Billy Wilders film kan vara den mest cyniska instruktionsfilm som någonsin spelats in. Så här fungerar nämligen mediedramaturgi när den är som bäst (och allra värst).
Kirk Douglas spelar en reporter som drömmer om att slippa ifrån den ökenhåla där han hamnat. När han under ett uppdrag träffar på en man som fastnat i en gruva inser han genast vilken story det är – särskilt om den kan dras ut över en vecka eller två.
Han får mer eller mindre patent på historien, och lyckas övertala räddningsmanskapet att ta längre tid på sig än annars. På bara ett par dagar är han berömd.
Under tiden som allt pågår slänger han ur sig kommentarer som innehåller den sortens sanningar alla reportrar känner till, men aldrig skulle våga tala om offentligt. En journaliststudent kan med andra ord lära sig exakt vad en nyhet är – och hur den ska behandlas för att få maximalt med genomslag.
Om filmen börjar som ren slapstick, slutar den dock i stort allvar. Jag mådde rätt kasst efter att den spelat klart i dvd-spelaren.
Ace in the hole är den sortens film som får en att ifrågasätta sin moral, samtidigt som man trots allt får en del värdefulla tips.
Dispatches är en av de bästa reportageböcker jag läst.
Michael Herrs Vietnamskildring är så välskriven att jag då och då finner mig citera hela stycken för mig själv. Av någon anledning brukar jag till exempel rabbla inledningen för mig själv inför mina sena löppass:
”Going out at night the medics gave you pills, Dexedrine breath like dead snakes kept too long in a jar. I never saw the need for them myself, a little contact or anything that sounded like a contact would give me more speed than I could bear.”
Det är skitlöjligt, jag vet, men det grundar sig helt enkelt i lite mörkrädsla (särskilt eftersom jag alltid springer i skogen).
Men mitt favoritkapitel i boken är det där Michael Herr skriver om sina kollegor, som Errol Flynns fotograferande son Sean, dennes buddy Dana Stone och galenpannan Tim Page.
Kapitlet är både självkritiskt och romantiskt. Krigskorrerollen dissekeras, men hyllas också. Det handlar dock mer om vänskap och sorgebearbetning än om krig, eftersom Flynn och Stone försvann spårlöst i Kambodja strax efter att Herr återvänt till USA.
Han skriver också om arméns öppenhet, och hur de kunde ta sig långt in i djungeln tillsammans med soldaterna. Sean Flynn brukade tydligen återvända efter flera veckor med enbart ett par rullar.
Det kan vara en myt, men det är en fin myt. Vilket för övrigt kan sägas om hela boken. Herr har erkänt att vissa delar av Dispatches är ren fiktion, även om han envisades med att detta in gjorde den mindre sann.
P.S. Michael Herr skrev strax efter det att boken kom ut även speakertexten till Apocalypse Now. Dennis Hoppers knäppe fotograf i den filmen ska vara baserad på Tim Page.
Michael Manns storfilm innehåller ett par riktigt finfina journalistporträtt.
Al Pacinos producent, Lowell Bergman, har den slitna och för tidigt åldrade looken som alltför många kollegor skaffar sig. Till detta bär han den obligatoriskt illasittande skinnjackan och byxor som lämnar rejält med utrymme åt en inkontinensblöja.
Han är en man som bryr sig mer om sitt kall än om sin klädsel.
Christopher Plummer är också bra som 60 minutes-ankaret Mike Wallace. Jag älskar inledningen där han träffar Hizbollahledaren och knappt säger hej innan han ställer frågan: “Are you a terrorist?”
The Insider är inte bara spännande som thriller, utan visar även på de stora mediehusens inre konflikter, mellan de så kallade räknenissarna och murvlarna. På grund av en förestående affär vägrar cheferna att sända Pacinos intervju med en avhoppare från ett tobaksföretag, vilket får producenten att gå i taket och manipulera andra medier för att få ut historien.
