Häromdagen såg vi honom strosa runt med sin amerikanska flickvän inne på Way Out West-området i Slottsskogen. Igår såg vi honom i ett nytt avsnitt av HBO-favoriten True Blood. Och idag dyker han upp på omslaget av nya Rolling Stone, tillsammans med sina motspelare Anna Paquin och Stephen Moyer – naken och blodig.
Po Tidholm har tagit sin buttra skrivstil och lånat den till en rörande artikel om samernas villkor. Det är två sköna snubbar från Stockholm som ska göra jeans och som låter samer ha jeansen på sig ett halvår, för de ska slitas rätt. De fick en utmärkelse på reklamjippot Guldäggsgalan för detta.
Po skriver någonstans i texten att han länge undvikit att skriva grävjobb om samerna, för det är så känsligt, lätt att exotisera, romantisera.
Japp. Det är det. Och tyvärr är det lite så i den här texten i senaste Filter också. Han är onödigt objektifierande och utelämnade mot sina intervjuobjekt. Jag fattar att han skriver om svagheter hos dem för att göra texten levande inför läsaren, men samtidigt. Perspektivet är om inte ovanifrån så utifrån, distanserat.
Jan-Erik, en same han intervjuar, skildras med hela sitt dåliga ölsinne, patientjournaler, statusuppdateringar på Facebook. Han blir outad om att vilja slåss på fyllan och när han hittar en kvinna efter depression och ensamhet så står det också med i artikeln.
Mest intressant är historien om Oskar Sommarlund som startar ett jeansmärke, om hur typiskt hans liv är, om hans tysta pappa och försupna samefarmor och hans dåliga betyg i skolan. Men hur han ändå är produkten av ett 70-talist-Sverige med blomstrande ekonomi. En härlig entreprenör som nog är rätt ny för vår samtid.
Det problematiska är dock att Po säger att han inte vill göra reklam för deras pr-jippo, så blir det ändå ;pppPPPppppp. Han skriver extremt detaljerat och länge om utseendet på deras jeans.
PS. Sätter 100 spänn på att alla kommer ha näbbstövlar i höst. Jag ska i alla fall.
Brittiska modetidningen i-D fyller 30 år! Och jäklar vad det ska firas. Under hösten kommer tre nummer (Then, Now och Next) med över 200 porträtt på modeskapare, modeller, musiker och annat kreativt folk. Första numret Then, som släpps nu i dagarna, innehåller porträtt på The XX, Phoebe Philo, Sir Paul Smith, Florence Welch, Vivienne Westwood, Lara Stone, Pink och Gareth Pugh. Allt i svartvitt och allt plåtad av Nick Knight. Omslagen pryds av Kate Moss, Naomi Campbell och Lady Gaga (som alltid med ett öga täckt). “30 years – whoosh, more than an instant in i-D’s lifeline – it’s a generation”, säger tidningens grundare och chefredaktör Terry Jones. Grattis säger vi!
Vi tog ett snack med två av Sveriges kanske största i-D-kännare: Agnes Braunerhielm på Rodeo och Sidbloggens egen Johan Wirfält.
Agnes, vad är det som är så speciellt med i-D?
“En av de känslor man får av att läsa i-D oavsett vilket år numret är från, är på något vis den av ärlighet, äkthet. I-D lyckas återspegla och samtidigt skapa någonting som i alla fall får mig att tro att det är något relevant. Det kan vara allt från ungdomskultur till tendenser inom mode. De anpassar sig inte efter vad som pågår i modevärlden, de hittar ett eget uttryck eller ett sidospår. Det handlar om att blanda mode och social dokumentation, att utforska själ och identitet.
De är också bäst på omslag. Det finns otroligt många bra, från nutida, till exempel det med Stefano Pilati och Naomi Campbell till Kate Moss av David Sims 1996. Det finns ofta ett liv i deras omslag som inte syns någon annanstans, och det är de omslagen jag tycker är bäst. Men för att kunna dra en parallell till dagens tendens att sätta leende plastiga kändisar på tidningsomslagen, vill jag slå ett slag för Cate Blanchett från 2007 . Mitt favoritjobb får vi väl säga är det fotat av Steven Klein i juni 2003, “McQueen on the Screen”. Det är någonting där som har fastnat i mitt minne, men det kan ju också bero på all McQueen som det innehåller.”
Johan, vad betyder i-D för dig?
