Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4
The New Yorker ger: framtidens litteratur-Amerika!

The New Yorker ger: framtidens litteratur-Amerika!

Niklas Eriksson

The New Yorkers listor över de 20 mest talangfulla unga författarna kommer inte särskilt ofta. Men när de väl gör det är de något av litteraturjournalistikens motsvarighet till när de tyngsta nordamerikanska hockeyjournalisterna går samman för att dela ut Hart Memorial Trophy till den mest värdefulla spelaren (sker förresten nu den 23 juni, nominerade: Sidney Crosby, Alexander Ovechkin, Henrik Sedin).

Nu har det gjort det igen. Listan som presenteras i The New Yorkers juninummer är den första sedan 1999 och ganska mycket här hänt. Den här gången består inte listan uteslutande av vita 33-åriga män från Brooklyn som samlar på Flaming Lips-vinyler och koketterar med sitt utanförskap. Chimamanda Ngozi Adichie (En halv gul sol) flyttade från Nigeria till Philadelphia när hon var 19. Rivka Galchen är en judisk professorsdotter från Toronto som är mest intresserad av meteorologi och psykiatri. Den yngsta i gänget, 24-åriga Téa Obreht är uppvuxen i Jugoslavien. Just Obreht får nog betraktas som det största ”stjärnskottet” – hennes debutroman (The Tiger’s wife) kommer först nästa år, men utdrag har redan publicerats i prestigefyllda antologier. Äldst i wizkid-gänget (regel: max 40 bast) är Chris Adrian, 39-årig Esquire-favorit som debuterade med den FASS-tjocka undergångsromanen The children’s hospital för några år sedan. Mest etablerad är kanske Jonathan Safran Foer, glasögonormen från Washington som älskas av alla från Joyce Carol Oates till Salman Rushdie.

Förutom att exakt hälften av listan utgörs av kvinnor (mot genanta fem av 20 förra gången), har det också skrivit ganska mycket om att den samlade textkatalogen här handlar om olycklig kärlek, destruktiv kärlek, omöjlig kärlek eller om att kärlek som sådan är slöseri med tid. Det där är säkert sant. Men vem vet, kanske kan det uppvägas av att både Safran Foer och hans orimligt begåvade äkta maka, Nicole Krauss, båda finns med på listan. De bor i Brooklyn, har två välartade ungar och brukar fira påsk med Richard Gere. I finlitteratur-Amerika 2010 känns det nästan otäckt rebelliskt.

Tags: ·

Mer cykling: The Ride

Mer cykling: The Ride

Niklas Eriksson

”Born, as all good things are, out of a conversation over Mexican food and Pacifico beers, The Ride is an all encompassing read. We know that most people who share our obsession with bikes don’t want to be pigeon-holed as roadies, freeriders, track racers, BMXers, XC riders or even commuters. They are just riders.”

Så beskriver det nästan olagligt vackra cykelmagasinet The Ride sin tillkomst. Det är en lucka som bara var tvungen att fyllas.

Om Bike Magazine riktar sig till unga män med mountain bike och sprucken mjälte, tidningen Bicycling till de som är djupt intresserade av att jämföra aminosyrasammansättningen i proteinshakar, är The Ride det självklara valet för alla där passionen för cykling lever i en öm symbios med den till Kraftwerk, litteratur och italiensk precisionsdesign. Eller så gillar man bara cyklar.

Brittiska The Ride kretsar kring personliga historier och poetiskt bildmaterial. Det är nästan ingen reklam. Bland de medverkande återfinns cykelsportikoner som Steve ”Sheffield Steel” Peat och trefaldige Tour De France-vinnaren Greg LeMond, liksom uppmärksammade illustratörer som Jem Robinson och Anna Higgie. Och, jo förresten, visst är Kraftwerk-mannen Ralf Hütter, som skadade sig allvarligt i en cykelolycka under Electric Café-åren, med på ett hörn.

The Ride nummer fyra är ute nu. Gamla nummer finns som gratis-pdf på hemsidan.

