Sidbloggen

Ett antal av de bästa och mest uppmärksammade reportagen genom tiderna har varit påhittade.

Nik Cohns Tribal Rites of the New Saturday Night som publicerades av New York Magazine, och låg till grund för Saturday Night Fever, visade sig bygga mer på författarens egna upplevelser från Swinging London-epoken än på några discodansare i sjuttiotalets New York.

Michael Herr erkände att delar av hans Vietnam-reportage för Esquire, de som senare bearbetades om till Dispatches, var ren fiktion. Även om han var säker på att sakerna han beskrev verkligen hänt någonstans.

Janet Cooke vann en Pulitzer för Jimmy’s World 1981. Det handlade om en åttaårig heroinmissbrukare och visade sig vara helt och hållet påhittad (precis som vissa av hennes betyg och referenser).

Hunter S Thompson räknades som journalist, men sanningshalten i hans böcker kan ifrågasättas. Hängde han verkligen kvar under Nixons helikopter när den lämnade Vita huset?

Den amerikanske journalisten Stephen Glass som arbetade på New Republic drog allt till sin spets. Flera av hans artiklar var snarare att betrakta som skönlitteratur. 1998 blev han påkommen för att ha skrivit ett reportage om en femtonårig hacker som anställts av ett företag som hette Jukt Micronics. Varken den unge killen eller bolaget existerade över huvud taget.

Resultatet var en stor skandal, och Glass fick så klart sparken.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Hela affären blev år 2003 en både rolig och gastkramande film, Shattered Glass.

Stephen Glass spelas av Hayden Christensen som gör en härligt slipprig roll. Peter Sarsgaard gör den misstänksamme och avundsjuke kollegan Chuck Lane som kommer honom på spåren.

Bägge rolltolkningarna är smått geniala, men Sarsgaard fångar den lite förbiseddes ilska över den unge stjärnan som drar in den ena storyn mer fantastisk än den andra – och som får redaktionens kärlek. En ilska som naturligtvis till stor del grundar sig i självförakt och bitterhet.

Det är alltför lätt att känna igen sig i bägge två.

Sanningens gränser är flytande i journalistiken. De flesta av mina kollegor i magasinsbranschen har förmodligen tvingats ”försköna” en del citat eller händelser några gånger. Alla intervjuoffer uttrycker sig inte särskilt väl. Alla reportageresor blir inte så spännande och exklusiva som det var tänkt. Väl hemma måste man dock leverera något fängslande, oavsett hur trist det hela var. Då är det nästan tvunget att börja frisera sanningen en smula. Ibland sker det nästan omedvetet. ”Menade han inte så här?”, tänker journalisten och skriver. Sedan håller han eller hon tummarna när texten skickas till den intervjuade för genomläsning.

Nyhetsjournalistik fungerar inte på det sättet, men på livsstilssidor och i magasinsbranschen inträffar det då och då. För det som räknas i längden är inte den som håller sig närmast den torra sanningen, utan den som skriver den mest läsvärda och underhållande storyn.

Stephen Glass befann sig alltså bara i fel forum.

P.S. Har ni fler tips och exempel på bra påhittade reportage så lämna dem gärna i kommentartråden.