Bakgrundshistorien till filmen är också fascinerande. Eftersom nästan allt har verklighetsbakgrund, och The Insider kom ut bara några år efter händelserna, kritiserades Lowell Bergman av bland andra Mike Wallace. Bergman är tydligen god vän till Michael Mann och ska ha försett regissören med information samtidigt som dramat bakom kulisserna på 60 minutes pågick.
Tyvärr skildras inte just detta i filmen, det hade gett den en metadimension.
Den utspelas visserligen i tevebranschen, vilket eventuellt borde diskvalificera den från listan – men nu är det jag som bestämmer.
Toby Youngs Hopplös och hatad av alla har för evigt skrivit in sig i magasinslitteraturens kanon, som en av de roligaste skildringarna av livet på en tidning.
Den då relativt unge brittens öden och äventyr på Vanity Fair är emellertid inte enbart underhållande. Den är också en sorgeskildring över ett förflutet som tillät galenskap och gav livsrum åt knäppgökar och excentriker.
I boken hänvisar Toby Young regelbundet till Ben Hechts självbiografiska A child of the century med sina skildringar av Chicagos journalistkretsar i början av seklet. Toby Young är sorgsen över att den nuvarande medievärlden inte riktigt levererar riktigt lika underhållande kollegor.
Det skulle jag nog säga att medievärlden faktiskt gör, men samtidigt är det svårt att inte sympatisera med journalistromantiken. Alla har väl någon gång drömt om att ha ett presskort i hatten, i stället för i plånboken.
Fast då och då upptäcker man att vissa av de där fantasierna faktiskt ägt rum, även under den egna karriären. Tyvärr är det svårt att romantisera den arbetsplats man sitter på just när man är där. För som en lysande fransk författare skrev någon gång ungefär så här: Ingen blir förvånad över att leva i en saga, det är först i efterhand man reagerar över hur speciellt det faktiskt var.
Jag antar att Toby Young slogs av just den tanken när han skrev boken om sina besvikelser.
1968 hände det uppenbarligen grejer. Vietnamkrig, studentrevolter och ond, bråd, död lite varstans i världen. Samt det här med fri sex, vad fan det nu var… På Dagens Nyheter dog visserligen ingen – och jag vet inte vad som hände på deras konferenser – men Olof Lagercrantz verkar sannerligen ha haft det tufft. Kultursidor, chefredaktörsskap, ägare, anställda och världshändelser – inget var okomplicerat. Ändå är Ett år på sextiotalet en bok som med Lagercrantz sedvanliga lätthet skildrar alla dessa lager av konflikter på ett både spännande och begripligt sätt. Ibland finns det inget bättre sätt att skildra en tid på, än genom att enbart koncentrera sig på en enda arbetsplats. Dessutom är boken trösterik, för Gud vad skönt det är att man aldrig blivit chef.
Foto: Berne Lundqvist, studentafton i Lund, maj 1968.
Evan Wright skrev boken Generation Kill. I den får han själv ta en smula plats, precis som Michael Herr i Dispactches. Samma sak gäller i David Simon och Ed Burns tv-serie som bygger på Wrights verk. I Sverige blev Alexander Skarsgård mest uppmärksammad, och det var lätt att missa att Lee Tergesen gör ett av de mest sanna reporterporträtten genom tiderna där han smyger runt i kulisserna med en förvirrad min, lätt halvöppen mun och en pinsam, alltför påtaglig önskan om att smälta in. Så går det oftast till. Som journalist ute på fältet känner man sig som en stammade, tillkämpat skrattande superfjant där man bara lyckas kommunicera genom gutturala läten och halva meningar. Tack Gode Gud för mörka vrår, tangentbord och ordbehandlare – de faktorer som ibland har nåden att tillåta oss behålla en viss värdighet. Det behövs ju bara ett par meningar för att förvandla tönten som sitter där till en skarp och vitsig människa, i läsarnas ögon.
