Årets starkaste omslag?
“Grantas sex-omslag från 2010 är bäst även 2011 och förmodligen för ett par år framöver.”

Årets roligaste läsning?
“Liv Strömqvist i alla format, att läsa henne är som att lägga in sina tankar i en tvättmaskin. All maktstruktur sätts under nya luppar och inga gamla manliga fördelar får vila i fred. Men det är klart, det är årets sorgligaste också. Att vi har det som vi har det. Och så gillar jag att Lena Andersson i DN har en plats på våra svenska frukostbord.”

Årets finaste formgivning?
“Årets finaste är som alltid Casa Vogue. Inte en millimeter är fel. Inte ens när det är fult är det fult. Det är så himla bra gjort. Och det är skönt att inte förstå vad det står, bildtexter i inredningstidningar är bland det värsta jag vet, i textform.”

Årets största besvikelse?
“Att medierna blir fler och fler men de klara tankarna bara färre och färre. Och twitter. Så tråkigt. Så himla tråkigt. Och att P1 sänder Underbara Clara utan att skämmas. Och DN:s omgörning. En gång var den finast (hm, nog 15 år sedan), det verkar dröja tills den blir det igen.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2011?
“Per Moberg. Får du inte nog av dig själv – starta en tidning.”

Vad ser du mest fram emot 2012?
“Jag brukar inte se fram emot något så mycket. Men det ska bli skönt att bli färdig med Vi Läsers omgörning. Och kanske att se hur fin och ny Bang kommer bli.”

Johanna Jonsson är Art Director på Vi Läser – och omslagsmodell på årets SID. Under hela december kommer vi att fortsätta summera tidningsåret 2011 här på Sidbloggen, med hjälp av några av landets bästa tidningsmakare.

När jag kommer hem googlar jag på mindfulness. Jag får tretton­ miljoner träffar. Och bilder. Mängder av bilder på vattenfall, stränder och blånande horisonter. Bilder på daggdroppar i extrem närbild, molnformationer upplysta underifrån och vitklädda kvinnor som ser så harmoniska ut att man undrar om de blivit lobotomerade.

Psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kryssar mellan livscoacher, zenbuddism och väldoftande basilikaplantor för att ta reda på om vi blir lyckligare av mindfulness. Hon är minst sagt skeptisk. Du hittar hennes hårda uppgörelse med modeterapin i nya numret av Bang, som undersöker olika former av sekularism under titeln “Det gudlösa numret“. Den 20-årsjubilerande feministiska tidskriften har förresten precis varvat två nya formgivare – läs mer om dem här.

Martas framgångar har blivit damfotbollens, på landslagsnivå satsas det stort i många länder. Själv har hon i fem år i rad sedan 2006 blivit utsedd till världens bästa kvinnliga spelare av Fifa. Med de 4,7 miljoner kronor Marta tjänar per år på sina kontrakt i USA och Brasilien är hon den bäst betalda kvinnliga fotbollsspelaren. Utan tvekan är det mycket pengar, men ändå en tjugondel av vad Zlatan Ibrahimovic tjänade 2010.

På söndag drar fotbolls-VM igång och den stora stjärnan heter förstås Marta Vieira da Silva. Bang har följt hennes snirkliga karriär från motarbetad till världsbäst. Dessutom: Marianne Lindberg De Geer skriver dagbok om sitt liv som aktivist, Sara Ahmed slår ett slag för glädjedödaren, och så kartläggs det feministiska motståndet 2011. Årets andra nummer av 20-årsjubilerande Bang firas ikväll med en releasefest på Södra Teatern.

Din senaste upptäckt i tidningshyllan?
“Att det finns en ny uppsjö tidningar som bevakar kungahuset med roliga namn. Även om jag saknar ‘Helt hovligt’.”

Jag läste det från pärm till pärm, allt utom artikeln som har med fotbollshuliganer att göra. Jag började på den erotiska novellen, men lite för tråkigt med den där grejen… S&M… Inte heller artikeln med det hypotetiska what if-perspektivet: ”Nu använder inte feminismen sig av våld, men tänk OM de skulle…” Jag vet inte. Det där är fantasy för mig. Alltså rätt meningslöst.

Ok, det här är ingen bra recension än så länge, jag nämner bara saker som jag inte har läst. Men det säger en del om resten av numret vars största förtjänst är att det lyckas beskriva våld med distans.

Det är ett fantastiskt nummer. Jag jämför med bara för några år sedan då Bangs konturer var lite upplösta. Det var populärfeminism, lite om mode, nån fin teckning, en och annan halvintressant artikel. Jag skrev själv några artiklar under den perioden, inget jag är direkt stolt över. Jag var lika förvirrad som resten av tidningarna.

Men nu! Jag kan bara gratulera redaktörerna. Nummer efter nummer, det ena tightare än det andra. Borta är slappheten, okunskapen, heterosexuella mediakvinnegrejen. Frågor och humor är numera vägledda genom ett fint redaktörskap.

Mest berörd blev jag av texten av Parvin Ardalan. Den klargör på ett smärtsamt och nyktert sätt hur kvinnlighet kan vara dödsfarlig att få projicerad på sig. Det är allvar, slutar med döden ibland.

En annan text av Niklas Hellgren problematiserar bruket av ordet invandrare i medias brottsrapportering och spekulation, vad det gör med barns perception och moralbild. Mycket bra.

Som sagt, alla artiklarna, och det är väl unikt får man säga, är läsvärda. Ämnet, våld, låter kanske dystert, men texterna om det är idel ljus.

Temat är passande nog ”Nördarnas återkomst” och Koljonen skriver ett slags prognos över nördidentitetens utveckling. Hon hyllar den som en rustning mot stereotypa förväntningar på kvinnligt beteende, men är samtidigt skeptisk mot dagens nördrevansch där hippa gymnasiegeeks som ser ut som Ellen Page landar alla toppjobben. ”Om nördbranscherna i första hand öppnar nya vägar för vita medelklasskvinnor med lågt BMI och höga kindben, då har vi tappat kontakten med allt vi trodde på från början”, konstaterar hon. Det är en tänkvärd text i ett bra nummer som rakt igenom känns väldigt mycket Johanna Koljonen.

Årets starkaste omslag?
“Också svårt. Jag tänker genast på Vogue Hommes International nr 2 av Hedi Slimane. Och Vogue Italia leder i alla fall kategorin. Jag är så fruktansvärt trött på omslag med retuscherade kändisar inträngda bland världens sämsta copy. Det finns ingen finess i dagens omslag. De internationella utgåvorna är så livrädda för att ta risker och inte sälja, att de gjort omslagen till en sorglig roterande formula.”

Årets snyggaste modejobb?
“Det här var en väldigt väldigt svår fråga. Snälla ställ den inte igen, den gör mig helt utmattad. Det finns så många olika kategorier på modejobb, och jag personligen gillar stillsamma, skarpa bilder som ändå går mot något nytt. Jag gillar inte den senaste tidens glossy och pråliga jobb man hittar överallt. Det som imponerade mest i år var nog Juergen Teller i Paradis, när han fotade Raqel Zimmermann och Charlotte Rampling inne i Louvren. Sedan tänker jag på Art + Commerce av Inez och Vinoodh i novembernumret av W. Jag är inte säker på om det var i år, men ‘Bloomsbury Family’ av Liselotte Watkins, Naomi Itkes, Malin Sixtensson och Edward Scheller i Fashion Tale känns given som en årsbästa. Det bästa skönhetsjobbet står fantastiska Tyen för, med Anja Rubik i ‘Peintures de Guerre’ Vouge Paris november. Och Tim Walker är i en kategori för sig själv. Jag älskade ‘The lady who fell to earth’ i oktobernumret av Vogue UK.”

Årets roligaste läsning?
“Porträttet på Eric Ericson i Filter var kul. Och intervjun mellan Miuccia Prada och Francesco Vezzoli i I-D. Och jag minns även en fin Alber Elbaz-text i Intelligent Life.”

Årets största besvikelse?
“Den futtiga hyllningen till Irving Penn i amerikanska Vogue. Jag hoppas verkligen det kommer komma mer än två sidor. Och att så många tidningar fått skala ner på sina upplagor.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2009?
“Någon halvt bortglömd kändis på rutin, som å andra sidan kan göra storstilad comeback när de väl vill, typ Drew Barrymore eller Gwyneth.”

Agnes Braunerhielm är moderedaktör på Rodeo. Hennes blogg utnämndes tidigare i år av tidningen Glamour till en av världens femton bästa.

Debatten fortsätter i senaste numret av Bang, med ny redaktion och tema fria ord. Läs Klas Ekmans tidigare inlägg om banbrytande tidskrifter här: Darling, Kris, Feber. Hela historien hittar du i SID.