Sidbloggen

När jag kommer hem googlar jag på mindfulness. Jag får tretton­ miljoner träffar. Och bilder. Mängder av bilder på vattenfall, stränder och blånande horisonter. Bilder på daggdroppar i extrem närbild, molnformationer upplysta underifrån och vitklädda kvinnor som ser så harmoniska ut att man undrar om de blivit lobotomerade.

Psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kryssar mellan livscoacher, zenbuddism och väldoftande basilikaplantor för att ta reda på om vi blir lyckligare av mindfulness. Hon är minst sagt skeptisk. Du hittar hennes hårda uppgörelse med modeterapin i nya numret av Bang, som undersöker olika former av sekularism under titeln “Det gudlösa numret“. Den 20-årsjubilerande feministiska tidskriften har förresten precis varvat två nya formgivare – läs mer om dem här.

Nya numret av Bang har tema våld.

Jag läste det från pärm till pärm, allt utom artikeln som har med fotbollshuliganer att göra. Jag började på den erotiska novellen, men lite för tråkigt med den där grejen… S&M… Inte heller artikeln med det hypotetiska what if-perspektivet: ”Nu använder inte feminismen sig av våld, men tänk OM de skulle…” Jag vet inte. Det där är fantasy för mig. Alltså rätt meningslöst.

Ok, det här är ingen bra recension än så länge, jag nämner bara saker som jag inte har läst. Men det säger en del om resten av numret vars största förtjänst är att det lyckas beskriva våld med distans.

Det är ett fantastiskt nummer. Jag jämför med bara för några år sedan då Bangs konturer var lite upplösta. Det var populärfeminism, lite om mode, nån fin teckning, en och annan halvintressant artikel. Jag skrev själv några artiklar under den perioden, inget jag är direkt stolt över. Jag var lika förvirrad som resten av tidningarna.

Men nu! Jag kan bara gratulera redaktörerna. Nummer efter nummer, det ena tightare än det andra. Borta är slappheten, okunskapen, heterosexuella mediakvinnegrejen. Frågor och humor är numera vägledda genom ett fint redaktörskap.

Mest berörd blev jag av texten av Parvin Ardalan. Den klargör på ett smärtsamt och nyktert sätt hur kvinnlighet kan vara dödsfarlig att få projicerad på sig. Det är allvar, slutar med döden ibland.

En annan text av Niklas Hellgren problematiserar bruket av ordet invandrare i medias brottsrapportering och spekulation, vad det gör med barns perception och moralbild. Mycket bra.

Som sagt, alla artiklarna, och det är väl unikt får man säga, är läsvärda. Ämnet, våld, låter kanske dystert, men texterna om det är idel ljus.

I fredags vann hon På Spåret tack vare en smått overklig slutledningsförmåga. I måndags delade hon ut Sveriges Radios romanpris till författaren Aris Fioretos som galavärd i Berwaldhallen. Och varje söndag leder hon P3:s just nu roligaste program. Det känns som Johanna Koljonen är överallt för tillfället. Har man inte fått nog och vill lära känna allas vår nya finlandssvenska favoritnörd lite mer på djupet ska man skaffa senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang.

Temat är passande nog ”Nördarnas återkomst” och Koljonen skriver ett slags prognos över nördidentitetens utveckling. Hon hyllar den som en rustning mot stereotypa förväntningar på kvinnligt beteende, men är samtidigt skeptisk mot dagens nördrevansch där hippa gymnasiegeeks som ser ut som Ellen Page landar alla toppjobben. ”Om nördbranscherna i första hand öppnar nya vägar för vita medelklasskvinnor med lågt BMI och höga kindben, då har vi tappat kontakten med allt vi trodde på från början”, konstaterar hon. Det är en tänkvärd text i ett bra nummer som rakt igenom känns väldigt mycket Johanna Koljonen.