Under vinjetten Gästspel kommer skribenter från olika håll skriva om sina absoluta favorittidningar. Först ut är Stefan Johansson, en 52-årig rockjournalist från Västervik som anser att Def Leppards “Hysteria” är världens bästa album. Sedan han flyttade till Stockholm 1982 har han skrivit om hårdrock i bland annat Aftonbladet, Okej och Slitz. Här förklarar Stefan varför han aldrig slutat älska brittiska Classic Rock.
När jag bläddrar i ett nytt nummer av Classic Rock Magazine är det som att bli 16 år igen. Tidningen är en tidsmaskin som tar mig tillbaka till Björns Musik i Västervik. Känslan är densamma som när ”Muscle of love” med Alice Cooper eller Bad Companys debutplatta kom: förväntan, nyfikenhet och glädje. Rock´n´roll-glädje.
”Roligt att du säger det”, säger Scott Rowley, chefredaktör för Classic Rock Magazine på telefon från London. ”Vi pratade om just det här på redaktionen för några dagar sedan. Drömmen för oss är att Classic Rock ska ge den känslan.”
Engelska månadsmagasinet Classic Rock är tidningen för oss som spelar luftgitarr när ingen ser, och tydligen är vi många: tidningen är en succé. Idag säljer den mer än både New Musical Express och gamla hårdrockbibeln Kerrang. Upplagan var över 71 000 vid senaste mätningen, och snart är den ifatt Uncut, som ligger kring 76 000 exemplar varje månad.
Classic Rock är hopplöst otrendig. Ett hårdrockmagasin som skriver om de gamla klassiska banden för att de är viktiga, inte bara för att de helt plötsligt blir trendigt retro.
”Vi är rockfans som skriver för rockfans”, säger Scott Rowley. ”Det är ärlig, rejäl journalistik. Vi respekterar våra läsare och låter till exempel en journalist som gillar och kan en speciell genre inom hårdrocken recensera just sådana plattor.”
Classic Rock Magazine startades 1998 av Dave Ling och Jerry Ewing. En one-off, var det tänkt, men den sålde så bra att Future Publishing gav ett go ahead för en månadstidning.
”De flesta andra tidningar nonchalerade den här musiken och där kom vi och tog den på allvar”, säger Scott Rowley.
Classic Rock knöt upp en rad hårdrockskribenter med världsrykte: Dave Ling och Jerry Ewing är nämnda, men Mick Wall, Geoff Barton och Malcolm Dome knöts snart till tidningen. Idag medarbetar också så tunga namn som Charles Shaar Murray och Nick Kent.
”Vi låter skribenterna få utrymme och har de en bra story får den bli sex-åtta sidor. Skribenterna är personligheter och ger tidningen karaktär”, säger Scott Rowley.
Classic Rock Magazine skriver lika gärna om ett obskyrt band från slutet av 60-talet som ett nytt band som rockar i den genre som kallas just Classic Rock.
”Folk som gillar Led Zeppelin och Free gillar också The Answer”, säger Scott Rowley.
Reportagen och intervjuerna är långa, detaljrika och härligt rocknördiga. Recensionsavdelningen är packad med både nytt och återutgivningar.
Nördigheten är underbar när den så bespottade symfonirocken får ta lika mycket plats som ett keyboardsolo av Keith Emerson i sidoprojektet Classic Rock Presents Prog. Retro, visst, men likväl som man kan göra tolv sidor om King Crimson kan man också skriva om de nya symfonirockbanden.
Classic Rock gav nyligen ut ett specialnummer om Slash med hans nya solo-CD. Och i sommar arrangerar tidningen festivalen High Voltage. I senaste numret (#144) är Kiss gästredaktörer, Zeppelin-låten “Kashmir” dissekeras av Mick Wall, storyn om Argent berättas och sorgligt bortglömda Humble Pie får fem sidor.
Jag är ensam hemma. Sätter på Led Zeppelin och spelar luftgitarr. Jag är 52 år fast just nu 16.
