Tidigt på våren 2000 landade en ny tidning i hyllorna. En tidning som inte liknade någon annan. Den hette Atlas och kallade sig för en samhällsengagerad kampsportstidning. På omslaget poserade en man i rånarluva med en kladdig kebab i högsta hugg. Han var just på väg att stoppa ner den i brevinkastet hos Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin. ”Vi vet var du bor”, löd rubriken. Några veckor senare hade hela upplagan sålt slut. Snart tio år senare är Atlas en av få svenska tidningar som har något kommersiellt andrahandsvärde. I ledaren kunde man läsa: ”Det här är första numret av Atlas. Vi har gjort det som om det vore det sista.” Och sista numret var precis vad det blev. Sidbloggen stämde träff med tidningens grundare, regissören och manusförfattaren Tarik Saleh, för att reda ut hela historien om Atlas.
Du startade den intervjubaserade tidningen Alive när du bodde i Kario på nittiotalet. Sedan flyttade du till Stockholm, började jobba med TV och gjorde succé med Elbyl. Vad fick dig att återvända till tidningsmediet?
”Det var något som låg kvar och gnagde när jag jobbade med Elbyl. Det är svårt att matcha känslan av att ge ut en tidning. Jag tror det är hela processen – att det går från fullständig abstraktion ner till en fysisk produkt. I TV och radio finns ett begrepp som heter ’sänt är hänt’. Det är någon sorts tröst, om du har gjort bort sig så kommer alltid en ny sändning imorgon. Men när vi gjorde Atlas lärde jag mig att det viktiga inte är hur saker ser ut i en dummy eller på utskrifter. Det är först när den publiceras som någonting händer, något som ingen kan förutse. Det finns en känsla som du bara uppnår med inom tidningsmediet. Känslan av att: okej, de har skrivit, formgivit, gått till en repro, fixat distribution – det här är någonting de verkligen vill ha sagt.”
Man fick intrycket av att Atlas dök upp som från ingenstans. Hur fick ni idén från första början? Och vad ville ni egentligen ha sagt?
”Det var många människor med starka åsikter på Atlas och mycket bråk och tjafs. Från början fanns det faktiskt två sidor: en som ville göra en fin tidning och en som ville göra en ful tidning. Redaktionen var sammansatt av folk från alla möjliga håll, det finns både folk med höga litterära ambitioner och folk med låga. Så allt ifrån smurfarna till kebabskorna eller NK Trend var extremt ifrågasatt. Men vår filosofi var att ju mer respektabelt inramat det är, desto mer extrema saker kan du säga. Atlas började faktiskt som ett fanzine och då var hela vårt statement att bara att köra på lust. När sedan det första riktiga numret skulle göras satt jag, Clara Mannheimer, Po Tidholm, Art Directorn Martin Hultman och redaktören Fredrik Edin i någon lokal i Stockholm. Dagens Nyheter skulle ge ut den och allt var väldigt fint och bra. Men så blev det turbulent på DN. Plötsligt drog sig alla ur och där satt vi med en dummy som bara var gjord för att folk skulle klappa oss på axeln. Det fanns verkligen ingenting i tidningen jag själv skulle ha läst.”
“Så vad som hände var att jag tog bort allt det duktiga – vad det innebär att vara kvinna i Luleå, den döende svenska bonden – reportage man aldrig trott skulle ha varit i närheten av Atlas. Och där någonstans började vi inse att vi inte behövde låtsas att vi var något annat. Vi blev öppet subjektiva istället för tillgjort objektiva. Vi bestämde oss för att berätta om profilerna under vår uppväxt. En annan central tanke med Atlas var en central tanke att bränna krutet på fel saker. Alltså att man får en fix idé som man anar är dålig, sedan går man hela vägen med den i alla fall. Som att personen på omslaget är utfasad. Jag menar, varför då!?”
Atlas blev ju något av ett fenomen. Blev du själv förvånad över genomslaget?
”Strax efter den kom ut ringde Interpress och sa att kioskerna skickade tillbaka tidningarna utan att packa upp dem. Det räckte med att de såg omslaget. Sedan gjorde jag någon grej på radio där vi spelade upp samtalet med Aftonbladet som omslaget handlar om. Och så satt jag i TV-programmet Centrum och sa att vi hade gjort världens bästa tidning någonsin, typ. Då började det hända saker. Det tog det verkligen skruv. Press Stop ringde och sa att tidningen var slut och bad oss skynda dit med nya buntar.”
“Jag minns att det gjordes en avhandling på Handelshögskolan som handlar om Atlas. Att den saknar målgrupp, ett uttalat vinstmål, en beställare, alla de saker som en tidning ska ha – och ändå blev ett fenomen. Jag träffade en brat på Bistro Jarl nyligen som berättade att hans morsa, en typisk Östermalmstant, älskade Atlas. Och jag vet att pubertala tonåringar i förorten älskar den. Så visst, den hade verkligen en bred målgrupp. Atlas har ju blivit något av ett samlarobjekt. En kille på ett antikvariat berättade att begagnade tidningar ytterst sällan har något andrahandsvärde. Det finns en del gamla ryska litteraturtidskrifter som skrev om Dostojevskij som går att sälja. Men annars finns bara ett undantag – Atlas. Han hade sålt ett nummer för 500 kronor.”
Så vad beror detta på, varför lyckades ni där så många andra har misslyckats?
”Jag tror det handlar om att Atlas har ett historiskt värde. Det är en sorts sammanfattning av en tid som inte dokumenterats förut. Det görs ju tidningar, böcker, filmer och TV-program om all möjlig skit, men inte det Atlas handlar om – nämligen erfarenheten av ett åttiotal i Stockholm, med sitt absoluta centrum i Kravallerna i Kungsan. Det var vårt studentuppror, vårt -68, men med den skillnaden att personerna som var med aldrig plockades upp av något etablissemang. Som den här killen Detch som vi skrev om. Han uppfann ett helt nytt språk som än idag talas i förorten. Egentligen borde det ju ges ut böcker om honom, DN borde skriva långa reportage, men det kommer förstås inte hända. Och jag tror att det var så många upplevde Atlas – att det var en viktig dokumentation. Dessutom var ju upplagan bara på 5 000 ex, så den tog slut väldigt fort.”
Vilka spår tycker du Atlas lämnat efter sig i tidningshyllorna?
”Det finaste som kan hända är att andra apar efter det du gjort. Det är precis som när man målar graffiti. Drömmen är förstås att ditt verk ska leda vidare till något fantastiskt, men det behöver inte vara så. Jag har till exempel oerhört svårt för tidningen Gringo, men den var ju uppenbart inspirerad av Atlas. Sedan finns det en tidning som heter Svensson i Malmö som själva säger att den föddes ur Atlas. Men jag tror även Atlas påverkat tidningar som Nöjesguiden. Jag ser med jämna mellanrum att det finns ett förhållningssätt eller ett tilltal där som hämtats från Atlas. Med väldigt blandat resultat.”
Men varför blev det bara ett riktigt nummer? Var det svårt att toppa det?
”Det finns faktiskt ytterligare ett nummer av Atlas i en dator, men jag växte ifrån det. Det blev lite som med Dogma; konceptet lever vidare men själen är borta. Jag minns när jag gick på mitt sista redaktionsmöte för Atlas. Där satt det bara en massa trendmänniskor med coola frisyrer och sa att de ville ’göra något på bajs’. Atlas hade blivit ett attribut de kunde bära med sig när de gick ut och raggade på krogen. Framgång har en ovana att dra till sig en massa obehagliga människor. Se på reklambranschen, se på bröderna Schulman, hela det packet. Det gäller verkligen att skydda din framgång mot exploatörer. Men ibland tänker jag att man borde samla det bästa från Atlas i en bok. Atlas tog trots allt väldigt mycket tid, minst lika mycket som filmerna jag har gjort. Ja, bortsett från Metropia förstås.”
Tarik Saleh är regissör och aktuell med filmen Metropia som har svensk premiär ikväll. Foto: Stefan Holm.