Tags:

Nytt nummer av Berlins bästa

Nytt nummer av Berlins bästa

Niklas Eriksson

Den berlinbaserade ”samtidstidningen” 032c har vi skrivit om förut. Den har givits ut sedan 2001, amerikanerna gillar den (och drog igång en lite lustig debatt om ”the new ugly” härom året), britterna är direkt tokiga i den – och nu finns den alltså även i Sverige.

I nya numret är det fullt finsmakarös. Matthew Barney plitar vidare på sin opera. Medieskygge konstnären Cy Twombly går runt bland gamla Marcus Aurelius-byster. Den briljanta och sjukt konstiga amerikanske författaren William T Vollmann pratar om sin naturromansvit Seven Dreams. Och så det som vi kanske gillar allra mest: American Gigolo fyller 30. En film som sammanfattar så mycket av en era bara genom sina eftertexter. Producerad av en då rätt grön Jerry Bruckheimer, 35. Regisserrad av Paul Schrader, 34, som precis slagit igenom med manuset till Taxi Driver. Filmmusik av discoproducentjätten Girogio Moroder, 40, som just kammat hem en Oscar för Midnight Express. Och så förstås, i huvudrollen en stekhet Richard Gere, 31 – två år efter Himmelska dagar och två år före En officer of en gentleman. Det blir inte mycket mer 1980 än så.

032c sammanför Schrader och Moroder för ett samtal om den tiden och vår tid. Och ok, en hel del om BMW, Armani, Donna Summer och Richard Geres penis.

Det är fantastisk läsning. 

Tags:

Café firar två decennier!

Café firar två decennier!

Niklas Eriksson

Det har hunnit gå 20 år sedan Glenn Hysén, på den tiden sexplusback i Liverpool och relativ medieoskuld, frontade det allra första omslaget av Café. Imorgon dimper det ner ett saftigt jubileumsnummer i butik. Det är mycket som slåss om utrymmet när två – inte minst för den mediala mansbilden – omskakande decennier ska sorteras och analyseras enligt konstens alla regler. Bland annat går tidningen igenom sina mest klassiska reportage (personlig favorit: Lars Tunbjörk plåtar Carl Bildt 1995) och lustigheter (Jan Gradvall bosätter sig i regnskog 1996). De 20 största svenska männen under perioden koras – vinnaren får ni gissa själva, men det är med glädjer vi noterar att Ingvar Kamprad blivit så glad för sin åttondeplats att han dragit på sig sin finaste Rocky-basketoutfit.

Men det finns även en hel del annat man inte bör missa bland de nästan 200 sidorna. NBA-puddingen Jonas Jerebko pratar divalater. Zlatan förklarar att hans favoritsvenskar är ”Kungen och Max Martin”, uppdaterar om sin landslagssemester och visar glatt upp sin franska bulldog Trustor. Som av en händelse är det också första gången vi får se Thomas Jisanders privata bilder i samband med sprit- och rajtantajtanomgärdade Trustor-härvan.

Tags:

Närläsning: MacWorld – för lättkrängd?

Närläsning: MacWorld – för lättkrängd?

Niklas Eriksson

MacWorld är en av de där tidningarna jag alltid vill ha hemma – av samma anledning som att Monocle, Wired, och Harry Schüsslers knastertorra schackspalt i Svenska Dagbladet alltid bör finnas på på armlängs avstånd. De hör till familjen.

På sistone har jag dock sneglat lite åt adoptionsblanketten. Macworld har blivit, om inte dålig, så i alla fall lat. Det är inte konstigt i så fall. Det har aldrig varit lättare att kränga produkter med koppling till Apple – vare sig det är magasin, skyddsfodral eller purfärska appar för att synkronisera din iPad med gasolgrillen i sommarstugan.

För några veckor sedan körde trogne Apple-vännen Jon Stewart sin omtalade ”Appholes”-rutin där han, mot bakgrund av företagets Gestapo-behandling av Ellen DeGeneres och teknikbloggen Gizmodo, undrar om Apple tappat sin själ.

