Det bästa med tidningen Lantliv är att den heter Lantliv. Det näst bästa är att den har ett receptregister som får lika stor uppmärksamhet som medarbetarnas namn. Registret är indelat i Kött & Fågel, Fisk & Skaldjur och Grönt & Tilltugg.
Det är inte Lantlivs fel. Det är väl den västerländska borgerliga middagstraditionen vi har haft sedan 1800-talet – porslin, duka, äta middag kring ett bord – som bär skulden, men Lantliv påminner om de flesta andra tidningar på området.
Den är inte enbart som Gourmet och Elle mat & vin, men när den dukar upp till en stor skördefest med plock, känns det bara så jävla tråkigt. Röror – we get it.
En annan sak, som inte heller är Lantlivs fel, men som ställer åtskilliga frågor är Paolo Robertos medverkan. Jag tycker att hans trovärdighet som kock behöver motiveras på något sätt för att man överhuvudtaget ska läsa recepten. Om en dvd följt med, där Roberto actually hade lagat mat själv, hade jag varit klistrad.
Lantliv snuddar vid vad i alla fall jag tror kommer att bli det nya inom mat: långkok och gammaldags matlagning, samt förgrening nummer två av mattrender: extrem svår matlagning á la franska köket och samtidskockar.
Favoritkocken från Skåne, Tareq Taylor, förmedlar den kunskapen bra när han bjuder på olika mousser, puréer och skaldjur, plus ett bra recept på en tarte tatin. En paj var man bör kunna laga.
Den argentinska buffén innehöll också många intressanta recept, till exempel echabeche-marinerad fänkål, en funky grej där saffran ingår i marinaden.
PS. Ett plus för mittuppslaget om Amarone-vin. Lantlivsklass på det.
