Kulturarbetare och vanliga mediearbetare. Gränserna ger intryck av att ha varit lite mer flytande under femtio- och sextiotalet. En korsläsning av Sun Axelssons Honungsvargar, Slas Om vänskap funnes, Lars Forsells Vänner och Beppe Wolgers memoarsamling ger en bild av ett klimat där de, efter avnjuten middag på Teatergrillen, kunde ringa in en dagsvers på telefon för att kunna betala notan. Och om man var lite trött på tillvaron eller privatlivet var det bara att hoppa på ett tåg till Paris, och ringa lite tidningar för att få något som tydligen kallades för ”förskott”. Enligt vad undertecknad kan förstå så fungerade detta på följande sätt: den som skulle ha reportaget hjälpte till med att betala de tänkta utläggen redan innan texten var levererad, godkänd och inritad på sidan! How bizarre… Denna märkliga vana, idag försvunnen till samma sälla jaktmarker som de trekantiga hattarna och duellerna, verkar ha finansierat ett betydligt mer rörligt liv än vad de flesta frilansare har möjlighet att leva idag. Dessutom verkar det inte ha behövts några vinklar till reportagen. Att kolla läget lite grann räckte för ett helt okej honorar. Så under läsningen är det inte bara karaktärerna man uppskattar och saknar, utan även det ekonomiska läget.
P.S. Pär Rådström är den gemensamma faktorn i alla böckerna. Han hann aldrig med att skriva en regelrätt självbiografi, men Ärans portar är en skildring av Mediestockholm som står sig bra än idag. Pär Rådström tittar även förbi i Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök. Han skrev fina kärleksbrev.
Det kan vara fel, men jag tror att det var Graham Greene som någonstans nämnde ”författarens kalla klirr”. Han menade den där känslan av uppsluppenhet och inspiration vissa skrivande människor känner inför exempelvis krig och stora katastrofer.
Att det första man ser inte är det mänskliga lidandet utan istället ett fantastiskt arbetsmaterial.
Häromdagen pratade jag med en kollega som besökte New York i samband med 11 september. Han berättade om sin fruktlösa kamp för att komma närmare själva katastrofområdet, och att det tog ett bra tag innan han insåg vilken tragisk historia det hela var.
Själv minns jag min glädje över att vara på plats i London när självmordsbombarna slog till i tunnelbanan. Äntligen fick jag vara i världshändelsernas centrum. Under den dagen var jag knuten till Expressen som musikrecensent så det föll sig naturligt att assistera Robert Börjesson som då var tidningens korre i stan.
Efter någon intervju med ett svenskt vittne blev jag stående utanför en pub mittemot sjukhuset i Whitechapel dit de flesta skadade hade förts.
En väldigt blasé kollega från The Sun stod och drack öl bredvid.
”Not much happening here, is it?”, sa han och tömde en pint i ett enda svep.
En annan gång var jag nära att dö av höjdsjuka. Det var visserligen nog så traumatiskt, men hela tiden tänkte jag att det var bra att nedteckna alla detaljer.
Oliver Stones Salvador fångar det där inre skeendet hos journalister oerhört väl.
Filmen börjar nästan som en komedi. James Woods får höra att det brakar loss i El Salvador, tvingar med sig en polare och drar dit på en grabbresa. Och för att, lite i förbifarten, frilansa lite.
Först efter halva filmen börjar tragedins omfattning att drabba honom. Människorna blir levande, förtrycket mer påtagligt och krigsfesten förvandlas till sin motsats.
Salvador är en väldigt bra film, men det är den här inre resan som jag tycker imponerar mest – för den visar så väl hur empati och insikt kommer som en baksmälla först i efterhand, när storyn redan är i hamn.
Ett antal av de bästa och mest uppmärksammade reportagen genom tiderna har varit påhittade.
Nik Cohns Tribal Rites of the New Saturday Night som publicerades av New York Magazine, och låg till grund för Saturday Night Fever, visade sig bygga mer på författarens egna upplevelser från Swinging London-epoken än på några discodansare i sjuttiotalets New York.
Michael Herr erkände att delar av hans Vietnam-reportage för Esquire, de som senare bearbetades om till Dispatches, var ren fiktion. Även om han var säker på att sakerna han beskrev verkligen hänt någonstans.
