I veckan presenterade DN resultatet av Skytrax årliga undersökning om världens bästa flygplats. I år, precis som många gånger tidigare, vann Changi Airport i Singapore, den hypermoderna flygplatsen där man med hjälp av allehanda nöjen gör allt för att erbjuda besökarna den ultimata upplevelsen – precis som i resten av det blankpolerade singaporianska samhället.
Changi var en stor byggarbetsplats när vi landade där i början av september 1985. Vi kom i en Airbus 300 från Thai Airways som vi bytt till i Bangkok. Innan dess hade vi flugit en Thai 747 från Köpenhamn. Jag minns den starka solen när vi klev ur planet på plattan och att jag hade svårt att andas in den fuktiga, smördoftande luften. Både jag och min syster var fullastade med Thaiprylar som vi fått av de milda flygvärdinnorna när de hörde att vi samlade på flygsaker: skohorn i plast, nyckelringar, bestick, brevpapper och en färsk orkidé fäst med säkerhetsnål på våra tröjor.
Mitt flygintresse grundades tidigt. Julen 1976, när jag var två och ett halvt år gammal, fick jag en modell av en SAS Boeing 707, som genast blev min favoritleksak. Min pappa flög väldigt mycket i jobbet och tog alltid med bagagelappar, klistermärken och allehanda flygbolagsmerchandise hem till mig och min syster. Det bästa var när han rest utrikes och köpt små flygplansmodeller i metall till våra samlingar. Var det ett flygplan på bild i Göteborgs-Posten så klippte jag ut det.
Under familjens tre år i Singapore växte min fascination. På tv roterades dagligen reklam för en för mig helt ny sorts exotiska bolag; Air India, Cathay Pacific, Royal Brunei, Garuda, Malaysian, Royal Jordanian och Qantas. Hemma i Sverige funderade jag på att söka extrajobb på Landvetter i Göteborg bara för att vara nära flygplanen och känna lukten av flygbränsle.
I senaste numret av Filter har jag intervjuat Carl Bildt om hans stora flygintresse och trots att han rabblade flygplanskonstellationer, sittplatsplaceringar och flygbolagstrivia som en besatt kunde han inte ge något ordentligt svar på varför han är så intresserad av flyg. Det kan inte jag heller. Mer än att flygplansformen är den mest estetiskt fulländade jag vet och att systemet med olika numrerade modellserier, olika sorters flygbolag och dess grafiska profiler tilltalar mitt katalogiseringssinne. Jag kan identifiera de flesta passagerarflygplan och samlar både på modeller och flygbolag jag flugit med. Jag flightspottar inte, men det beror främst på att det kommer så tråkiga plan och bolag till Arlanda. Flightspottingbehovet täcks av YouTube och entusiastsajter som Airliners.net.
Det finns massor av tidningar som fokuserar på militärflyg och historiska flygplan, men för oss som är intresserade av passagerarflyg finns egentligen bara brittiska Airliner World (och i viss mån svenska Flygrevyn, men mer om den i nästa inlägg). Airliner World är å andra sidan en verklig guldgruva för information om olika flygbolag, flygplanssorter och flygplatser. De senaste numren har till exempel bjudit på fördjupande artiklar om Libyan Airlines och hur bolaget klarat sig genom decennier av amerikanska sanktioner bland annat i form av stoppade flygplansinköp, ett reportage om hur det egentligen går med Boeings kommande miljövänliga och väldigt försenade modell 787 Dreamliner, samt flygplatsnedslag på Sardinien och Phuket med ingående bilder av banor och terminal. Men det allra göttigaste är notissidorna där det rapporteras om allt från vilka flygplan som levereras till vilka bolag den aktuella månaden, till att två brittiska flightspotters har gripits för spioneri i Indien. Och icke att förglömma, deras centrefolds är alltid helt grymma. I det senaste numret kan man riva ut en väldigt vacker bild på en Boeing 747-8 Freighter, Boeings senaste fraktplan som premiärflög i februari 2010, över ett snöbeklätt alplandskap.
Airliner World ger även ut olika specialnummer. Nyligen kom Airliner Classics som bland annat innehöll en omfattande artikel om Airbus 300, modellen som lade grunden till franska Airbus Industries flygdynasti. Siffran 300 byggde på antalet passagerare som planet skulle kunna ta och målet var att skapa ett mediumdistansplan för att fylla hålet mellan kortdistansmodellerna Douglas DC-9 och Boeing 727 och långdistansmodellerna Boeing 747, Lockheed TriStar och Douglas DC-10. Den första prototypen flög i oktober 1972. Sedan dess har Airbus spottat ur sig modeller och numera är det sällan man får flyga något annat med de europeiska bolagen*. Deppigt för mig som främst gillar Boeingplan och tycker att Airbus fortfarande lider av en ful, bullig form – precis som vi i familjen konstaterade redan 1985 på den där första resan till Singapore när vi döpte om Airbus 300 till ”Den flygande falukorven”.
Förresten! Är man ute efter gammal flyginfo så ligger hela arkivet av Flight Magazine, världens äldsta flygtidning, inscannat på www.flightglobal.com. Alla nummer sedan 1909!
* Jaja, visst får man flyga Boeing 737 ibland, men hur kul är det planet? Tråkigast i Boeingfamiljen.
Bild: Ika Johannesson julen 1976. Två år gammal med sin nya favoritleksak: En modell av en SAS Boeing 707.
