AD:n George Lois namn har yttrats många gånger här på Sidbloggen. Klas Ekman intervjuade honom till och med om hans kontorstolssituation. För er som inte kan få nog av hans legendariska Esquire-omlag och självsäkra Mad Men-utstrålning – håll i er! Tillsammans med The New York Magazine går han igenom sina tolv favoritomslag och berättar historien bakom varje. Som hur han tänkte när han 1965 skulle tolka den kontroversiella artikeln The Masculinization of the American Woman (se bilden): “To me it was a no-brainer; I’d just get a beautiful woman and have her shaving. I wanted a blonde, and I tried to get Monroe, I tried to get Kim Novack, but they wouldn’t hear of it. I’d explain that I wanted her shaving, and their business managers said to me: Are you crazy?”
Ni vet hur det här. Ibland vaknar Göran Everdahl-nörden inom en och kräver ett gränslöst frosseri i månadstidningstrivia. Man kan inte gå och lägga sig innan man kontrollerat hur många pilar det egentligen var som genomborrade Muhammad Alis lekamen på omslaget till Esquire i april 1968. Man bara måste återse Annie Leibovitz lekfulla Rolling Stones-porträtt av John Lennon och Yoko Ono, taget några timmar innan dödsskjutningen i december 1980.
Arkiveringsprojektet coverbrowser.com bjuder inte bara på den här typen av legendarisk bildhistoria, utan täcker det mesta från Vogue och National Geographic till bilblaskor och ofattbart esoteriska japanska modellflygplanstidningar. Oftast med ambitionen att vara komplett – The New Yorker är till exempel representerad med hela 3 696 omslag och täcker hela klabbet fram till och med våren 2007.
På bilden: Esquire från den fina 50-talsera när art directorn Henry Wolf hade fria händer; tidningen Mad tolkar Woodstockgenerationen; det allra första numret av The New Yorker i februari 1925; franska filmsnobbtidningen Positif peppar för A Clockwork Orange.
Fotnot: För den som är lagd åt det hållet har coverbrowser.com även en försvarlig mängd historiska serietidningsomslag att utforska, men det bör göras i samråd med din husläkare.
Är det häftigt det här? Vi kan inte riktigt bestämma oss. Än en gång är det plåtat med en såkallad RedOne-kamera. Det är skådespelaren Rachel Weisz som har problem med dragkedjan, hon intervjuas även i tidningen. Numret finns på Pressbyrån.
Ett antal av de bästa och mest uppmärksammade reportagen genom tiderna har varit påhittade.
Nik Cohns Tribal Rites of the New Saturday Night som publicerades av New York Magazine, och låg till grund för Saturday Night Fever, visade sig bygga mer på författarens egna upplevelser från Swinging London-epoken än på några discodansare i sjuttiotalets New York.
Michael Herr erkände att delar av hans Vietnam-reportage för Esquire, de som senare bearbetades om till Dispatches, var ren fiktion. Även om han var säker på att sakerna han beskrev verkligen hänt någonstans.
Janet Cooke vann en Pulitzer för Jimmy’s World 1981. Det handlade om en åttaårig heroinmissbrukare och visade sig vara helt och hållet påhittad (precis som vissa av hennes betyg och referenser).
Hunter S Thompson räknades som journalist, men sanningshalten i hans böcker kan ifrågasättas. Hängde han verkligen kvar under Nixons helikopter när den lämnade Vita huset?
Den amerikanske journalisten Stephen Glass som arbetade på New Republic drog allt till sin spets. Flera av hans artiklar var snarare att betrakta som skönlitteratur. 1998 blev han påkommen för att ha skrivit ett reportage om en femtonårig hacker som anställts av ett företag som hette Jukt Micronics. Varken den unge killen eller bolaget existerade över huvud taget.
Resultatet var en stor skandal, och Glass fick så klart sparken.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Hela affären blev år 2003 en både rolig och gastkramande film, Shattered Glass.
Stephen Glass spelas av Hayden Christensen som gör en härligt slipprig roll. Peter Sarsgaard gör den misstänksamme och avundsjuke kollegan Chuck Lane som kommer honom på spåren.
Bägge rolltolkningarna är smått geniala, men Sarsgaard fångar den lite förbiseddes ilska över den unge stjärnan som drar in den ena storyn mer fantastisk än den andra – och som får redaktionens kärlek. En ilska som naturligtvis till stor del grundar sig i självförakt och bitterhet.
Det är alltför lätt att känna igen sig i bägge två.
Sanningens gränser är flytande i journalistiken. De flesta av mina kollegor i magasinsbranschen har förmodligen tvingats ”försköna” en del citat eller händelser några gånger. Alla intervjuoffer uttrycker sig inte särskilt väl. Alla reportageresor blir inte så spännande och exklusiva som det var tänkt. Väl hemma måste man dock leverera något fängslande, oavsett hur trist det hela var. Då är det nästan tvunget att börja frisera sanningen en smula. Ibland sker det nästan omedvetet. ”Menade han inte så här?”, tänker journalisten och skriver. Sedan håller han eller hon tummarna när texten skickas till den intervjuade för genomläsning.
Nyhetsjournalistik fungerar inte på det sättet, men på livsstilssidor och i magasinsbranschen inträffar det då och då. För det som räknas i längden är inte den som håller sig närmast den torra sanningen, utan den som skriver den mest läsvärda och underhållande storyn.
Stephen Glass befann sig alltså bara i fel forum.
P.S. Har ni fler tips och exempel på bra påhittade reportage så lämna dem gärna i kommentartråden.
Om livet på Esquire åtminstone var välklätt, seriöst och en aning sofistikerat kan man inte säga samma sak om Rolling Stone.
Det här är berättelsen om ett ändlöst kaos.
Min favoritdel av boken handlar om de tidiga redaktionsmötena. Hunter S Thompson tog med sig mystiska påsar och Joe Esterhazs – mannen som skrev det journalistika mästerverket Charlie Simpson’s Apocalypse – fick sin vilja igenom när han stötte en stor kniv i bordet.
När Byt namn! – och andra sätt att lyckas som journalist släpptes minns jag att Philip Teir klagade i Expressen på den likriktning som boken predikade. Han lyfte fram ett par amerikanska exempel som lyckats trots excentriska klädvanor.
På sätt och vis håller jag med. Men har tidningarna idag verkligen ekonomiska möjligheter att släppa den sortens karaktärer lösa?
Under läsningen av Rolling Stone Magazine – the uncensored history framgår det med plågsam tydlighet vilket fruktansvärt redaktörsarbete det krävs för att kunna hålla sig med en Hunter S Thompson.
Saken med excentriker är att vi älskar dem först i efterhand. Om de lever resulterar det bara i en massa jobb, konflikter och problem. De super ner sig, tar droger, försvinner spårlöst, hamnar i klistret och lämnar inte texter i tid.
Så vill redaktörer och kollegor för fan inte ha det.
Nej, i stort sett anses de enda bra excentrikerna vara döda excentriker. Då kan en Johan Hakelius skriva böcker om dem, och så lär vi oss älska dem mer som litterära gestalter än under den tid när de faktiskt rörde sig mitt ibland oss.
Robert Drapers bok påminner oss därmed om en lite roligare värld. En värld som kanske 70 procent yrkesverksamma journalister drömmer om och romantiserar, men egentligen aldrig skulle vilja uppleva.
Look at Vogue. Oh my God. Vogue and Harper’s once were very well designed magazines. I mean they were exciting to look at. You could not give a shit about fashion and be excited by the whole look of the magazine. You look at Vogue now: it’s not even designed. What a difference. You pick up a Vogue back in the days of Alexander Lieberman and those guys, and you look at it now, and it’s a disgrace.
George Lois, legendarisk reklam-AD och mannen bakom de ännu mer legendariska Esquire-omslagen, har svårt att andas när han läser dagens modemagasin och förklarar varför i tidningen Black Book. Missa heller inte Klas Ekmans kontorsstolsintervju med George Lois här.
Det här är, vilket titeln kanske skvallrar om, en bok om sextiotalets Esquire. Carol Polsgroves bok är långt ifrån någon The Dirt, men däremot en intressant inblick i hur det faktiskt var bakom kulisserna på den tidning som mer än någon annan bidrog till att lyfta fram new journalism-skribenter som Tom Wolfe och Gay Talese. Och förstås omslagsmakaren George Lois (som tidigare berättat om sin kontorsstol här på Sidbloggen) samt Diane Arbus, tidningens husfotograf fram till självmordet.
Man får också en intressant historieskrivning om sextiotalet. Men det som fascinerar mer än något annat är kampen om chefredaktörsposten mellan redaktörerna Harold Hayes och Clay Felker. Under ett tag var det som att två mer eller mindre hemliga gerillarörelser höll till på kontoret.
Clay Felker förlorade visserligen, men skapade senare den lika banbrytande New York Magazine, så för journalistiken i sig var utvecklingen positiv.
Australiensaren Michael Bojkowski driver Ok interrupt, en designbyrå som specialiserat sig på att designa hemsidor för magasin. Han har bland annat jobbat för engelska Esquire och The Architectural Review. På sin blogg publicerar han månadsvis små klipp där han noggrant går igenom de senaste veckornas tidingsskörd. Och det är alltid väldigt underhållande. Den här månaden bläddrar han bland annat i mode- och designtungviktaren 032C (som en tysk Purple, finns nu äntligen på Press Stop!), Acne Paper, Kasino A4, Graphic och filmtidningen Little White Lies. Han tittar på hur rubrikerna sitter, vilka annonser som funkar och pekar på vad som är direkt uselt. Ta en titt! De flesta tidningarna hittar du på Press Stop.
Låt oss göra en lekmans analys av herrtidningsåret 2009: Megan Fox. Den amerikanska skådespelerskan har under året prytt varenda tidningsomslag värt namnet. Att senaste numret av Café viger ett antal sidor åt henne är alltså inte oväntat. Och decembernumret av engelska Esquire slår, för att på något vis knyta ihop Megan Fox-året, på den stora Megan Fox-trumman med omslag, intervju och – en film där vi får följa henne en hel dag till tonerna av chill out-bandet Spiral System.
Esquire själva ursäktar sin småerotiska film med att peka på den otroliga kameratekniken. Filmen är nämligen plåtad med RedONE, en superkamera som gör allt väldigt högupplöst. Och bakom kameran stod kreddiga fotografen Greg Williams, en kille som under nittiotalet jobbade som nyhetsfotograf i problemländer som Tjetjenien och Sierra Leone. Tack Esquire, då vet vi.
Det här är rätt coolt. Tekniken kallas Augmented Reality (AR), på svenska typ ”förstärkt verklighet”. Du laddar ner ett program till din dator som läser av ett mönster på tidningens omslag. Mönstrets uppgift är att ge information till AR-applikationen var 3D-objektet ska visas och vilken orientering den ska ha. Kolla in filmen nedan och se Hollywoodstjärnan Robert Downey Jr komma till liv. Läs mer om hur det går till på Esquires hemsida. Och testa själv när tidningen snart landar på Pressbyrån.
