Du har en bakgrund som civilingenjör. Hur påverkar det dig i ditt arbete som fotograf?
”Jag är utbildad till civilingenjör i materialteknik i Barcelona och tog sedan doktorsexamen inom korrosionslära på KTH. Kunskapsmässigt har jag idag inte särskilt mycket nytta av det. Däremot tror jag att jag är en bra problemlösare, vilket är något som kommer ‘på köpet’ när man går en teknikutbildning. Man ställs inför komplicerade utmaningar och utvecklar ett sätt att angripa problemen vilket jag har tagit med mig i mitt jobb som bildjournalist. Både rent praktiskt ute i fält och när jag gör research och liknande inför större projekt.”
Hur kom det sig att du blev fotograf i stället?
”Jag tyckte att det var mycket roligare att fota än att syssla med ett tekniskt jobb så när jag var klar på KTH sadlade jag om.”
Vilka trender uppfattar du inom bildjournalistiken just nu?
“Tidigare brukade bildjournalister i princip ta enbart figurativa eller redovisande bilder. Men nu är det många fotografer som inte bara vill visa saker utan också strävar efter att skildra en underliggande stämning. Ett bra exempel är Tim Hetheringtons bild som vann World Press Photo 2007. Den visar en soldat i Afghanistan och man kan verkligen känna hans trötthet och förtvivlan. Ett annat praktexempel är Pieter ten Hoopens bildserie om prostitution i Syrien, som vann första pris i kategorin utländskt bildreportage i tävlingen Årets bild 2010.”
Vilket av dina egna reportage är du mest nöjd med?
”Projektet ’En oavslutad resa’ som jag har hållit på med i fyra år och där jag följer Mimoza Selmonajs väg in i det svenska samhället (ett reportage som han 2007 tilldelades Scanpix stora fotopris för). När det gäller reportage om flyktingar/asylsökande brukar man antigen skildra väntan eller folk som är gömda. Men själva integrationsprocessen har jag inte sett skildrad så ofta. På något sätt tas den för given och bedöms inte ha något nyhetsvärde, men det är faktiskt det avgörande steget in i det svenska samhället. Jag började fotografera Mimoza och hennes familj några månader efter att hon hade fått uppehållstillstånd i Sverige efter sju års väntan. Även om jag inte hade tänkt så från början har projektet blivit en kommentar om hur cyniskt asylsystemet kan vara. Det som händer henne gäller självklart inte för alla, men jag är säker att många som har gått igenom samma process kan känna igen sig i flera situationer.”
Har du gjort någon riktigt misslyckad plåtning?
”Jag aldrig kommit hem från ett jobb utan att ha publiceringsbart material, men en gång var jag obekvämt nära. Jag hade glömt minneskortet hemma men som tur var fick jag låna ett kort av personen jag skulle fota. Jag vill helst inte uppleva den ångesten igen…”
Vad definierar en bra bild enligt dig?
”En bra bild för mig är en bild som berör och som får mig att stanna till och tänka om den och det som skildras. En bild som blir kvar i minnet och som jag har lust att gå tillbaka till.”
Vilka är de värsta klyschorna rent bildspråksmässigt?
”Pekbilder. Typ: ’Mats, 34: Här skadades min lilla 4-åring’, och så står Mats och pekar mot lekställningen från vilken hans barn föll. Bildjournalistikens lågvattenmärke, när det inte finns några idéer, eller lust, kvar. Jag har aldrig tagit några sådan på eget bevåg, men tyvärr har jag varit ombedd av bildredaktörer flera gånger. Det finns mycket bättre sätt att lösa den typ av jobb.”
Marc Femenia har frilansat för dagstidningar som Dagens Nyheter, Nerikes Allehanda, Sydsvenskan och tidskrifter som Re:public service, Journalisten, och Härliga Hund.
Intervju: Fanny Westin, bild: Miriam Alster