“Tillsammans med The Face var i-D så att säga den globala popkulturella fläkten i mitt 90-tal. Jag växte upp i Halmstad i en tid före internet, man kunde läsa NME på biblioteket men om man var intresserad av ny film, nytt mode och provokativa unga konstnärer som skapade Goya-refererande helvetesdioramor av små plastfigurer fick man leta efter dem i andra sammanhang. Alltså var det lite av en högtidsstund när Halmstads enda pressbutik, Berglunds Tobak på Storgatan, varje månad fick in ett nytt nummer av i-D. Det var i i-D jag läste om Chloe Sevigny, Larry Clark, Helmut Lang och bröderna Chapman första gången. Den öppnade dörrarna till en värld där kultur stod för något helt annat än den mossiga tristess som dominerade svenska kultursidor på den tiden. Något framåtblickande, hungrigt. Något roligt. Utan i-D hade jag antagligen inte drabbats av en så oemotståndlig lust att uppleva mer av det där att jag var tvungen att flytta till London fem veckor efter jag tagit studenten.
Sedan skulle jag, mer generellt, vilja hävda att i-D är de senaste 30 årens mest inflytelserika modetidning. Hur då? Jo, när Terry Jones startade i-D var det med en grundläggande idé: Han ville skildra den modescen som levde och frodades på Londons gator, bortanför catwalks och lyxbutiker i kvarteren kring Bond Street. Sättet han gjorde det var genom “the straight up”, alltså en bild på en person rakt upp och ner på gatan, som visade deras kläder och personliga stil, helt ofernissad. Straight-upen blev i-D:s kännetecken, och är ju idag, med ett par miljarder modebloggar där ute på internet, det helt dominerande formatet för modefotografi. 2010 är demokratiseringen av modebilden ur ett medieperspektiv helt genomförd: Vem som helst kan publicera sig när som helst, bara för att de vill det och tycker att de själva har något att säga rent stilmässigt. Men det var med i-D de första stora stegen togs.”
Jag har läst alla texterna i nya Filter, augusti och septembernumret 2010. De som gjorde störst intryck i efterhand är den om Annika Norlin och den om samer.
Detta är såklart på grund av personliga skäl, jag har på senaste tiden blivit besatt av Norrland och läser Jernbaneeposet av Sara Lidman, as we speak. En boksvit om början av 1900-talets Norrland.
Annika Norlin och sametexten hade mycket gemensamt. Det fanns en slöja, snarare än skugga, av Norrländsk deppromantik över båda. I faktarutor får man reda på sånt som möjliggör den romantiska fantasin om norrländska sommarnätter, sjöar och skog.
Annika Norlin bor i kollektiv med sin kille. Annika Norlin är med i novelltävlingar där PO Engquist sitter i juryn med stålgrå blick. Hennes vinnande bidrag heter ”Balthoran” och är ett rätt catchy namn. Man börjar undra över den uteblivna aggressiviteten i Norlins popmusik, kanske är det i litteraturen den finns, och kommer finnas i framtiden. Jippy i så fall.
Nu ska hon bli psykolog. Norlin hatade konserter och turnéer och chips och öl, vilket man kan förstå. Att vara rockstjärna verkar vara världens tråkigaste jobb. Man åker mest bil. Det låter som ett utmärkt val att bli psykolog.
Det enda är att jag är rädd för att hon har en släng av prestationskomplex. Att hon aldrig kan vara bäst nog, hon är en sådan over achiever. Statusstressad kanske. Hoppas hon mår bra hur som helst.
Stefano Tonchi, tidigare redaktör på The New York Times Style Magazine, är sedan en tid tillbaka chefredaktör på amerikanska modetidningen W. Med septembernumret har han sett över formen och gjort om den klassiska W-logotypen. Lynn Hirschberg, ni vet hon som dissade M.I.A härom månaden, är ny redaktionschef. W ska från och med nu inte bara vara en glossy tidning med stora, fina modebilder – du ska även kunna läsa bra texter!
Första numret i den nya formen har de unga skådesplarna Yaya DaCosta, Jennifer Lawrence, Greta Gerwig, Kat Dennings, Jessica Chastain, Emma Roberts, Zoë Kravitz och Mary Elizabeth Winstead på omslaget. Borde nå Sverige strax!
Brittiska morgontidningen The Guardian har plöjt genom det ack så viktiga septembernumret av de fem största modetidningarna och satt ihop följande dokument. För er som köper era tidningar efter vikt kan vi varmt rekommendera Vogue med sina 1,06 kg.
På julinumret av Vanity Fair hade AD:n skrivit dit ett litet typiskt VF-citat. Den här gången av Somerset Maugham (okej, en gång för alla, om det är NÅGON som VET hur man uttalar hans namn, tveka inte att höra av er). Hur som helst, det lyder: “Beauty is an ecstasy, it is as simple as hunger”.
Vad betyder det? Alltså egentligen? Det betyder att man inte kan hjälpa om man blir kåt, right? Förlåt, men jag tror det måste vara det. En man måste ta sig sin musa.
Men jag kan ändå gilla det. För alla människor intresserade av populärkultur och kultur kommer någon gång till problematiken med mode. Det är en idémässig återvändsgränd. Vad ska man säga – det är dyrt, objektifierar ofta kvinnor och uppmanar till konsumtion med pengar man kunde använt till att hjälpa någon typ. Men ändå, mode, man flippar ut. Eller mode och mode – skönhet? Det är oändligt. Det man kan hitta i skönhet. Den glädjen. Den trösten. Det har så mycket. Alltså, relevant citat.