”You guys were the rebels, man, the underdogs. People believed in you. But now, are you becoming ’The Man’? Remember back in 1984, you had those awesome ads about overthrowing Big Brother? Look in the mirror, man!”

I en svensk kontext skulle vi kanske säga att Apple blivit ett slags »Datortillverkarnas Kent« – en gång i tiden jättearga och från landet, idag lika gnidiga, tjocka och lättstötta som alla andra. Okej, nu kan inte tidningen MacWorld på något sätt lastas för att Apple precis lyckats med den hisnande bedriften att gå om Microsoft i termer av börsvärde på S&P 500. Men när jag öppnar de senaste numren av MacWorld kan jag ändå inte undgå att smittas lite av den jon stewartska uppgivenheten.

Fem helsidor om hur man flyttar till en ny dator – information som kunnat vara inklistrad direkt från Wikipedia? (Dessutom med enorma dialogboxar med ett enda budskap: »Sorry, här orkade vi inte fylla på med mer text«.) 36 rutor fyllda med rudimentär produktinformation om nya iPhone/iPad-appar? Again, det är inte precis svårt att hitta dem på nätet.

MacWorld har av tradition varit en nyfiken och motvals tidning som verkligen kämpade för (och inte minst mot) något. Herregud vad man många saker jag upptäckt tack vare er. Idag får man intrycket att inte ens korrläsarna orkar sitta kvar dagen ut, utan tänker att macgrejer ändå säljer sig själva. Massvis med borttappade ord, syftningsfel och kontaminationer. Minsta knattereporter kan skilja på ”spendera” och ”tillbringa”. Och inte är det roligare på nätet, en av de redaktionella webbpuffarna i skrivande stund lyder: ”Hitta billigaste priset på iPhone” (sic).

Ja alltså förlåt, jag är verkligen ledsen om jag tagit på mig de stora felfinnarbyxorna här. Men det är tråkigt att se en gammal vän deka ner sig.

Vad MacWorld borde göra istället? Precis det som de gör på sidorna 18 till 27 i senaste numret. Under rubriken »En titt in i framtidens användargränssnitt« gräver man långt under de tröttaste tuvorna pressmeddelandejournalistik. Hur ser framtidens multitouch-mojänger ut? Vad är neurala gränssnitt? Vad tror Sara Öhrvall, R&D-chef på Bonnier om framtidens gränssnitt?

Det vill jag läsa. Det är jag beredd att bläddra i en papperstidning för att få veta. Extra plus för att varje lurigt forskningsområde avslutas med ruta där MacWorld-redaktionen förutspår dess framtid.

Okej, nu kan inte hela tidningen handla om produkter som finns på marknaden först år 2020. Men ni vet vad jag menar. En avsändare. Ett sammanhang. En analys.

Så där som det var förr – när Appleprodukter inte sålde sig själva?

Vi ses i nästa nummer!

Tags:

Fokus på Milton Glaser

Fokus på Milton Glaser

Niklas Eriksson

Om man vill få konstnärliga dokumentärfilmer gjorda om sig är kanske inte tidningsformgivare det mest strategiska yrkesvalet.

Men Milton Glaser, 80, är inte heller någon särskilt vanlig tidningsformgivare.

1968 grundade han tillsammans med journalisten Clay Felker New York Magazine, där Glaser var designchef ändå tills Rupert Murdoch kom in med stora stridsvagnen i slutet på 70-talet.

40 år har senare har tidningen fått oräkneliga efterföljare, inte minst vad gäller form. Milton Glaser själv ingår idag i MoMA:s permanentutställning, har med sin världsberömda ”I ♥ New York”-logotyp nått långt utanför den närmast sörjande designkretsen – och fick nu för bara någon månad sedan (som förste designer) motta en National Medal of Arts-guldpeng ur president Obamas hand.

Och  nu har det alltså kommit en dokumentärfilm. Milton Glaser: To Inform & Delight. Ryktet gör gällande att den först skulle ha undertiteln ”Just enough is more”, efter formikonens lika omtalade som luriga valspråk. Hur som helst, det här är omistlig tittning för alla som vill veta mer om Glasers lekfulla, lättillgängliga men ändå djupt personliga formspråk.

