Jag har med stort intresse följt Sidbloggens serie om kontorsstolar på sista tiden. Själv bekänner jag mig till den gruppen som skriver allra bäst i soffor eller fåtöljer. I synnerhet soffor. Av någon anledning sjunker mina krav på mig själv när jag sitter mjukt; allt blir liksom lite snällare och inte lika mycket på liv och död. I mitt arbetsrum har jag en gammal nedsutten IKEA-soffa, som för övrigt är den enda riktigt bekväma sittmöbel vi har hemma. Jag bor med en arkitekt, och sådana föredrar ju som bekant hårda och obekväma sittmöbler.
Tyvärr har soffan i snart ett år varit osynlig, dränkt i högar med böcker, tidningar och kläder. När vi renoverade lägenheten för en tid sedan fick arbetsrummet bli förråd, och så har det förblivit alldeles för länge. Först nu har jag tagit tag i de närmast arkeologiska utgrävningar som krävs för att göra det till ett användbart rum igen. Det är nödvändigt. Jag saknar min läs- och skrivsoffa för mycket.
Det är vid dessa utgrävningar som ett liv av tidningsmissbruk gör sig påmint. Manshöga travar med magasin som jag bara inte har klarat av att slänga. Jag gissar att jag inte är ensam.
För just magasinen är ju ett slags mellanting mellan tidning och bok. Många är helt enkelt för fina för att bara gå i pappersinsamlingen. Att sortera mina gamla tidningshögar är som att gå igenom de senaste femton, nej, tjugo årens mode- och kulturhistoria. I högen hittar jag till exempel det monumentalt snygga Harper’s Bazaar-omslaget där Patrick Demarchelier har fotograferat Linda Evangelista i svart spetskreation. Omslagstexten lyder ”Enter the era of elegance”. Det var septembernumret 1992, supermodellernas heyday, chefredaktören Liz Tilberis’ första nummer och inledningen på en av den tidningens bästa perioder någonsin. I sin avskalade och lite femtiotalsinspirerade enkelhet (Fabien Baron gjorde formen) är det ett av de snyggaste tidningsomslagen någonsin. Hur, jag frågar bara hur, skulle man kunna låta ett sådant gå ner i pappersinsamlingen? Det går förstås inte. Det får stanna.
Problemet är att ju fler av mina gamla magasin som jag bläddrar i, desto fler hittar jag som absolut inte går att göra sig av med. Det är kanske artiklar som betytt mycket, modejobb som absolut måste sparas, inredningsjobb som jag fortfarande finner synnerligen inspirerande. Magasin – i alla fall de som är kvalitativa – är kulturhistoria, mediahistoria och de vackraste tidskrifterna är troféer.
Det är också intressant att jämföra hur många av magasinen som har utvecklats och förändrats under åren, och inte alltid till det bättre. Dagens Harper’s Bazaar är inte ens en blek skugga av den som Liz Tilberis och Fabien Baron gjorde på nittiotalet; under en stor del av den tiden genomgick Liz Tilberis dessutom svåra cellgiftsbehandlingar mot sin äggstockscancer (hon avled 1999). Men det var en av tidningens mest glamorösa epoker någonsin.
Man kan också i mina högar se hur brittiska Vogue har förvandlats från en betydligt stramare produkt till att mer och mer efterlikna de mer folkliga systrarna Elle och Marie Claire. Brittiska Vogue har haft sina ups and downs under åren men just nu tycker jag att den har hittat en rätt bra balans mellan high street och haute couture. Amerikanska Vogue däremot, har under Anna Wintours järngrepp hållit en jämn kvalitet under åren. Den köper jag fortfarande regelbundet, men Harper’s Bazaar var det länge sedan jag köpte.
Till slut inser jag att enda sättet att göra sig av med sina magasin är att helt enkelt inte börja bläddra i dem. Snarare borde man blunda och lägga dem i pappersinsamlingen. Bara för att man ska ha plats för de nya. För redan i eftermiddag kommer jag att komma hem med en fullproppad kasse igen.
