Det finns ett enkelt, och faktiskt ganska rättvisande, sätt att se om tidningen man håller i handen har några litterära ambitioner eller bara mörsar in lite på måfå så länge det inte är uppenbart felstavat. Man tittar på de inledande meningarna. Är de bra, är oftast tidningen bra. New York Review of Books har inte bra inledande meningar – de är marknadsledande på dem, och har varit det ungefär lika länge som den outröttlige chefredaktören Robert B Silvers varje natt suttit uppe och flyttat semikolon tills solen går upp. (Se även Martin Gelins fina reportage från högkvarteret i senaste pappers-SID.)
Nu är det ett nytt NYROB-nummer på gång. Redan nu ligger valda delar av marsnumret uppe på deras hemsida. Vi har inte hunnit plöja allt än. Men vi har läst startmeningarna. Mest spektakulär är kanske NYROB när man kör igång med en sådan där mening som bara växer och växer åt alla håll som en fläskig oljemålning. Om Mad Men, säsong 4-boxen:
”Since the summer of 2007, when Mad Men premiered on the cable station AMC, the world it purports to depict – a lushly reimagined Madison Avenue in the 1960s, where sleekly suited, chain-smoking, hard-drinking advertising executives dream up ingeniously intuitive campaigns for cigarettes and bras and airlines while effortlessly bedding beautiful young women or whisking their Grace Kelly-lookalike wives off to business trips in Rome – has itself become the object of a kind of madness.”
Läs igen. Det är en sådan där mening som behöver egen ram och förord av Paul Auster.
Sidbloggen favoritgenre är annars den raka motsatsen. De där kärnfulla startfraserna som bara innehåller några få ord:
”Dictators do not usually die in bed” (om upproren i Tunisien och Egypten).
”The US eradicated malaria in 1951” (om Bill Shores sjukdomsrapport The Imaginations of Unreasonable Men: Inspiration, Vision, and Purpose in the Quest to End Malaria).
Eller varför inte det geniala starten ”He would have loved it”. Som efter ett förklarande tillägg säger precis allt man behöver veta om vres- och mustaschikonen Mark Twain:
”Dead for a hundred years, but climbing the best-seller lists with a memoir whose publication he deferred for a century till everyone mentioned in it, along with anyone who remembered them, would be dead too and in no position to complain.”
Mark Twain är inte precis svår att sälja idag. Det räcker att se honom på någon gammal tjurig arkivbild för att bli på gott humör. Desto mer imponerande är det då när NYROB faktiskt lyckas skaka liv i läsaren även när själva ämnet är medialt iskallt. Som när tidningen försöker sälja in en tysk författare som varit död i 113 år, knappt är översatt, verkade inom den poetiska realismen och kanske mest är känd via Fassbinder-filmatiseringen Effi Briest från 1974:
”The novels of Theodor Fontane (1819–1898) are so sparkling, tender, sympathetic, delicately ironic, and psychologically astute that it is a wonder they are not better known by American readers.”
Fortsätter man inte läsa efter det tycker man inte om böcker.
Marsnumret av New York Review of Books släpps den 24 februari. I samma veva ger man även ut en av Theodor Fontanes mest hyllade texter, Irretrievable, inom sin New York Review of Books Classics-serie. De som har picknick högst upp är Ulli Lommel och Hanna Schygulla i Fassbinders Effi Briest-rulle.