Det var en avstickare, artikeln jag läste mest noggrant var av min hatperson, grisen Christopher Hitchens. När jag såg att det var Hitchens som skrivit artikeln jag till sängs med – “Sex and the Martyrs” – var jag tvungen att plocka fram min självbevarelsedrift. Och som nyss fyllda 30 år är det sällan jag behöver göra det nuförtiden, men jag tvingade mig själv där och då att sluta läsa, för jag visste att jag skulle bli så upprörd att jag inte skulle kunna sova.
Han är desperat den där Hitchens. Hans case om att ”kvinnor inte är roliga” (se artikeln Why Women Aren’t Funny från 2007 i Vanity Fair) är det tydligaste exemplet. Kort efter att han skrev den tog Tina Fey hem storslam på Emmygalan, resten gick till Amy Poelher och några till Sarah Silverman, i stort sett.
Här försöker han sig på en slags hobbypsykologisering av självmordsbombares (i synnerhet) och muslimers (i allmänhet) sublimeringsprocess: enligt Hitchens vill de egentligen bara ha sex, därför dör de för att få ha sex i himlen. Det är därför de är så konstiga, för att de inte får komma till. Han orerar om sublimering som om han hade läst Freud, vilket jag lovar att han inte har. Det är vedervärdigt som vanligt. En slags förfinad rasism.
Någon rädd jävel som dyrkar Vanity Fair skulle kanske till och med kalla artikeln och resonemanget witty. Jag blir bara orolig. Har vi kommit hit alltså? Att VF inte tvekar att sprida finurligt muslimhat?
Fotografen Steven Meisel fortsätter dominera italienska Vogue. I augustinumret får han 24 sidor på sig att visa upp supermodellen Kristin McMenamy utslagen på en stenstrand, täckt i något som liknar olja och iklädd svarta fjäderkreationer. På en bild hostar Kristen, likt en vattenskadad sjöfågel, upp havsvatten. Modejobbet har namnet Water & Oil och tankarna förs naturligtvis till oljekatastrofen i Mexikanska golfen.
Vissa är skeptiska mot provokationen, andra, som Agnes Braunerhielm på Rodeo, menar: “Om de inte är vad modefoto handlar om då finns inget modefoto.” Kolla in hela jobbet här, numret finns snart i butik!
Nya numret av Bang har tema våld.
Jag läste det från pärm till pärm, allt utom artikeln som har med fotbollshuliganer att göra. Jag började på den erotiska novellen, men lite för tråkigt med den där grejen… S&M… Inte heller artikeln med det hypotetiska what if-perspektivet: ”Nu använder inte feminismen sig av våld, men tänk OM de skulle…” Jag vet inte. Det där är fantasy för mig. Alltså rätt meningslöst.
Ok, det här är ingen bra recension än så länge, jag nämner bara saker som jag inte har läst. Men det säger en del om resten av numret vars största förtjänst är att det lyckas beskriva våld med distans.
Det är ett fantastiskt nummer. Jag jämför med bara för några år sedan då Bangs konturer var lite upplösta. Det var populärfeminism, lite om mode, nån fin teckning, en och annan halvintressant artikel. Jag skrev själv några artiklar under den perioden, inget jag är direkt stolt över. Jag var lika förvirrad som resten av tidningarna.
Men nu! Jag kan bara gratulera redaktörerna. Nummer efter nummer, det ena tightare än det andra. Borta är slappheten, okunskapen, heterosexuella mediakvinnegrejen. Frågor och humor är numera vägledda genom ett fint redaktörskap.
Mest berörd blev jag av texten av Parvin Ardalan. Den klargör på ett smärtsamt och nyktert sätt hur kvinnlighet kan vara dödsfarlig att få projicerad på sig. Det är allvar, slutar med döden ibland.
En annan text av Niklas Hellgren problematiserar bruket av ordet invandrare i medias brottsrapportering och spekulation, vad det gör med barns perception och moralbild. Mycket bra.
Som sagt, alla artiklarna, och det är väl unikt får man säga, är läsvärda. Ämnet, våld, låter kanske dystert, men texterna om det är idel ljus.
Vanity Fair vill också sälja lösnummer – så de gör det enda rätta och sätter Lady Gaga på omslaget. Och så kör de en skitlång intervju, den här gången signerad redaktören Lisa Robinson, där Gaga än en gång bjuder på en rad klassiska citat, som “Jag har den här konstiga nojan att om jag ligger med någon kommer personen att ta min kreativitet ifrån mig genom min vagina.”
Vanity Fairs septembernummer kommer snart till Sverige, tills dess kan ni kolla in den här filmen från plåtningen med superfotografen Nick Knight.
Följ oss på Twitter!