Kulturarbetare och vanliga mediearbetare. Gränserna ger intryck av att ha varit lite mer flytande under femtio- och sextiotalet. En korsläsning av Sun Axelssons Honungsvargar, Slas Om vänskap funnes, Lars Forsells Vänner och Beppe Wolgers memoarsamling ger en bild av ett klimat där de, efter avnjuten middag på Teatergrillen, kunde ringa in en dagsvers på telefon för att kunna betala notan. Och om man var lite trött på tillvaron eller privatlivet var det bara att hoppa på ett tåg till Paris, och ringa lite tidningar för att få något som tydligen kallades för ”förskott”. Enligt vad undertecknad kan förstå så fungerade detta på följande sätt: den som skulle ha reportaget hjälpte till med att betala de tänkta utläggen redan innan texten var levererad, godkänd och inritad på sidan! How bizarre… Denna märkliga vana, idag försvunnen till samma sälla jaktmarker som de trekantiga hattarna och duellerna, verkar ha finansierat ett betydligt mer rörligt liv än vad de flesta frilansare har möjlighet att leva idag. Dessutom verkar det inte ha behövts några vinklar till reportagen. Att kolla läget lite grann räckte för ett helt okej honorar. Så under läsningen är det inte bara karaktärerna man uppskattar och saknar, utan även det ekonomiska läget.
P.S. Pär Rådström är den gemensamma faktorn i alla böckerna. Han hann aldrig med att skriva en regelrätt självbiografi, men Ärans portar är en skildring av Mediestockholm som står sig bra än idag. Pär Rådström tittar även förbi i Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök. Han skrev fina kärleksbrev.
Det kan vara fel, men jag tror att det var Graham Greene som någonstans nämnde ”författarens kalla klirr”. Han menade den där känslan av uppsluppenhet och inspiration vissa skrivande människor känner inför exempelvis krig och stora katastrofer.
Att det första man ser inte är det mänskliga lidandet utan istället ett fantastiskt arbetsmaterial.
Häromdagen pratade jag med en kollega som besökte New York i samband med 11 september. Han berättade om sin fruktlösa kamp för att komma närmare själva katastrofområdet, och att det tog ett bra tag innan han insåg vilken tragisk historia det hela var.
Själv minns jag min glädje över att vara på plats i London när självmordsbombarna slog till i tunnelbanan. Äntligen fick jag vara i världshändelsernas centrum. Under den dagen var jag knuten till Expressen som musikrecensent så det föll sig naturligt att assistera Robert Börjesson som då var tidningens korre i stan.
Efter någon intervju med ett svenskt vittne blev jag stående utanför en pub mittemot sjukhuset i Whitechapel dit de flesta skadade hade förts.
En väldigt blasé kollega från The Sun stod och drack öl bredvid.
”Not much happening here, is it?”, sa han och tömde en pint i ett enda svep.
En annan gång var jag nära att dö av höjdsjuka. Det var visserligen nog så traumatiskt, men hela tiden tänkte jag att det var bra att nedteckna alla detaljer.
Oliver Stones Salvador fångar det där inre skeendet hos journalister oerhört väl.
Filmen börjar nästan som en komedi. James Woods får höra att det brakar loss i El Salvador, tvingar med sig en polare och drar dit på en grabbresa. Och för att, lite i förbifarten, frilansa lite.
Först efter halva filmen börjar tragedins omfattning att drabba honom. Människorna blir levande, förtrycket mer påtagligt och krigsfesten förvandlas till sin motsats.
Salvador är en väldigt bra film, men det är den här inre resan som jag tycker imponerar mest – för den visar så väl hur empati och insikt kommer som en baksmälla först i efterhand, när storyn redan är i hamn.
Ett antal av de bästa och mest uppmärksammade reportagen genom tiderna har varit påhittade.
Nik Cohns Tribal Rites of the New Saturday Night som publicerades av New York Magazine, och låg till grund för Saturday Night Fever, visade sig bygga mer på författarens egna upplevelser från Swinging London-epoken än på några discodansare i sjuttiotalets New York.
Michael Herr erkände att delar av hans Vietnam-reportage för Esquire, de som senare bearbetades om till Dispatches, var ren fiktion. Även om han var säker på att sakerna han beskrev verkligen hänt någonstans.
