Sidbloggen

Någon jävel skickade decembernumret av Damernas Värld i brevlådan hem till mig så jag kan lika gärna recensera den, tänkte jag. Det som brukar vara dåligt med konventionella tidningar som DV är att allt känns precis som vanligt, den typen av tidningar tar sällan med hjärnan till ställen den aldrig fått vistas innan.

Men! Jag gillar Damernas Värld. Den är hemtrevlig och betydligt bättre än de flesta tidningar i samma genre. Modechefen Martina Bonnier och stylisten Robert Nordberg, som jobbat mycket med arty tidningen Litkes, är oerhört kunniga. Att bläddra lite bland bilder av underbara skor och kappor som är satta i en kontext – de är bra på kontext i Damernas, till exempel att föreslå 1800-talet som en trend och ge bildbevis – är trevligt. Det går att applicera på det här snöiga svenska livet. Vouge Paris är alltid så oåtkomlig.

Det svåra med ”mode” är annars att det har så nära till konsumism, som är ett oattraktivt tillstånd, men här får man snarare ta del av mode som idé, som skönhetsdyrkan. Visst, även DV rör sig i objektifieringsträsket, men ändå: man får lust att bära slängkappa efter läsningen.

Reportagen, kulturbevakningen och segmenten DV Koll skulle däremot kunna vara bättre. Att de håller en lägre kvalité än moderapporteringen finns ingen anledning till. Tips: underskatta inte era läsares hjärnor. Det är jobbigare att läsa en dålig text än en bra. Intervjun med skådisen Malin Crépin var intressant, men om någon har jobbat mycket med Lars Norén ska man ställa en massa frågor om det, såklart.