När vi ändå håller på tipsar vi gärna om produktionsbolaget bakom, Checkerboard Film Foundation, som genom åren gett ut en försvarlig mängd porträttfilmer om New Yorks största kreatörer. Däribland Roy Lichenstein, folkkära poeten Billy Collins och Kiki Smith, kanske känd bland annat för sina briljanta skulpturer.

Milton Glaser: To Inform & Delight släpps på dvd den 27 april.

Tags:

Skandaluppföljning: “Sa jag verkligen Nigger Pass?”

Skandaluppföljning: “Sa jag verkligen Nigger Pass?”

Niklas Eriksson

Inte många med ett fungerande internetabbonemang lär ha missat John Mayers katastrofala Playboy-intervju i mitten av februari. Den där den bildsköne croonern från Atlanta klargjorde att hans penis är “sort of like a white supremacist”, längtansfullt talade om Jessica Simpson som “sexuellt napalm” och vid frågor om sin omognad och sina misslyckade relationer märkligt ofta återkom till det faktum  att han “är 32″ – som om det var en lagom ålder för att introducera Mulle och ha egen ryggsäck.

Ja just, dessutom använde han ordet nigger.

Han framstod, på det hela taget, som ett första klassens arsle. Trasig, deprimerad, porrskadad, i behov av vård, absolut. Men framför allt ett arsle.

Förr i tiden kunde man bara gissa hur kontroversiellt mediestoff togs emot och återverkade. Idag finns massa handfasta verktyg för att se hur bloggar, sökmotorer och annat speglar händelsen. Vi roade oss med att köra John Mayer i Google Trends veckorna före och efter Playboy-artikelns publicering (10 februari) och sångarens ihåliga ursäkt för sina hoodstillmälen (11 februari).

Här är några av mätresultaten (se även bild):

  • Till de länder som brytt sig om artikeln hör, förutom USA/Kanada, även Portugal, Norge, Australien, Sverige och Nya Zeeland.
  • Kineser och ryssar bryr sig inte. Däremot, av oklara skäl, Filippinerna som faktiskt ofta ligger högt upp när det vankas heta potatisar i västvärldsmedia.
  • I USA följdes artikeln av en dramatisk sökflod av “John Mayer” plus tilläggsord som “racist”, “nigger” och “napalm”. Även i Australien var intresset för sångaren stort, men där huvudsakligen i kombination med “Ticketmaster”, “concert” och namn på de städer som den store sångaren planerar att inta.
  • Norge har gått om Sverige! Svenskar har ju av hävd varit bäst i världen på att bry sig om saker som amerikaner och britter bryr sig om. Men nu börjar norrmännen flåsa oss i nacken. Hörde jag Skavlan…?

Så vad betyder det här i det långa loppet för John Mayers mediala image? Ingenting. Som vanligt. De sökfraser som är störst i absoluta termer är fortfarande “John Mayer lyrics” och annat trevligt av ren sångfågelkaraktär. “John Mayer racist” har visserligen smugit upp på en oroväckande all time-niondeplats, men där lär den varken vara kvar eller göra någon nämnvärd skada.

För den som är sugen på sångarens respektive ex-flickvännens egna ord om det inträffade, se twitter.com/Jessicasimpson och twitter.com/JohncMAyer.

Tags:

Helgens bästa läsning: Scientific American Mind

Helgens bästa läsning: Scientific American Mind

Niklas Eriksson

Det finns många tidningar jag läser regelbundet. Men få som jag verkligen älskar. En sådan är Scientific American Mind, systertidning till Scientific American och, har vi förstått, en av inspirationskällorna till fjolårets nykomling på hemmaplan, Modern psykologi. Efter varje nyplöjt nummer måste jag ringa runt till den försvinnande lilla del av min bekantskapskrets som tycker att nya rön om neurocortexutvecklingen på sprätthöns är ett djupt fascinerande samtalsämne. På så sätt är Scientific American Mind, om inte ”kul”, så i alla fall ett magasin med fantastisk eftersmak.

