sig långt in i djungeln tillsammans med soldaterna. Sean Flynn brukade tydligen återvända efter flera veckor med enbart ett par rullar.

Det kan vara en myt, men det är en fin myt. Vilket för övrigt kan sägas om hela boken. Herr har erkänt att vissa delar av Dispatches är ren fiktion, även om han envisades med att detta in gjorde den mindre sann.

P.S. Michael Herr skrev strax efter det att boken kom ut även speakertexten till Apocalypse Now. Dennis Hoppers knäppe fotograf i den filmen ska vara baserad på Tim Page.

Tags:

22 dec: The Insider

22 dec: The Insider

Klas Ekman

Michael Manns storfilm innehåller ett par riktigt finfina journalistporträtt.

Al Pacinos producent, Lowell Bergman, har den slitna och för tidigt åldrade looken som alltför många kollegor skaffar sig. Till detta bär han den obligatoriskt illasittande skinnjackan och byxor som lämnar rejält med utrymme åt en inkontinensblöja.

Han är en man som bryr sig mer om sitt kall än om sin klädsel.

Christopher Plummer är också bra som 60 minutes-ankaret Mike Wallace. Jag älskar inledningen där han träffar Hizbollahledaren och knappt säger hej innan han ställer frågan: “Are you a terrorist?”

The Insider är inte bara spännande som thriller, utan visar även på de stora mediehusens inre konflikter, mellan de så kallade räknenissarna och murvlarna. På grund av en förestående affär vägrar cheferna att sända Pacinos intervju med en avhoppare från ett tobaksföretag, vilket får producenten att gå i taket och manipulera andra medier för att få ut historien.

Bakgrundshistorien till filmen är också fascinerande. Eftersom nästan allt har verklighetsbakgrund, och The Insider kom ut bara några år efter händelserna, kritiserades Lowell Bergman av bland andra Mike Wallace. Bergman är tydligen god vän till Michael Mann och ska ha försett regissören med information samtidigt som dramat bakom kulisserna på 60 minutes pågick.

Tyvärr skildras inte just detta i filmen, det hade gett den en metadimension.

Den utspelas visserligen i tevebranschen, vilket eventuellt borde diskvalificera den från listan – men nu är det jag som bestämmer.

Tags:

21 dec: Toby Youngs drömmar

21 dec: Toby Youngs drömmar

Klas Ekman

Den är lika omöjlig att hoppa över som Alla presidentens män.

Toby Youngs Hopplös och hatad av alla har för evigt skrivit in sig i magasinslitteraturens kanon, som en av de roligaste skildringarna av livet på en tidning.

Den då relativt unge brittens öden och äventyr på Vanity Fair är emellertid inte enbart underhållande. Den är också en sorgeskildring över ett förflutet som tillät galenskap och gav livsrum åt knäppgökar och excentriker.

I boken hänvisar Toby Young regelbundet till Ben Hechts självbiografiska A child of the century med sina skildringar av Chicagos journalistkretsar i början av seklet. Toby Young är sorgsen över att den nuvarande medievärlden inte riktigt levererar riktigt lika underhållande kollegor.

Det skulle jag nog säga att medievärlden faktiskt gör, men samtidigt är det svårt att inte sympatisera med journalistromantiken. Alla har väl någon gång drömt om att ha ett presskort i hatten, i stället för i plånboken.

Fast då och då upptäcker  man att vissa av de där fantasierna faktiskt ägt rum, även under den egna karriären. Tyvärr är det svårt att romantisera den arbetsplats man sitter på just när man är där. För som en lysande fransk författare skrev någon gång ungefär så här: Ingen blir förvånad över att leva i en saga, det är först i efterhand man reagerar över hur speciellt det faktiskt var.

Jag antar att Toby Young slogs av just den tanken när han skrev boken om sina besvikelser.

Tags:

20 dec: Olof Lagercrantz Ett år på sextiotalet

20 dec: Olof Lagercrantz Ett år på sextiotalet

Klas Ekman

1968 hände det uppenbarligen grejer. Vietnamkrig, studentrevolter och ond, bråd, död lite varstans i världen. Samt det här med fri sex, vad fan det nu var…

På Dagens Nyheter dog visserligen ingen – och jag vet inte vad som hände på deras konferenser – men Olof Lagercrantz verkar sannerligen ha haft det tufft. Kultursidor, chefredaktörsskap, ägare, anställda och världshändelser – inget var okomplicerat.

Ändå är Ett år på sextiotalet en bok som med Lagercrantz sedvanliga lätthet skildrar alla dessa lager av konflikter på ett både spännande och begripligt sätt. Ibland finns det inget bättre sätt att skildra en tid på, än genom att enbart koncentrera sig på en enda arbetsplats.

Dessutom är boken trösterik, för Gud vad skönt det är att man aldrig blivit chef.

Foto: Berne Lundqvist, studentafton i Lund, maj 1968.

Tags:

19 dec: Reportern i Generation Kill

19 dec: Reportern i Generation Kill

Klas Ekman

Evan Wright skrev boken Generation Kill. I den får han själv ta en smula plats, precis som Michael Herr i Dispactches. Samma sak gäller i David Simon och Ed Burns tv-serie som bygger på Wrights verk.

I Sverige blev Alexander Skarsgård mest uppmärksammad, och det var lätt att missa att Lee Tergesen gör ett av de mest sanna reporterporträtten genom tiderna där han smyger runt i kulisserna med en förvirrad min, lätt halvöppen mun och en pinsam, alltför påtaglig önskan om att smälta in.

Så går det oftast till. Som journalist ute på fältet känner man sig som en stammade, tillkämpat skrattande superfjant där man bara lyckas kommunicera genom gutturala läten och halva meningar.

Tack Gode Gud för mörka vrår, tangentbord och ordbehandlare – de faktorer som ibland har nåden att tillåta oss behålla en viss värdighet. Det behövs ju bara ett par meningar för att förvandla tönten som sitter där till en skarp och vitsig människa, i läsarnas ögon.

Tags: