Sidbloggen

I skrivande stund kliver de första stjärnorna ut på croisetten i Cannes. Om ni precis som vi tycker att årets upplaga verkar vara den bästa på evigheter bör ni lägga 59 kronor på nya Cinema. Där låter man bland annat fem svenska skådespelerskor berätta om sina starkaste minnesbilder från världens största och viktigaste filmfestival. ”Jag fick hoppa upp på ett cafébord och hade väl någon liten tröja som de ville att jag skulle, liksom, brösta av mig”, minns till exempel fotomodellen Christina Lindberg som var där med Exponerad 1971.

I Cinemas 12-sidiga Cannes-special möter vi också årets svenska deltagare: Ruben Östlund, Johannes Nyholm, Jens Assur och 17-åriga Ida Svenonius. Fotografen Roger Larsson skriver om hur det är att trängas vid röda mattan. Och så har man fått den första längre intervjun med Lars von Trier, som premiärvisar sin Melancholia på franska Rivieran. En film han beskriver som “ett kammarspel med en katastrof som bakgrund”, inspirerad av Wagner och screwballkomedin En skön historia (!). Han avslöjar också att den fascinerande historien om en gigantisk planet som störtar mot jorden föddes ur djup depression.

“Ja, det är nog så att melankoli kommer efter depression. Jag har piggat upp min depression med en planet. Jag har förresten slutat dricka alkohol efter inspelningen. Nu får det vara nog, jag rör ingenting på ett halvår. Det blev lite för mycket under Melancholia, vissa av skådespelarna festade hårt och jag hängde på. Nu tar jag mig samman”, säger dansken men tillägger förtjust: “Halvåret tar slut precis när Cannesfestivalen börjar”.

På tal om filmens framtid bör ni inte missa senaste numret av Cinema. Där möter man landets tolv hetaste kortfilmare just nu, den genre där svensk film rönt mest framgångar på senare tid. De vinner tunga priser och hyllas världen över men är ändå anmärkningsvärt kritiska mot branschen. Mot bristen på distribution, de små ekonomiska resurserna, det allmänna bemötandet. “Idag krävs det nästan att man gör en långfilm som har traditionell biopremiär för att väcka intresse i media”, säger till exempel dubbelt Guldbaggebelönade Jonas Odell. Intressant läsning.

Vidare bjuder Cinema på intervjuer med Predator-aktuella Adrien Brody, Hollywoods främste särling Crispin Glover och Sveriges kanske mest hängivna Twilight-fan, 14-åriga Anna Rolén. Och så listar redaktionen sina bästa sommarfilmer, allt från Elvira Madigan och Semestersabotören till Lolita och Funny Games. Slutligen peppar Andres Lokko lite extra för Toy Story 3: “uppföljaren till Toy Story 2, den näst bästa film jag någonsin sett (Ingmar Bergmans Persona är givetvis kvar på en ohotad första plats)”. Kort sagt många bra tips nu när industrisemestern börjar och VM går mot sitt slut.

”Granted, he’s an odd-looking suitor. His face seems constructed by someone playing with the separate eyes, noses, and mouths of a children’s mix-and-match book,” skrev den amerikanska filmkritikern David Denby i en artikel om Ben Stiller i The New Yorker häromåret. “There’s nothing wrong with the features, but they don’t quite go together. His forehead is high; his eyes sink into caves; his long jaw somehow breaks into a wide, sharklike grin.” Det är kul skrivet och väldigt sant. Ben Stillers storhet sitter i hans ansikte.

Det blir inte minst tydligt efter att ha sett dramat Greenberg, uppe nu på svenska biografer. En film regisserad av Noah Baumbach (som bland annat gjorde hyllade Park Slope-dramat The Squid And The Whale). Ben Stiller spelar Roger Greenberg – en 40-årig ex-musiker med dåligt självförtroende som skriver klagobrev till kaffekedjan Starbucks för att de, i sitt imagebyggande, börjat spela musik han faktiskt tycker är bra. Roger är bitter och knaprar Zoloft. Visst, vi har sett det förut (det är synd om hipstern), men Greenberg är trots det en utmärkt film. Och det är en film där Ben Stillers ansikte berättar hela historien. Scen efter scen följer man grundligt varenda blinkning och subtil grimas – fascineras över hans hårfäste, breda panna och utmärkande kindben. Och, trots historiens svarta underton, är Stiller minst lika rolig i Greenberg som någonsin i guldkornen Zoolander eller Tropic Thunder.

“The fact that Stiller is not a natural comic, or a conventionally good-looking actor, may actually work in his favor”, skriver Denby i sin text.

Ben Stiller ger i intervjuer – som den i senaste numret av den svenska filmtidningen Cinema (med rubriken Stillers många ansikten) – ett kontrollerat och oerhört torrt intryck. Privat verkar han lida av ett sjukligt kontrollbehov. Ben Stiller missar aldrig att ta sina vitaminpiller. Citat som ”humor kommer med mognad” och på frågan om han har haft en fyrtioårskris svarar han:

”…det är en sådan kliché. Att bli 40, det innebär för mig bara en hälsosam möjlighet att tänka framåt, att vara uppmärksam på det jag gör /…/ Men jag tar ingenting för givet. När man blir äldre ser man hur människor runtom blir sjuka eller dör.”

Stillers styrka som komiker sitter helt enkelt i att han är en oerhört tråkig kille. En kille som älskar vitaminer, är rädd för döden och har Hollywoods mest makabra ansikte.