Det senaste numret har rubriken ”The power to pursuade” och handar om hur experter inom ”beteendemodifiering” i grunden kan programmera om dina preferenser. Det är hisnande läsning. På åtta sidor reder Kevin Dutton ut fenomenet supersuasion, ”a brand-new kind of influence that disables our cognitive security systems in seconds. Animals do it. Babies do it. But for reasons that I’ve been exploring, most of us grownups seem to find it difficult.”

Annat man inte bör missa är en helt ny förklaringsmodell av autism (kan det vara så att de inte har nedsatt kognitiv förmåga, utan en förhöjd perceptionsförmåga?) samt frågan varför författaren och Paul Auster-hustrun Siri Hustvedt, när hon skulle läsa en eulogi över sin döda far, började skaka som en asfaltsborr i kroppen men behöll en lugn, samlad röst. Hon har precis skrivit en bok i ämnet, The Shaking Woman or a History of My Nerves, placerad i den tunnsådda men onekligen kittlande genrehyllan för ”neurologiska memoarer”.

Scientific American Mind har ett gäng bloggar också. Min personliga favorit är psykologiforskaren Jesse Berings vildsinta funderingar på (OBS ordvits!) Bering in Mind. Nu senast funderar han utifrån en mycket stor bild av ett hästarsle och vad ett sådant kan sätta igång för mänskliga emotioner (rubriken, ”Animal Lovers: Zoophiles Make Scientists Rethink Human Sexuality”, ger en ledtråd).

Den stora tidningen då? Scientific American. De undersöker i sitt senaste nummer giftiga gaser, mineralernas betydelse för mänskligt liv samt någon  mystisk ”mörk energi” i hjärnan som ska kunna förklara allsköns ohälsotillstånd i huvudet. Men det får vi återkomma om.

Tags: ·

Djurtidningar: Getslakt, dressyr och kattkalendrar

Djurtidningar: Getslakt, dressyr och kattkalendrar

Niklas Eriksson

Det talas om subkulturernas död. Det har det gjort länge nu. Och för all del, när Malou von Sivers hänger på låset för att ladda hem den senaste Fleet Foxes-mp3:an är kanske inte ”esoteriskt” det första ord som dyker upp i huvudet. Men det där handlar mer om rockmusikens förvandling från något lite farligt till en värdeneutral fritidssysselsättning, än om någon kollektiv kollaps för ”subkulturer”.

En högst levande, och definitivt esoterisk, subkultur är djurägare. Alla de hundratusentals svenskar som rastar, stylar, importerar, psykoanalyserar, avlusar och bildbloggar om sina domesticerade vänner är en helt egen ö i samhällskroppen. De har ett eget språk, egna värderingar – och de är många gånger inte välkomna på offentliga platser.

Inte minst märks det här i magasinsutgivningen. Det är ett blomstrande landskap som icke-djurägaren sällan eller aldrig beträtt. Sidbloggen har doppat tårna i djurtidningsfaunan.

equipage

Equipage [Sve]
Genre: Häst-high brow
Highlights i senaste numret: Unikt test av 22 hästglanssprayer! Sju steg för en modigare häst. Kristian von Krusenstierna vs Mads Hendeliowitz.
Anmärkning: Har även fyra smakfulla ryttarbloggar.

hundliv

Hundliv [Sve]
Genre: Anything hund
Highlights i senaste numret: Värstinghundar, knarkhundar, hundmisshandel, hundklåda, hundartros i tårna (!). Allt om dobermannen Chabo Jacksons mystiska försvinnande.
Anmärkning: Görs av lilla indieförlaget Förlaget i Kampvall med säte i Lerdala.

parrots

Parrots [UK]
Genre: Papegojnytt
Highlights i senaste numret: Holistisk papegojmedicin – myt eller fakta? Vitlöksspecial. ”Incredible edible seeds for parrots!”
Anmärkning: Den internationell ledande tidningen om fjäderfän. Idag med allt större inslag av foliehatt och vederkvickande örter.