Janet Cooke vann en Pulitzer för Jimmy’s World 1981. Det handlade om en åttaårig heroinmissbrukare och visade sig vara helt och hållet påhittad (precis som vissa av hennes betyg och referenser).
Hunter S Thompson räknades som journalist, men sanningshalten i hans böcker kan ifrågasättas. Hängde han verkligen kvar under Nixons helikopter när den lämnade Vita huset?
Den amerikanske journalisten Stephen Glass som arbetade på New Republic drog allt till sin spets. Flera av hans artiklar var snarare att betrakta som skönlitteratur. 1998 blev han påkommen för att ha skrivit ett reportage om en femtonårig hacker som anställts av ett företag som hette Jukt Micronics. Varken den unge killen eller bolaget existerade över huvud taget.
Resultatet var en stor skandal, och Glass fick så klart sparken.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Hela affären blev år 2003 en både rolig och gastkramande film, Shattered Glass.
Stephen Glass spelas av Hayden Christensen som gör en härligt slipprig roll. Peter Sarsgaard gör den misstänksamme och avundsjuke kollegan Chuck Lane som kommer honom på spåren.
Bägge rolltolkningarna är smått geniala, men Sarsgaard fångar den lite förbiseddes ilska över den unge stjärnan som drar in den ena storyn mer fantastisk än den andra – och som får redaktionens kärlek. En ilska som naturligtvis till stor del grundar sig i självförakt och bitterhet.
Det är alltför lätt att känna igen sig i bägge två.
Sanningens gränser är flytande i journalistiken. De flesta av mina kollegor i magasinsbranschen har förmodligen tvingats ”försköna” en del citat eller händelser några gånger. Alla intervjuoffer uttrycker sig inte särskilt väl. Alla reportageresor blir inte så spännande och exklusiva som det var tänkt. Väl hemma måste man dock leverera något fängslande, oavsett hur trist det hela var. Då är det nästan tvunget att börja frisera sanningen en smula. Ibland sker det nästan omedvetet. ”Menade han inte så här?”, tänker journalisten och skriver. Sedan håller han eller hon tummarna när texten skickas till den intervjuade för genomläsning.
Nyhetsjournalistik fungerar inte på det sättet, men på livsstilssidor och i magasinsbranschen inträffar det då och då. För det som räknas i längden är inte den som håller sig närmast den torra sanningen, utan den som skriver den mest läsvärda och underhållande storyn.
Stephen Glass befann sig alltså bara i fel forum.
P.S. Har ni fler tips och exempel på bra påhittade reportage så lämna dem gärna i kommentartråden.
Eftersom filmen snart fyller 70 år behöver vi kanske inte problematisera det faktum att Russells karaktär Hildy Johnson lämnar sitt jobb på tidningen The Morning Post och skiljer sig från Cary Grants karriärist för en tillvaro som hemmafru. Det har då och då varit min stora dröm, så eventuella könsrollsdiskussioner hoppar vi över.
Det som fortfarande gör filmen unik är att Hildy Johnson fått ett stort antal av de bästa replikerna i filmen. Jag kan knappt minnas en sekvens där hon inte snabbt ger ett syrligt svar på tal. Där kvinnliga journalister och magasinsanställda allt som oftast utrustas med samma självkänsla som Ugly Betty eller framställs som stenstoder, är Hildy Johnson fortfarande ett föredöme.
Henne skulle man definitivt vilja spendera en lunchrast tillsammans med.
Manuset till Howard Hawks His Girl Friday bygger på pjäsen The Front Page av de forna reportrarna Ben Hecht och Charles MacArthur. I filmen går manuset på snabbspolning, att hänga med i dialogen är ungefär lika svårt som att ta rygg på Isabella Andersson under ett maratonlopp.
I Toby Youngs Hopplös och hatad av alla skriver han om sina fåfänga förhoppningar om att tidningsbranschen skulle befolkas av just den sortens individer som syns i His Girl Friday. Tyvärr sker det knappt ens på film.
”I know, I know… it’s crap! Our new owners have this odd idea that we ought to be turning a profit.” – Helen Mirren i State of Play.
Jag vet, jag vet. State of Play är egentligen inte mer än en småtrevlig thriller som ständigt sneglar på tidernas mest berömda film om grävande journalister. Men jag älskar Helen Mirrens chefredaktör, hon är lika blasé som de riktiga varianterna men har en charm som hennes verkliga förlagor oftast saknar.
Filmens genialitet ligger annars i Russell Crowes klädsel, samt inredningen i hans lägenhet. Det är idel väl insovna manchesterkavajer i garderoben och för insuttna, aldrig utbytta, möbler. När jag såg filmen var jag tvungen att messa en kompis och kollega och fråga om de lånat hans lägenhet vid Telefonplan i Stockholm till inspelningen.
Tillsammans fångar paltorna och råtthålet journalistyrkets allt lägre status på ett övertygande sätt. Russell är trots allt en veteran på tidningen, och borde logiskt sett inte sakna pengar. I alla fall inte om han vore verksam i en annan bransch.
Visserligen har unga journalister börjat klä sig bättre än de äldre, men deras privatekonomi torde vara ännu sämre än Crowes. Åtminstone frilansarvodena har inte höjts sedan någon gång på åttiotalet, i de flesta fall har utvecklingen varit den motsatta. Och internet har gjort att arbetskapaciteten höjts, vilket arbetsgivarna givetvis utnyttjar. Så när skulle stackars Russell hinna iväg till Nordiska galleriet eller Svenssons i Lammhult för att uppdatera sitt hem?
Helen Mirrens inledande citat fångar förstås själva anledningen, och branschens attityd till den. Gamla murvlar brukar mumla surt om att räknenissarna tagit över tidningarna. Tyvärr är det inte så mycket att göra åt det.
Russell kommer inte att ha råd att köpa nya kläder på länge än.
Att vara redaktör är samma sak som att vara mellanchef. Du är personen som befinner sig mittemellan chefredaktören och frilansaren. Med jämna mellanrum innebär det ett visst tryck som förvandlar dig till en David Brent. Chefen har sina åsikter, frilansaren segar – och den som tvingas försöka lösa situationen är du. En redaktör måste kunna entusiasmera, hota och med visst tålamod svara på telefonsamtal och mejl från personer som försöker sälja in en antydan till idéer och blir vansinniga om de inte får svar på frestande erbjudanden om ”någonting från Mallis”.
Den konflikten fångas övertygande i Almost Famous, där en alltmer stressad Ben Fong-Torres (redaktör på Rolling Stone) tvingas tjata, pressa och alltmer förtvivlat jaga på den unga talangen William Miller.
Om någon undrar över varför magasinsredaktörer verkar så stressade, vilket jag lite naivt gjorde en gång i tiden, så ger filmen svaret på den frågan.
Almost Famous är en gullig historia, men när jag tänker på Ben Fong-Torres väcker det smärtsamma minnen och mina allra djupaste sympatier.
Carrie Bradshaw ger mig alltid känslan av att vara misslyckad.
Där kan vi snacka om en kvinna som får ihop ”livspusslet”.
95 procent av hennes liv ägnas åt fester, att bli bjuden på middagar och att bli ihop och göra slut med olika killar. När hon inte shoppar skor.
Krönikorna, de som uppenbarligen ger pengar nog till ett par Manolo Blahniks i veckan, slänger hon oftast ihop sittandes i sängen, strax innan läggdags. Det verkar hur mysigt som helst. Jag kan inte ens påminna mig om att hon någonsin formulerat om en mening (men jag kan ha fel på den punkten).
När vi tänker på journalistromantik tänker vi alltför ofta på arbetsnarkomanerna Woodward och Bernstein. De grävande journalisterna som knappt ens hinner äta i Alla presidentens män.
Det är ungefär lika naivt som att drömma om krig. Kanske mysigt i tevesoffan, men att sitta där och ringa telefonsamtal och ha läskiga möten i parkeringsgarage – är det verkligen så man vill leva?
Nej, säger jag.
I tidningen Café brukar intervjun på sista sidan alltid innehålla frågan om vems liv man skulle vilja leva: Nelson Mandelas eller Hugh Hefner.
Det är en bra fråga. Genom att 95 procent svarar Mandela på den frågan så visar de uppriktigt upp vilka hycklande och förljugna små människor de är. Jag menar, ärligt talat, skulle du helst vilja sitta i fängelse och bli misshandlad eller leva ditt liv i morgonrock, ha en fantastisk pool och en roterande säng?
Om tidningen Journalisten hade en liknande fråga skulle de kunna byta ut den till den här: Skulle du helst vilja vara Bob Woodward eller Carrie Bradshaw?
Jag tror på att vara ärlig och svarar Carrie. Med de korta stunder hon ägnar åt sina texter i den bekväma – och välanvända – sängen behöver hon inte lägga ut någon förmögenhet på en ergonomisk stol som avlastar ryggen.
Om livet på Esquire åtminstone var välklätt, seriöst och en aning sofistikerat kan man inte säga samma sak om Rolling Stone.
Det här är berättelsen om ett ändlöst kaos.
Min favoritdel av boken handlar om de tidiga redaktionsmötena. Hunter S Thompson tog med sig mystiska påsar och Joe Esterhazs – mannen som skrev det journalistika mästerverket Charlie Simpson’s Apocalypse – fick sin vilja igenom när han stötte en stor kniv i bordet.
När Byt namn! – och andra sätt att lyckas som journalist släpptes minns jag att Philip Teir klagade i Expressen på den likriktning som boken predikade. Han lyfte fram ett par amerikanska exempel som lyckats trots excentriska klädvanor.
På sätt och vis håller jag med. Men har tidningarna idag verkligen ekonomiska möjligheter att släppa den sortens karaktärer lösa?
Under läsningen av Rolling Stone Magazine – the uncensored history framgår det med plågsam tydlighet vilket fruktansvärt redaktörsarbete det krävs för att kunna hålla sig med en Hunter S Thompson.
Saken med excentriker är att vi älskar dem först i efterhand. Om de lever resulterar det bara i en massa jobb, konflikter och problem. De super ner sig, tar droger, försvinner spårlöst, hamnar i klistret och lämnar inte texter i tid.
Så vill redaktörer och kollegor för fan inte ha det.
Nej, i stort sett anses de enda bra excentrikerna vara döda excentriker. Då kan en Johan Hakelius skriva böcker om dem, och så lär vi oss älska dem mer som litterära gestalter än under den tid när de faktiskt rörde sig mitt ibland oss.
Robert Drapers bok påminner oss därmed om en lite roligare värld. En värld som kanske 70 procent yrkesverksamma journalister drömmer om och romantiserar, men egentligen aldrig skulle vilja uppleva.
När jag twittrade om den här listan påminde Jacob Lundström på FLM om den amerikanska musikalfilmen Funny Face från 1957.
”Lätt bättre än Djävulen bär Prada”, skrev han. Och det är väldigt sant. Dessutom är filmen återigen brännande aktuell eftersom den nämns i en bisats i senaste Vanity Fair. Anledningen till det är att Fred Astaires karaktär, den konstant dansande modefotografen Dick Avery, är baserad på Richard Avedon (som porträtteras i tidningen). Bara det är förstås kittlande för magasinsnördar.
Dessutom innehåller filmen, förutom Gershwinkompositioner och Parisromantik, en så träffande parodi på modevärlden och magasinsbranschen att de flesta sentida försök står sig slätt.
Jag är särskilt svag för scenen där det snobbiga bokhandelsbiträdet (Audrey Hepburn) blivit fotomodell och måste ”uttrycka sig”. För enligt min blygsamma erfarenhet är det väldigt vanligt att modefotografer, modeller och modejournalister efter ett tag blir en smula pretentiösa, mer kulturella än några andra och börjar läsa tunga böcker.
Den amerikanske regissören Sam Fuller började arbeta som journalist i New York när han fortfarande var ett barn. Hans memoarer A third face: My tale of writing, fighting and filmmaking är en enda lång kärleksförklaring till yrket – och alla de märkliga karaktärer som han mötte på redaktionerna. Som läsare blir man svårt nostalgisk över en tid man aldrig upplevt.
Sam Fuller skriver också om hur journalistiken kom att påverka hans egna filmmanus. Inte sällan kom idéerna till på exakt samma sätt som när han fick ett uppslag till en artikelserie. Och han eftersträvade att filmerna skulle vara nästan lika sanna.