Janet Cooke vann en Pulitzer för Jimmy’s World 1981. Det handlade om en åttaårig heroinmissbrukare och visade sig vara helt och hållet påhittad (precis som vissa av hennes betyg och referenser).
Hunter S Thompson räknades som journalist, men sanningshalten i hans böcker kan ifrågasättas. Hängde han verkligen kvar under Nixons helikopter när den lämnade Vita huset?
Den amerikanske journalisten Stephen Glass som arbetade på New Republic drog allt till sin spets. Flera av hans artiklar var snarare att betrakta som skönlitteratur. 1998 blev han påkommen för att ha skrivit ett reportage om en femtonårig hacker som anställts av ett företag som hette Jukt Micronics. Varken den unge killen eller bolaget existerade över huvud taget.
Resultatet var en stor skandal, och Glass fick så klart sparken.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Hela affären blev år 2003 en både rolig och gastkramande film, Shattered Glass.
Stephen Glass spelas av Hayden Christensen som gör en härligt slipprig roll. Peter Sarsgaard gör den misstänksamme och avundsjuke kollegan Chuck Lane som kommer honom på spåren.
Bägge rolltolkningarna är smått geniala, men Sarsgaard fångar den lite förbiseddes ilska över den unge stjärnan som drar in den ena storyn mer fantastisk än den andra – och som får redaktionens kärlek. En ilska som naturligtvis till stor del grundar sig i självförakt och bitterhet.
Det är alltför lätt att känna igen sig i bägge två.
Sanningens gränser är flytande i journalistiken. De flesta av mina kollegor i magasinsbranschen har förmodligen tvingats ”försköna” en del citat eller händelser några gånger. Alla intervjuoffer uttrycker sig inte särskilt väl. Alla reportageresor blir inte så spännande och exklusiva som det var tänkt. Väl hemma måste man dock leverera något fängslande, oavsett hur trist det hela var. Då är det nästan tvunget att börja frisera sanningen en smula. Ibland sker det nästan omedvetet. ”Menade han inte så här?”, tänker journalisten och skriver. Sedan håller han eller hon tummarna när texten skickas till den intervjuade för genomläsning.
Nyhetsjournalistik fungerar inte på det sättet, men på livsstilssidor och i magasinsbranschen inträffar det då och då. För det som räknas i längden är inte den som håller sig närmast den torra sanningen, utan den som skriver den mest läsvärda och underhållande storyn.
Stephen Glass befann sig alltså bara i fel forum.
P.S. Har ni fler tips och exempel på bra påhittade reportage så lämna dem gärna i kommentartråden.
Eftersom filmen snart fyller 70 år behöver vi kanske inte problematisera det faktum att Russells karaktär Hildy Johnson lämnar sitt jobb på tidningen The Morning Post och skiljer sig från Cary Grants karriärist för en tillvaro som hemmafru. Det har då och då varit min stora dröm, så eventuella könsrollsdiskussioner hoppar vi över.
Det som fortfarande gör filmen unik är att Hildy Johnson fått ett stort antal av de bästa replikerna i filmen. Jag kan knappt minnas en sekvens där hon inte snabbt ger ett syrligt svar på tal. Där kvinnliga journalister och magasinsanställda allt som oftast utrustas med samma självkänsla som Ugly Betty eller framställs som stenstoder, är Hildy Johnson fortfarande ett föredöme.
Henne skulle man definitivt vilja spendera en lunchrast tillsammans med.
Manuset till Howard Hawks His Girl Friday bygger på pjäsen The Front Page av de forna reportrarna Ben Hecht och Charles MacArthur. I filmen går manuset på snabbspolning, att hänga med i dialogen är ungefär lika svårt som att ta rygg på Isabella Andersson under ett maratonlopp.
I Toby Youngs Hopplös och hatad av alla skriver han om sina fåfänga förhoppningar om att tidningsbranschen skulle befolkas av just den sortens individer som syns i His Girl Friday. Tyvärr sker det knappt ens på film.