kattliv

Kattliv [Sve]
Genre: Kattmainstream
Highlights i senaste numret: Ståuppkomikern Thomas Pettersson med katt! Allt om den så kallade Sphynx-kattens extremt oljiga hud. Knep och knåp. Tema: kattdefekter.
Anmärkning: Årets must-have är kattkalendern Brandmän Med Klös 2010, utgiven av välrenommerade kattfotografen Eivor Rasehorn. Tidningen ger varje år ut utmärkelsen Kattguldet tillsammans med Folksam och blötmattillverkaren Mjau.

animal

Animal Wellness Magazine [US]
Genre: Flum och hälsoångest för alla djurarter
Highlights i senaste numret: Hundhomeopati. Akupressur och mindfulness för hund. Hypnos för hund. Homeopatiskt första hjälpen-kit. Magiska svampar. Special om den sällsynta ledsjukdomen Legg-Calve-Perthes sjukdom.
Anmärkning: Understryker kanske tydligast den exploderande alternativmedicinartrenden för husdjur. Att bära runt på sin lurviga älskling i en gammal Paris Hilton-dräkt är så 00-tal (till skillnad mot barn, som det är svinhett att dressa – se även Johan Wirfälts rapport i ämnet). Nu gäller elallergiska hundar som sondmatas med vitamintabletter!

hast

Hästmagazinet [Sve]
Genre: V75
Highlights i senaste numret: Hästspermier via flyg och post! Stamcellsterapi.
Anmärkning: Har en aktiv webb där man bland annat kan köpa hästtrailer och debattera heta potatisar som om det borde finnas hjälmtvång i samtliga dressyrklasser. Förlagsjätten LRF Media ger även ut lättsammare systerpublikationen Ponnymagazinet.

goat

The Goat Magazine [US]
Genre: Get
Highlights i senaste numret: Slakta get. Umgås med get.
Anmärkning: Drivs från Texas. Tidigare Goat Biz Magazine.

RPCvr1005.qxp

Reptiles [US]
Genre: Global kräldjursbestseller
Highlights i senaste numret: Att föda upp svarthuvudpyton. De hemliga experttipsen om kubansk markleguan.
Anmärkning: Ges ut av BowTie Inc. som även ger ut bland annat Cat Fancy, Horse Illustrated, Bird Talk och Aquarium Fish International.

vildsvin

Tidningen Vildsvin [Sve]
Genre: Vildsvin
Highlights i senaste numret: ”Galten skar upp Nisses ben!”.
Anmärkning: En specialtidning från redaktionen bakom Jaktmarker och Fiskevatten, som gjorde en omtalad debut 2008. Galt-Nisse är redan en modern klassiker.

Tags: · · · · · · ·

Silverbröllop: Michael Musto

Silverbröllop: Michael Musto

Niklas Eriksson

Han är bundis med Joan Rivers. Han har spelat dragqueen i Cyndi Laupers Girls just want to have fun-video. John Waters håller honom som ”the best social columnist in New York”. Rosie O’Donnell nöjde sig, under en omtalad sittning hos Larry King, med det mer kärnfulla ”gay nazi”.

Nu har Michael Musto hunnit fira 25 år som Village Voices skalpellskarpa gossipkolumnist. Till skillnad från många andra som i den här åldern mest inväntar guldklocka och finslipar pensionsavtal, har Michael Musto egentligen bara blivit mer relevant med åren. Hans blogg La Dolce Musto är en modern HBT-institution och han ser med jämna mellanrum till att mynta någon ny förnedrande kulturkritikfras – som när Paris Hilton för något år sedan sorterades in under paraplybegreppet ”celebutard” (celebrity+debutant+retard).

Här skulle vi kunna mala på bra länge om hur mycket vi älskar Michael Mustos seriefigurslika framtoning som nebbish, närsynt och överintelligent. Eller om hur smockfullt med transor det var på 25-årsfesten. Men egentligen vill vi bara säga: Grattis!

Tags: