Fotografen Paul Barbera har gjort samma grej. Ta en tur i de nedtonade lokalerna – spana in bildspelet på Barberas hemsida.

I loved them. The confidence of them. The pure arrogance of the sound. I loved the music and the swagger. I can’t seperate that record from Manchester. It sounds like Manchester. Oasis had it later, but the one that I always loved was Stone Roses.

David Beckham berättar för Fantastic Mans Paul Flynn om sina år i Manchester United och sin beundran av rockbandet Stone Roses. Favoritlåten är, kanske inte helt oväntat, den fantastiska I wanna be adored med textraderna “I wanna be adored, you adore me, you adore me, you adore me”. Numret finns ute nu!

Papperstidningen förhöjer, för att inte säga definierar detta modets fetischvärde. Taktiliteten, hur pappret suger upp färger på olika sätt, blädderkänslan och integreringen av bildjobb med högt produktionsvärde i en förförisk grafisk form är några aspekter som gör tidningen till en så oöverträffad presentationsform jämfört med till exempel modevisningens flyktighet eller modebloggens ofta rätt oattraktiva copy-paste-tonalitet. Thomas Lenthal, creative director och chefredaktör för franska Paradis, har sagt att i en digital värld överlever de modemagasin som inte kompromissar med kvaliteten just på grund av människors fetischistiska böjelser: ett välgjort magasin vill vi kalla vårt och vi sparar det som en skatt.

Att en tidning kan vara en skattgömma ligger redan i ordet “magasin”. Det härrör från arabiskans “makhazin” som betyder “lager” eller “lagringsplats”. När Edward Cave, redaktör för den år 1731 grundade The Gentlemen’s Magazine, valde att kategorisera sin tidning som ett magasin gjorde han det för att understryka innehållets variationsrikedom.

Magasinets karaktär av skattgömma, lagringsplats eller smyckeskrin har inte förändrats sedan Vogue, modepublikationen par excellence, grundades 1892. Tvärtom har denna egenskap förvaltats och utvecklats i takt med att modemagasinen vunnit kommersiell mark. Under 80- och 90-talet kom denna utveckling att förfinas i form av alltmer raffinerade stillebenfoton av ting och accessoarer. Och, inte minst, genom etableringen av tidningarnas så kallade “plocksidor”, det vill säga byrålådeliknande sidor med snabba listor, rekommendationer och säsongsbundna “måsten”.

Tidningen har alltid fungerat som en radar. Den registrerar modets skiftningar och pejlar tidsandan. Det är där man tydligast har kunnat observera vilka faktorer som för tillfället bestämmer hur vi klär oss. I början av 90-talet sålde till exempel supermodeller som Cindy Crawford, Christy Turlington, Naomi Campbell och Linda Evangelista tidningar och skapade trender enbart tack vare sina ansikten och namn. Idag kan man erfara hur fotomodellernas betydelse i ljuset av bloggexplosionen har minskat till förmån för moderedaktörerna.

I en digitaliserad värld är fotomodellerna tillgängliga eftersom deras jobb är att låna ut sina ansikten och kroppar till produktionen av modebilder. Därmed förlorar de i viss mån den aura de hade när de endast var synliga på omslaget till franska Vogue. Idag bestämmer moderedaktörerna i betydligt större utsträckning hur världen ska klä sig och de kan göra det i skydd av redaktionsrummen. Detta har gett upphov till en kultifiering av tunga moderedaktörer som Cathrine Roitfeld, Emmanuelle Alt, Anna Wintour eller Katie Grand och bilder av dem oftast tagna i samband med modeveckorna i Paris, London, Milano och New York har blivit hårdvaluta i en maniskt bildslukande värld.

Men vilka är då de trendsättande tidningarna på dagens marknad? I det kommersiella segmentet återfinner vi förstås Vogue, drottningen bland modepublikationer. Men vi hittar också här tidningar som Elle eller den i sann fransk anda något mindre säljiga Numéro. Dessa tidningar skeppar fortfarande stora upplagor, trots den digitala revolutionen. Det beror förstås till viss del på att de varit skickliga att utnyttja internet till sin fördel genom användarvänliga, funktionella hemsidor som tar hand om snabba nyheter , skvaller och catwalk-rapporter.

När det däremot handlar om hur modet diskuteras och formuleras utövar troligen några av de mest välgjorda oberoende modetidningarna ett större inflytande än vad de stora publikationerna gör. Den gemensamma nämnaren för tidningar som Purple, Lula, 032c, Another Magazine, Pop, Love, Paradis, Fantastic Man, Gentlewoman, för att nämna en liten bråkdel, är ett tydligt formulerat synsätt och en stark, egen röst i debatten om vad mode är och kan vara.

Ryktet om papperstidningens död må vara överdrivet. Men att den står inför stora utmaningar där dess fortlevnad både hotas och garanteras av den digitala utvecklingen är inget häpnadsväckande påstående. Att papperstidningen kommer att förändras är bara en naturlig del av dess mediala evolution, vilket med största sannolikhet är till gagn för läsaren då kvalitetskraven på en papperstidning ökar i takt med att alltfler redaktionella delar låter sig digitaliseras.

Tidningen har alltid varit ett oundgängligt fönster för modeindustrin mot konsumenten. Men för att göra avtryck och skapa en bild vars helhet är större än sina inbördes delar krävs fantasi, känsla för stämningar och förmågan att kombinera och remixa plagg. Det räcker inte med att bara produktplacera kläderna på en populär modell eller ge tips om hur man stjäl en look. Om det är någonting den digitala utvecklingen har medfört så är det att denna omständighet blivit ställd på sin spets.

En inte alltför vågad gissning är att en rad titlar kommer att försvinna från tidningsställen inom en inte alltför avlägsen framtid. Samtidigt lär produktionen av än mer genomarbetade tryckta produkter att intensifieras. Denna utveckling leds, vågar vi påstå, av de mest progressiva modetidningarna.

Din senaste upptäckt i tidningshyllan?
“Transmodebibeln Candy.”

Vem vill du helst läsa en intervju med just nu?
“Ingmar Bergman, från andra sidan.”

En tidning du aldrig någonsin skulle köpa?
“Allt om flugfiske.”

Viken tidning har snyggast omslag?
“Italienska Vogue.”

Skribenter du följer oavsett ämne?
“Malcolm Gladwell.”

Tidningskonto per månad?
“En knapp tusenlapp.”

Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Min inredningsporr, typ Sköna Hem.”

Tidningen du lägger fram när du får gäster?
“Life Magazine från 1969 med svenska flickor i små baddräkter på omslaget.”

Din största tidningsbesvikelse i år?
“The Gentlewoman. Trodde den skulle hålla samma nivå som Fantastic Man, men icke.”

Världens bästa och sämsta tidningsnamn?
“Bäst: Butt. Sämst: Passion for Business.”

Tidningen du köper till din mamma?
“Bon.”

Tidningen du köper till din pappa?
“Bon.”

Tidningen som påverkade dig mest som barn?
“Kalle Anka. Vet inte om den påverkade mig till det bättre eller sämre, men jag har fortfarande kvar alla årgångar i källaren.”

Linda Leopold är chefredaktör på tidningen Bon. Missa inte våra tidigare tidningsläsare: Jonna Sima och Gunnar Bolin.

Det är vår vän Michael Bojkowski, britt och tidningsformgivare, som än en gång filmat av när han bläddrar igenom en bunt tidningar. Den här månaden: W, Pop, 10 Men, Fantastic Man (som vi skrev om igår), The Gentlewoman (som vi besöker i senaste numret av SID) och Purple. Alla titlar finns ute i butik nu!

Det är ett strålande porträtt. Högtidligt och taget av stundens allvar kanske, men fokuset är optimalt. Hälften av Paul Flynns tolvsidiga intervju handlar om Bryan Ferrys hår. Resten utgörs av bilder där 65-åringen (oh mama!) bär Rubinacci-slips omgiven av sprit, mormorskuddar och utomordentligt dyr konst.

Okej, de pratar om lite annat än Bryan Ferrys hår: de pratar om Jonathan Ross hår. Den älskade brittiska programledaren som ska ha snott Roxy Music-pensionärens frisyr (”he improved on the model”). Andra som lovebombas är Brian Eno, Sofia Coppola, Rihanna, The Guardians sportreporter Richard Williams, Kate Moss och – för mig något oväntat – Nick Cave. Det är just när det talas om vänskap som textens kanske roligaste passage kommer. Den där Ferry gravallvarligt förklarar att han faktiskt inte har ”any of what you might call ’macho friends’ … men that I go to rugby with”.

PS. Annat läsvärt: stort reportage om dyra dricksglas, intervjuer med Ai Weiwei och Stefano Tonchi, genomgång av hälsosamma nötters olika skördetider.

Och så fyller Elle UK 25 år i dagarna, men mer om det strax…

Lider du av ett gravt magasinsberoende och har 50 minuter över (vilken du troligtvis har eftersom det är semester strax och kontoret är halvtomt), missa för guds skull inte detta:

“I am a guy’s guy. All of my life I’ve been a daredevil. No fear. I ride motorcycles like a maniac and drive cars fast. I always live my life on the edge. This is the real life Fabio. If you think about it, the majority of actors or models work on their looks. So 99 per cent of the actors or models wouldn’t even dream of doing some of the shit I do. I live life to the full extend.”

Italienska hunkmodellen Fabio Lanzoni talar ut i senaste numret av Fantastic Man. Skribenten William Van Meter och fotografen Terry Richardson hälsar på hemma hos Fabio i hans vita stenhus i Terzana, Los Angeles. Vi kunde inte hålla oss från att leta upp den här.