Jag jobbade inte på Expressen Fredag, men antar att Killinggängets parodi är helt korrekt. Faktum är att jag skulle utnämna den här klassiska sketchen till den mest trovärdiga skildringen av vardagslivet på ett trendmagasin.
Ungefär så här uppfattade jag till exempel tillvaron när jag först började på Café år 2000.
En särskilt pricksäker detalj är tiden för morgonmötet.
Tags: Café
Angel, Storm, G, Sista dansen etcetera etcetera…
Kan man som journalist göra annat än älska dessa fördomsfulla och konstiga bilder av hur vi fungerar?
I G sitter Ewa Fröling och knattrar under löpsedlarna på väggen, vilket en läsare tipsade om som sin favoritscen. Jag har jobbat på kvällstidning – jag har aldrig sett någon ha löpen på väggen, om det inte varit ett särskilt komiskt sådant. Visserligen har jag själv sparat mina löp, men jag har aldrig visat dem för någon (vilket i och för sig kan bero på att mitt första var någon soppa baserad på ingredienserna svenska kvinnor och sex).
Colin Nutleys Angel – om sångerskan som fejkar sin egen död – kan inte beskrivas i ord.
Bilden av Nöjesguiden i Storm påminner också mer om gammal folktro än om hur det faktiskt går till på en svensk tidningsredaktion.
De här skildringarna är inte bara roliga – de får en att känna sig lite som ett mystiskt väsen ur en bok av Ebbe Schön. Som att journalister platsar bland lyktgubbar, rumpnissar, vittror och mylingar.
Hur står det alltså till med våra filmskapares research? Ska det vara så svårt att faktiskt prata med en journalist och få en något sånär realistisk bild av branschen? Är det någon som har några frågor är det bara att mejla mig.
Till dess får man nöja sig med att njuta av den ofrivilliga humorn.
Tags: Nöjesguiden
1. Bee Shaffer dissar sin morsa
Hon är modevärldens motsvarighet till Stora Mårran. Ingen annan verkar kunna få omgivningen att stelna och frysa till is som Vouges chefredaktör Anna Wintour.
Därför var de bästa scenerna i filmen The September Issue, som handlade om arbetet med tidningens tjockaste nummer genom tiden, de där Bee Shaffer intervjuades.
Bee är Anna Wintours dotter – och den enda människan på jorden som verkar ha en hälsosam distans till sin mamma. I stort sett avfärdar hon hela modebranschen och sin mors livsgärning som varandes rätt fjantig.
“She wants me to be an editor. I would never put it down, but I just don’t want to take it too seriously. People in there act like fashion is life. It’s really amusing, but if that’s your career – there are other things out there, seriously… I think I want to be a lawyer”, säger dottern.
Man behöver inte hålla med, men att se Anna Wintour reagera med lite mänsklighet kändes som ett riktigt jävla scoop.
2. André Leon Talley spelar tennis
Jag sjönk djupt ner i biostolen när den här scenen visades.
Anledningen var att jag kände igen mig själv.
André Leon Talley är den mest excentriske redaktören på Vogue och han försöker hålla sig i form genom att spela tennis. Eller snarare genom att försöka spela tennis.
Men han har varit ofantligt noga med sin utstyrsel, har en speciell klocka och en Louis Vuitton-handduk hängande kring halsen.
Hans beteende på banan, inbillar jag mig är särskilt typiskt för folk som jobbar med livsstilsmagasin. Man blir en smula yrkesskadad och inhandlar först alla rätta accessoarer – först därefter börjar man utöva själva aktiviteten.
Grejen är att jag och ett litet gäng andra mediearbetare började gå på just en tenniskurs för nybörjare tidigt i höstas. Två av oss dök upp i klassiska Fila-kläder som vi köpt på nätet, så på vägen till träningen ser vi ut en smula som Luke Wilson i The Royal Tenenbaums.
Tyvärr kan vi inte ens serva än.
Tags: Vogue
Det här är, vilket titeln kanske skvallrar om, en bok om sextiotalets Esquire. Carol Polsgroves bok är långt ifrån någon The Dirt, men däremot en intressant inblick i hur det faktiskt var bakom kulisserna på den tidning som mer än någon annan bidrog till att lyfta fram new journalism-skribenter som Tom Wolfe och Gay Talese. Och förstås omslagsmakaren George Lois (som tidigare berättat om sin kontorsstol här på Sidbloggen) samt Diane Arbus, tidningens husfotograf fram till självmordet.
Man får också en intressant historieskrivning om sextiotalet. Men det som fascinerar mer än något annat är kampen om chefredaktörsposten mellan redaktörerna Harold Hayes och Clay Felker. Under ett tag var det som att två mer eller mindre hemliga gerillarörelser höll till på kontoret.
Clay Felker förlorade visserligen, men skapade senare den lika banbrytande New York Magazine, så för journalistiken i sig var utvecklingen positiv.
Tags: Esquire · New York Magazine
Låt oss tala lite om självhat.
Då och då befinner man sig på ett uppdrag som barkar käpprätt åt helvete. Själv flög jag en gång elva timmar bara för att på hotellet ta emot meddelanden om att fyra av fem inbokade intervjuer blivit avblåsta. Under tre dagar fick jag i stället ägna mig åt sightseeing, shopping och biobesök.
Det hade förstås känt lite lyxigt, om jag inte bara haft en omfattande text att leverera strax efter hemkomsten. Samt en tämligen akut brist på pengar. Som journalist skyller man i sådan fall sällan på otur, i stället anklagar man sig själv för oskicklighet och att man är en allmän sopa (vilket förstås kan vara sant).
I Michelangelo Antonionis Yrke: Reporter från 1975, befinner sig Jack Nicholson i en gudsförgäten håla i Sahara. Han ska ta kontakt med gerillan, men misslyckas och ledsnar på allt. Åter på hotellet har hans rumsgranne dött – och Nicholson börja pyssla med pass och byta kläder med liket, så att det i själva verket framstår som att det är han som avlidit.
Tack och lov (i alla fall för filmen) så visar sig den döde ha varit vapenhandlare och Nicholsons tillvaro blir än mer spännande. Han tar sig kors och tvärs genom Europa fram till dess att såväl hans gamla som hans nya liv hinner ifatt honom.
Det där med ett identitetsbyte, är en klassisk dröm, och kanske särskilt bland journalister.
År 2004 hade jag långt gångna planer på att fly till Costa Rica efter att en särskilt pinsam text gått till tryck. Hade det varit i en dagstidning kunde de ha fått vara hänt, men den här gången var det i ett magasin som skulle ligga ute i två-tre månader. Jag visste inte hur det skulle vara möjligt att leva med den skammen och tänkte mig i stället en tillvaro som surfbum och att jag kanske skulle starta en liten bar med underbetalda anställda.
Efter en deprimerande ekonomisk kalkyl blev det i stället en tre veckor lång semester i USA, där jag uppskattningsvis gick upp ett kilo per dag och kom hem som närmast oigenkännlig. Målet var därmed nästan uppnått.
Man kan säga att jag siktade mot stjärnorna, men hamnade i en grantopp.
Sidbloggens julkalender räknar ner de bästa journalistskildringarna i populärkulturen. Vill du läsa alla tidigare inlägg, kolla här.
Tags:
Chicken Race är boken om hur Aftonbladet gick om Expressen på 90-talet. En stor anledning till omkörningen var Thorbjörn Larsson, som styrde om tidningen till en betydligt mer folklig produkt än tidigare.
Boken är intressant, men den detalj som fortfarande inte lämnar mig någon ro är det som Thorbjörn, utan vidare förklaring, kallar för sin stora drivkraft: en helig vrede.
Det är fascinerade att den ökade upplagan – och ett snaskigare innehåll – hade en andlig grund.
Tags: Aftonbladet · Expressen
I HBO-serien Bored to death gör Ted Danson sitt livs roll, som den ytterst levnadsglade redaktören George Christopher. Initialerna är desamma som Graydon Carters, men själva tidningen verkar mest inspirerad av New York Magazine.
Hur som helst, Ted Dansons karaktär verkar vara våra drömmars redaktör. Visst, han röker mest en massa marijuana, men hans vilja att testa allt som livet har att erbjuda borde göra honom till en förebild. Där de flesta svenska tidningsmakare idag försöker anpassa sig till kundkretsen utan att över huvud taget lämna kontoret gör George Christopher tvärtom. Han verkar aldrig vara där. I stället försöker han sig på gaysex, trots sin grava heterosexualitet. I ett annat avsnitt testar han att klä sig ungdomligt – och i ett tredje gör han ett mycket, mycket entusiastiskt besök i en butik som säljer allt från ”Night vision goggles” till tårgas.
En del kanske skulle se det som tecken på en livskris, själv betraktar jag det som föredömlig research.
Tags: New York Magazine
Det är lika bra att få det här mästerverket avklarat direkt. Om inte annat för dramaturgins skull.
Den mest minnesvärda scenen i filmen är när Dustin Hoffman återvänder efter en intervju där han hällt i sig tjugo koppar kaffe. Dels för att dels tvinga sig kvar och dels få ut all information. Resultatet är en koffeinframkallad mani. Han babblar för snabbt och rör sig ryckigt. Såväl Robert Redford som tittarna har svårt att hänga med i babblet.
Jag tror att de flesta reportrar känner igen sig i den situationen. Av någon anledning kräver de flesta intervjusituationer någon form av oral stimulans (och om någon tänker skämta om sex i kommentartråden, så är det förstås fritt fram). Men människor blir mer öppenhjärtiga över en kopp kaffe eller en trerätters middag. Det ger en mer familjär inramning, det är lättare att smyga in intima frågor över en tiramisù och en dubbel espresso.
Just kaffekonsumtionen är anledningen till att många journalister har rejäla påsar under ögonen. Ett par kvällsintervjuer och din sömncykel är helt åt helvete.
Sidbloggens julkalender räknar ner de bästa journalistskildringarna i populärkulturen, från idag ända fram till julafton. Missa inte!
Tags:
Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det här greppet är genialt, taffligt eller ofrivilligt skitkul. Under sju evighetslånga minuter snackar och smågnabbas The Words Mark Ellen och Kate Mossman om decembernumrets innehåll. De pratar i munnen på varandra hela tiden, redaktionsmiljön ser människovidrig ut och fan vet vem som orkar lyssna. Men det finns subtila The Office-kvaliteter för den som står ut, och någonstans tror jag dessutom att det familjära tonfallet passar utmärkt för tidningens vuxna målgrupp. The Word är ju en tidning som, mer än någon annan, väldigt gärna vill vara din kompis.
En varning bara, ljudet är hemskt burkigt. Jobbar ni på Hifi-klubben kommer ni att lipa som små barn.
Tags: The Word
När jag började plugga till journalist hemma i Göteborg på nittiotalet spenderades de flesta kvällarna på krogen. Men de andra kvällarna, då jag inte var ute, ägnade jag så gott som alltid åt samma sak: reportagesamlingen ”The best of Rolling Stone”.
I den hade tidningen samlat ett urval av sina bästa texter. Joe Eszterhas följde våghalsen Evel Knievel, Mike Sager skrev om John Holmes och morden på Wonderland Avenue, David Black gjorde ett av de första reportagen om AIDS och Bill Zehme räknade Warren Beattys tystnad i sekunder och minuter. Warren kunde tydligen konsten att hålla klaffen.
Det var inte bara inspirerande läsning, det var en fantastisk skola. Reportagen och intervjuerna visade upp helt andra möjligheter och grepp än vad vi fick lära oss i skolans lokaler på Sprängkullsgatan där featurejournalistiken inte direkt stod i fokus. I alla fall inte på den tiden.
Men även tidningar genomgår konjunkturcykler. Närmast sönderälskade Vanity Fair kan vissa perioder kännas helt essentiell, för att andra kännas som en totalt onödig investering av den art man eventuellt kommer att ångra på sin dödsbädd.
Rolling Stone är närmast bipolär. Ibland världens tröttaste magasin, men ibland – rentav numret efter – kan den fortfarande vara helt briljant. Vilket brukar uppmärksammas i USA, men inte alltid här hemma. I april vann till exempel tidningen redaktörsstyrda ASMEs 2009 National Magazine Awards för bästa ”profile”, en både gripande och ömsint respektfull artikel om författaren David Foster Wallaces sista tid i livet. För en månad sedan blev deras Barack Obama-omslag från 10 juli 2008 framröstat som det årets allra bästa. Sedan dess har de bytt format och fått samma storlek som de allra flesta magasinen i tidningshyllan.
Jag tycker att Rolling Stone har förlorat lite på det. Inte bara i centimeter och millimeter räknat, utan formmässigt. Tidningens material ser inte längre lika inbjudande ut, även när artiklarna är briljanta kan de se lika aptitliga ut som en samhällskunskapsbok från 1990. Men sedan Will Dana tog över som högste redaktör för tidningen 2005 har Rolling Stone helt lämnat den grabbiga period den gick in i under början av nollnolltalet. Tidningen har blivit lite mer av vad den var under sjuttiotalet då den blandade rockmusik och samhällsjournalistik på ett fortfarande helt unikt sätt.
Det var Dana som en gång rekryterade Eric Schlosser till tidningen och fick honom att skriva de artiklar som kom att lägga grunden för bästsäljaren ”Fast food nation”. Dana låg även bakom Evan Wrights ”Generation Kill”-texter – artiklar som sedan blev en hyllad teveserie av männen bakom The Wire. Det märks. Rolling Stones kan publicera några av de mest allmänbildande texterna om spelet bakom finanskrisen och försöken att stoppa Obamas sjukvårdsreform.
Samtidigt står den huvudsakliga ämnesbevakningen helt still. I ett av de senaste numren följer man U2 på turné. I ett annat intervjuar man Megan Fox och Merle Haggard, utan att egentligen komma med något nytt. När magasinet tar upp litteratur handlar det, så klart, om James Ellroy som visserligen är öppenhjärtig, men egentligen bara drar samma gamla stories om och om igen. Det ger en märklig effekt: Rolling Stone är en populärkulturell tidning som man läser för allt annat än musik- och filmbevakning.
Den är i dagsläget allra bäst på det som inte används i marknadsföringen. Och hoppet om en ny reportageserie i samma klass som ”Generation Kill” lever förstås fortfarande kvar.
P.S. Band-t-shirts kanske inte är det hetaste som finns på marknaden, i alla fall inte när man fyllt trettio. Men hur är det med tidningstitlar? För sanna magasinsnördar är det här förstås ett givet inköp, även om man kanske bara vågar ha den på sig under söndagarnas storstädning.
Tags: Rolling Stone · Vanity Fair
Twitter: sidbloggen
